1 Inledning
Den här vägledningen är ett stöd i Försäkringskassans återbetalningshandläggning. Det innebär att den beskriver hur Försäkringskassan utreder och tar ställning till om ersättning har betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, om vi ska ställa återkrav och hur vi hanterar återföring av pengarna. Det finns dock några undantag som vägledningen inte behandlar, se avsnitt 1.1.
När det gäller felaktiga utbetalningar så ger den här vägledningen ett generellt stöd för utredning och ställningstagande till vad som betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, men den behandlar inte förmånsspecifika regler om rätten till ersättning.
1.1 Innehåll och avgränsningar
När det gäller stöd i att ställa återkrav, det vill säga regelverket för återbetalningsskyldighet och eftergift, så behandlar den här vägledningen reglerna för de flesta av de ersättningar som Försäkringskassan betalar ut, men inte
- statligt tandvårdsstöd
- slutligt bostadsbidrag
- sjukersättning och arbetsskadelivränta vid avstämning av steglös avräkning
- bilstöd
- arbetshjälpmedel.
Däremot omfattas dessa ersättningar av vägledningens beskrivning av återföring av pengarna, det vill säga det som händer efter att återkravet har ställts. Det handlar bland annat om ränta, avräkningsordning vid betalning och möjligheterna till avbetalningsplan och kvittning.
I vissa delar ser regelverket kring återföring olika ut beroende på om återkravet är direkt verkställbart hos Kronofogden eller inte. För återkrav som inte är direkt verkställbara är i stället vägledning (2005:2) Fordringshantering hos Försäkringskassan ett stöd i handläggningen. Läs mer i avsnitt 2.2 om vilka återkrav som är direkt verkställbara.
Den bidragsskyldige förälderns betalningsskyldighet för underhållsstöd behandlas inte alls i den här vägledningen, eftersom det omfattas av ett helt separat regelverk.
Den här vägledningen beskriver inte heller Försäkringskassans administrativa beslut att inte utreda felaktiga utbetalningar under 2 000 kr (dnr. 001940-2015) eftersom när den beloppsgränsen är aktuell att tillämpa blir vägledningen inte aktuell. Se process (2017:01) Återbetalning.
1.2 Principer för handläggningen
Precis som i verksamheten i övrigt gäller 9 § första stycket förvaltningslagen (FL) som säger att ärenden ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.
I statens verksamhet ska hög effektivitet eftersträvas och god hushållning iakttas (1 kap. 3 § Budgetlag [2011:203]). Regeln är särskilt viktig i Försäkringskassans indrivande verksamhet.
Om det finns flera handlingsalternativ bör vi i princip välja det som bäst gör en snabb betalning av fordran möjlig. Andra omständigheter som bör påverka är de kostnader som olika alternativ innebär och om det finns möjlighet att få betalt utan att överlämna ärendet till Kronofogden. Exempelvis anser Försäkringskassan att den som inte kan betala på förfallodagen, men vill betala genom avbetalningsplan, bör få en chans att göra det.
I vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om de grundläggande principerna för handläggning av ärenden.
1.3 Några viktiga begrepp
Återbetalning och återkrav: Beslut om återbetalning är ett beslut om att kräva betalning i enlighet med socialförsäkringens bestämmelser om återbetalning av felaktigt utbetald ersättning. Beslutet innebär att Försäkringskassan har ställt ett återkrav. Det finns därutöver två andra typer av krav som Försäkringskassan kan rikta mot enskilda: skadeståndskrav och krav enligt principen om condictio indebiti (läs mer i avsnitt 27.1).
Fordran och skuld: En fordran utgör ett eller flera krav som Försäkringskassan (eller Pensionsmyndigheten) har gentemot en enskild och betecknar anspråket att få betalt. Skuld används för att beteckna den enskildes skyldighet att betala. Vår fordran är alltså den enskildes skuld.
Enskild, gäldenär och borgenär: Den som är betalningsskyldig kallas för gäldenär. Den som kräver betalningen kallas för borgenär. En gäldenär kan vara en eller två fysiska personer eller en juridisk person, till exempel ett bolag. I den här vägledningen används dock oftast begreppet den enskilde i stället för gäldenären eller den försäkrade, med undantag för de avsnitt som beskriver regler om förhållandet mellan gäldenär och borgenär. Det är för att vägledningen även beskriver handläggningen innan den enskilde har blivit en gäldenär. Den enskilde används därför även för en juridisk person och solidariskt återbetalningsskyldiga personer.
Restföring: När Försäkringskassan ansöker om verkställighet och därigenom överlämnar kravet till Kronofogden för indrivning kallas det för restföring.
1.4 Vem är borgenär?
Försäkringskassan driver in fordringar åt Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Arbetsförmedlingen. För de fordringar som Försäkringskassan hanterar är staten borgenär. När det gäller de fordringar som omfattas av den här vägledningen är det Skatteverket som företräder staten i vissa ärenden, även om Försäkringskassan hanterar fordran (se lag om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter). I andra sammanhang företräder Försäkringskassan staten.
1.5 Vem är part?
Den som återkravet är ställt till är part i ärendet. Det kan vara en eller flera personer och det kan handla om fysiska eller juridiska personer.
I vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa vad som gäller när den som är återbetalningsskyldig företräds av någon annan.