Hoppa till huvudinnehåll

7 Återbetalningsskyldighet enligt 108 kap. 2 § första stycket SFB – den enskilde har orsakat den felaktiga utbetalningen

Det här kapitlet beskriver hur första stycket i 108 kap. 2 § SFB ska tillämpas, det vill säga när det är den enskilde som har orsakat en felaktig utbetalning. Den enskilde är återbetalningsskyldig om hen har orsakat den genom att lämna oriktiga uppgifter eller inte fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet.

Det innebär att det saknar betydelse om den enskilde förstod att uppgifterna var felaktiga, eller kände till att hen hade en uppgifts- och anmälningsskyldighet.

7.1 Den som lämnar oriktiga uppgifter är alltid återbetalningsskyldig​

När den enskilde har orsakat en felaktig utbetalning genom att lämna oriktiga uppgifter är hen återbetalningsskyldig (108 kap. 2 § SFB). Det gäller även om hen inte hade för avsikt att orsaka den felaktiga utbetalningen. Det saknar också betydelse om hen hade förstått att uppgifterna var oriktiga. Den enskilde kan till exempel ha angett att hen skulle vara föräldraledig en viss dag, men arbetade i stället, eller hen kan ha uppgett en för hög inkomst.

7.2 Om den försäkrade inte har fullgjort uppgifts- eller anmälningsskyldigheten​

Om den enskilde har förorsakat den felaktiga utbetalningen genom att ha brustit i sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet är hen alltid återbetalningsskyldig (108 kap 2 § SFB).

7.2.1 Uppgiftsskyldighetens omfattning​

Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av SFB (110 kap. 13 § SFB andra stycket). Skyldigheten att lämna uppgifter uppkommer som utgångspunkt i samband med ansökan om en ersättning. Med uttrycket ”frågan om ersättning” avses både de grundläggande försäkringsvillkoren, rätten till ersättning och ersättningens storlek.

Skyldigheten omfattar också förhållanden som gäller tillämpningen av SFB utan att ha direkt samband med en ersättningsfråga (prop. 2008/09:200 s. 555f). Det kan till exempel handla om uppgifter som gäller rehabilitering eller ligger till grund för SGI. Det kan också handla om uppgifter i ett återkravsärende, men då behöver inte den enskilde lämna uppgifter på heder och samvete (prop. 1996/97:121 s. 37). Läs mer i avsnitt 3.2.2.

7.2.2 Anmälningsskyldighetens omfattning​

110 kap. 46 § SFB Den som ansöker om, har rätt till eller annars får en förmån enligt denna balk ska anmäla sådana ändrade förhållanden som påverkar rätten till eller storleken på förmånen.

Det som anges i första stycket kan avse

  1. bosättning i Sverige eller utlandsvistelse,
  2. bostadsförhållanden,
  3. civilstånd, vårdnad och sammanboende med vuxen eller barn,
  4. hälsotillstånd,
  5. förvärvsarbete i Sverige eller utomlands,
  6. arbetsförmåga,
  7. inkomstförhållanden,
  8. förmögenhetsförhållanden, och
  9. utländsk socialförsäkringsförmån.

Anmälan som gäller assistansersättning ska även göras av den till vilken assistansersättning har betalats ut enligt 51 kap. 19 §, om denne har kännedom om de ändrade förhållandena.

Anmälan behöver inte göras om den handläggande myndigheten har kännedom om ändringen och därför saknar behov av en anmälan. Anmälan behöver inte heller göras i ett ärende om bostadstillägg eller äldreförsörjningsstöd om ändringen innebär att inkomsterna eller förmögenheten endast har ökat i mindre omfattning. Lag (2014:470).

I 110 kap. 46 § SFB finns en lista på förhållanden som kan påverka rätten till ersättning eller ersättningens storlek. Utgångspunkten är att den enskilde redan i samband med att hen lämnar uppgifter vid ansökan om en ersättning får en bild av vilka förhållanden som har betydelse för rätten till ersättningen och ersättningens storlek (se prop. 2008/09:200 s. 570). Listan är dock inte uttömmande. Därför får Försäkringskassan och praxis sätta ramarna för hur omfattande anmälningsskyldigheten är (jfr prop. 2008/09:200 s.570f).

Att anmälningsskyldigheten enligt 46 § endast omfattar förhållanden som påverkar rätten till ersättningen eller ersättningens storlek följer av att det krävs ett orsakssamband mellan den uteblivna anmälan och den felaktiga utbetalningen. Läs mer i avsnitt 7.3.

Uppgifts- och anmälningsskyldigheten gäller även om den enskilde inte förstår att de ändrade förhållandena påverkar rätten till ersättning eller ersättningens storlek. Om den enskilde inte har insett att hen är anmälningsskyldig, kan detta i stället beaktas inom ramen för eftergiftsprövningen (prop. 2008/09:200 s. 571).

Ingen anmälan behövs om Försäkringskassan har kännedom om förändringen.

När det gäller bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd behöver anmälan inte göras om de ändrade förhållandena innebär att inkomsterna eller förmögenheterna har ökat i mindre omfattning. Pensionsmyndighetens föreskrifter, PFS 2014:4 preciserar vad det innebär.

När det gäller assistansersättning regleras den försäkrades anmälningsskyldighet i 110 kap. 46 § första och andra stycket SFB, men anmälningsskyldighet finns även för den som assistansersättning har betalats ut till enligt 51 kap. 19 § SFB (till exempel ett assistansbolag). Då gäller dock anmälningsskyldigheten endast för sådana ändrade förhållanden som ersättningsmottagaren har kännedom om.

7.2.3 När uppkommer uppgifts- eller anmälningsskyldigheten?​

110 kap. 47 § SFB Anmälan enligt 46 § ska göras så snart som möjligt och senast fjorton dagar efter det att den anmälningsskyldige fick kännedom om förändringen. Den handläggande myndigheten får, när det anses motiverat, kräva att uppgifterna lämnas på det sätt som föreskrivs i 4 §.

Huvudregeln enligt 110 kap. 47 § SFB är att anmälan ska ske utan dröjsmål (så snart som möjligt). Motsvarande formulering finns även i 10 kap. 2 § FEA gällande ersättning till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser. Om det finns ursäktliga skäl kan vi beroende på omständigheterna acceptera dröjsmål upp till 14 dagar (jfr prop. 2008/09:200 s. 571). Om dröjsmålet i förhållande till huvudregeln innebär att ytterligare felutbetalningar sker kan det vara aktuellt att inte godta 14 dagars fördröjning av anmälan (jfr Hessmark m.fl., SFB, JUNO version 2). Det innebär som utgångspunkt att den enskilde har orsakat den felaktiga utbetalningen om hen inte har anmält förändringen före den felaktiga utbetalningen. Men om det funnits ursäktliga skäl kan anmälningsskyldigheten anses uppfylld även om anmälan gjorts senare, förutsatt att det skett inom 14 dagar.

Ett exempel på när det finns ursäktliga skäl är när den enskilde blir häktad med restriktioner. Då kan hen inte själv ha kontakt med omvärlden. För att anmäla en uppgift behöver den enskilde ta hjälp av kriminalvården eller sitt ombud. Det innebär att det kan uppstå en fördröjning från att hen försöker lämna uppgiften tills den når Försäkringskassan. Så länge som uppgiften lämnas av kriminalvården eller den enskildes ombud inom 14 dagar har hen uppfyllt sin anmälningsskyldighet. Även om den enskilde är häktad får hen inte dröja med att anmäla uppgiften, utan måste försöka göra det utan dröjsmål, utifrån sina förutsättningar. Om uppgiften lämnas efter 14 dagar har den enskilde inte uppfyllt sin anmälningsskyldighet även om hen varit beroende av att någon annan lämnar uppgiften.

Tidsfristen räknas inte från förändringen utan från den tidpunkt då den enskilde fick kännedom om förändringen. Om hen har för avsikt att till exempel börja jobba eller flytta ett visst datum bör tidsfristen för anmälningsskyldigheten räknas från detta datum enligt ordalydelsen. Av utredningstekniska skäl kan det vara svårt att fastslå en avsikt och vilket datum den enskilde blir anmälningsskyldig. Skyldigheten kan då behöva knytas till en konkret omständighet, till exempel att hen börjat jobba eller flyttat (se Rönström, a.a. s.97).

110 kap. 50 § SFB Den som får sjukersättning ska alltid göra anmälan enligt bestämmelserna i 47 § om arbetsförmågan förbättras.

110 kap. 51 § SFB Anmälan enligt 46 § av den som får sjukersättning eller aktivitetsersättning ska göras

  1. om han eller hon avser att börja förvärvsarbeta, innan arbetet påbörjas,
  2. om han eller hon avser att börja förvärvsarbeta i större omfattning än tidigare, innan arbetet utökas, och
  3. om han eller hon avser att fortsätta att förvärvsarbeta efter tid som avses i 36 kap. 13 §, innan arbetet fortsätter. Bestämmelserna i första stycket gäller också den som får livränta vid arbetsskada eller annan skada som avses i 41–44 kap.

För vissa ersättningar finns det särskilda bestämmelser som avviker från eller preciserar den generella bestämmelsen om anmälningsskyldighet 110 kap. i 46 § SFB. Det gäller till exempel sjukersättning, aktivitetsersättning och livränta.

Den som får sjukersättning ska till exempel alltid anmäla om arbetsförmågan förbättras.

För sjukersättning, aktivitetsersättning och livränta finns speciella krav på tidpunkten för vissa anmälningar.

7.2.4 Anmälan ska vara klar, tydlig och definitiv​

För att uppfylla sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet måste den enskilde ha lämnat en definitiv uppgift om det relevanta förhållandet. Villkorad information, till exempel att hen kommer att börja arbeta om hälsotillståndet förbättras, är inte tillräckligt för att anmälningsskyldigheten ska anses vara uppfylld om hen senare börjar arbeta. En anmälan bör vara så klar och tydlig att det går att förstå dess innebörd. Det måste utifrån anmälan gå att dra slutsatsen att uppgiften kan komma att påverka rätten till ersättningen eller ersättningens storlek.

Rättsfall

I en dom som gällde sjukpenning ansågs den enskilde inte ha uppfyllt sin anmälningsskyldighet när Försäkringskassan hade information om att hen spelade musik som fritidsintresse men det inte framgick i vilken omfattning den enskilde spelade musik, turnerade och producerade skivor. Av den information som lämnats gick inte att förstå att fritidsintresset var så omfattande att det påverkade bedömningen av den enskildes arbetsförmåga. (HFD 2021 not 1).

Vilken avsikt den enskilde hade med anmälan har inte någon betydelse för bedömningen av om hen fullgjort sin anmälningsskyldighet. Den som lämnar en uppgift om inkomstökning till stöd för beräkning av SGI får till exempel anses ha lämnat denna uppgift även i ett ärende om livränta.

Om den enskilde hävdar att hen har lämnat en uppgift eller anmälan till Försäkringskassan, men den inte går att hitta, så behöver vi värdera hur trovärdigt det är. Det räcker inte att den enskilde påstår att hen gjort en anmälan för att det ska godtas. Om vi känner till att vissa anteckningar gallrats eller det finns andra omständigheter som gör att påståendet är trovärdigt kan vi dock godta den enskildes påstående om att anmälan lämnats trots att vi inte kan hitta den.

Här följer tre domar som behandlar den enskildes ansvar att lämna en klar, tydlig och definitiv anmälan.

Rättsfall

Kammarrätten i Stockholm fann att den enskilde fullgjort sin uppgifts- och anmälningsskyldighet när hen lämnade uppgifter i en bilaga till ansökningsblanketten. Kammarrätten konstaterade att den enskilde visserligen inte hade angett aktuell inkomst i själva ansökan men att fullständig uppgift om inkomsten fanns i bilagan. (KRNS 6454-09)

Rättsfall

Kammarrätten i Jönköping fann att uppgiftsskyldigheten i ett sjukersättnings-ärende inte var uppfylld i ett fall. Den försäkrade hade då informerat Försäkringskassan om sin avsikt att återgå i arbete, men inte anmält när han faktiskt börjat arbeta. (KRNJ 2833-2009)

Rättsfall

Kammarrätten i Stockholm fann att en fåmansföretagare inte uppfyllt sin anmälningsskyldighet vid uttag av lön bara genom att ha diskuterat frågan med Försäkringskassan. (KRNS 4789-09)

7.2.5 Om den enskilde har anmält uppgifter till Försäkringskassan i ett annat sammanhang​

Den enskilde kan ha flera olika ersättningar från Försäkringskassan och hens ändrade förhållanden kan påverka rätten till flera av dem. Om den enskilde lämnar uppgifter till Försäkringskassan om dessa ändrade förhållanden anses hen ha fullgjort sin anmälningsskyldighet för alla ersättningar som påverkas av uppgifterna.

Försäkringskassan har ett ansvar för att tillföra uppgifterna till övriga ärenden eller ersättningar som den enskilde har. Den enskilde kan till exempel ha anmält att hen har fått en högre inkomst för att få en ny SGI, men inte påpekat att hen också får bostadsbidrag. I denna situation ska anmälan om ändrad inkomst även gälla ärendet om bostadsbidrag.

I ett ärende tog den enskildes ställföreträdare kontakt med Försäkringskassan och meddelade att kommunen beslutat att den enskilde skulle beredas plats i ett särskilt boende med stöd av LSS. Uppgiften lämnades på en av Försäkringskassans blanketter. På blanketten hade ställföreträdaren markerat att lämnade uppgifter avsåg vårdbidrag trots att den också hade betydelse för rätten till underhållsstöd. Av HFD:s avgörande framgår att den enskilde ansågs ha uppfyllt sin anmälningsskyldighet i ärendet om underhållsstöd. (RÅ 2010 not. 122)

Domstolarna har i flera avgöranden kommit fram till att anmälningsskyldigheten får anses uppfylld om den enskilde anmäler ändrade förhållanden till någon enhet inom Försäkringskassan. I ett mål om bostadsbidrag formulerade Kammarrätten i Stockholm det som att anmälningsskyldigheten inte innebär att bidragstagaren måste vända sig särskilt till bostadsbidragsavdelningen, utan att Försäkringskassan är att betrakta som en enhet (KRNS 2229-2001).

7.2.6 Om någon annan har gjort anmälan​

HFD har i ett mål förtydligat att om Försäkringskassan har uppgifter i ett ärende som även är relevanta i ett annat ärende, behöver de uppgifterna inte lämnas in på nytt, eftersom uppgifterna är kända för Försäkringskassan.

Rättsfall

I HFD 2017 ref.65 hade Försäkringskassan återkrävt föräldrapenning som felaktigt betalats ut till en pappa, eftersom han ansågs ha orsakat felutbetalningen genom att inte anmäla att barnen var bosatta utomlands. Dock hade uppgift om barnens bosättning utomlands lämnats av mamman i ett ärende om barnbidrag, en ersättning som båda föräldrarna var försäkrade för. Därmed fanns, enligt HFD, ingen anmälningsskyldighet för pappan i ärendet om föräldrapenning. Det medförde i det här fallet att eftersom den enskilde varken ansågs ha brustit i sin upplysnings- och anmälningsskyldighet berodde återbetalningsskyldigheten på ifall pappan insett eller skäligen borde ha insett att föräldrapenning betalats ut felaktigt. HFD kom fram till det hade han inte gjort och felaktigt utbetalad föräldrapenning kunde därför inte återkrävas (HFD 2017 ref. 65).

7.3 Orsakssamband​

För ett beslut om återbetalning med stöd av 108 kap 2 § första stycket SFB krävs att det finns ett orsakssamband mellan den oriktiga uppgiften, eller den underlåtna uppgifts- eller anmälningsskyldigheten, och den felaktiga utbetalningen. Den felaktiga utbetalningen måste vara en direkt följd av den enskildes agerande. Hen måste alltså ensam ha orsakat felutbetalningen. Om någon annan, till exempel Försäkringskassan, på något sätt har varit medorsakande till felutbetalningen (till exempel om vi inte har uppfyllt vårt utredningsansvar) är den felaktiga utbetalningen inte en sådan direkt följd av den enskildes agerande att det kan anses finnas ett sådant orsakssamband som krävs. Då det brister i kravet på orsakssamband kan återkrav inte beslutas med stöd av 108 kap 2 § första stycket SFB. I dessa fall måste alltså återbetalningsskyldigheten prövas enligt paragrafens andra stycke (insett eller skäligen borde ha insett).

Orsakssambandet måste finnas i det enskilda fallet. Det är alltså inte tillräckligt att oriktiga uppgifter typiskt sett kan leda till felaktiga beslut (se HFD 2019 ref. 17). Det betyder att om den enskilde har lämnat oriktiga uppgifter, eller inte fullgjort sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet, och detta har påverkat rätten till ersättningen eller ersättningens storlek i det enskilda fallet, så har hen orsakat felutbetalningen. Men om de oriktiga uppgifterna, eller den enskildes underlåtenhet att lämna uppgifter eller anmäla förändringar, inte har påverkat rätten till ersättning eller ersättningens storlek i det enskilda fallet, så finns inte det orsakssamband som krävs enligt 108 kap. 2 § första stycket SFB.

Om den enskilde har orsakat felaktiga utbetalningar genom att försumma sin anmälningsskyldighet fortlever detta orsakssamband så länge Försäkringskassan inte har fått kännedom om uppgifterna. När vi känner till uppgifterna upphör orsakssambandet. Det innebär att om vi fortsätter att betala ut ersättning efter att orsakssambandet har upphört kan ett beslut om återbetalning för tiden efter det att vi fått kännedom bara fattas med stöd av 108 kap. 2 § andra stycket SFB (se HFD 2017 ref. 65 samt ovan i avsnitt 7.2.3).