11 Bedömningsgrunder för arbetsförmåga – rehabiliteringskedjan

Det här kapitlet beskriver bestämmelserna om bedömningsgrunder för arbetsförmågans nedsättning i 27 kap. 46–55 b §§ SFB.

11.1 Rehabiliteringskedjan

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning sker stegvis enligt tidsramar som är fastställda på förhand. Detta kallas rehabiliteringskedjan. Bestämmelserna i rehabiliteringskedjan är kumulativa och fungerar på så sätt att när en ny bedömningsgrund blir aktuell så gäller fortfarande den eller de tidigare bedömningsgrunderna.

Arbetsförmågan ska därför prövas mot alla de bedömningsgrunder som är aktuella. Bedömningen görs först i relation till den första bedömningsgrunden i rehabiliteringskedjan, och därefter mot var och en av de tillkommande bedömningsgrunderna. Om den försäkrade bedöms ha arbetsförmåga i relation till någon av de föregående bedömningsgrunderna så behöver inte arbetsförmågan prövas mot efterföljande bestämmelser.

Vilka bedömningsgrunder som är aktuella bestäms av hur länge arbetsförmågan har varit nedsatt. Det framgår av 27 kap. 46–49 §§ SFB. Alla dagar i sjukperioden ska räknas med, även dagar med sjukpenning i förebyggande syfte eftersom arbetsförmågan ska anses nedsatt i den omfattning behandlingen eller rehabiliteringen hindrar arbete. Läs mer om begreppet sjukperiod i kapitel 6.

Rehabiliteringskedjan kan bara tillämpas fullt ut för den som har en arbetsgivare. För egenföretagare gäller endast prövning mot det vanliga arbetet och vid en senare tidpunkt mot arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden. För den som är arbetslös eller tjänstledig sker prövningen hela tiden gentemot arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden (prop. 2007/08:136 s. 100 f.). Se dock avsnitt 11.3.3 om tjänstledighet för att prova ett annat arbete avsnitt 11.9 om föräldraledighet och avsnitt 11.13 om studier. När tjänstledigheten upphör och den försäkrade skulle ha återgått i sitt vanliga arbete ska arbetsförmågan bedömas enligt rehabiliteringskedjan (FKRS 2010:05).

En egenanställd är en person som utför uppdrag åt olika uppdragsgivare. Det kan till exempel vara en frilansare med A-skatt. Det finns uppdragsgivare som bara vill anlita uppdragstagare som har F-skatt. De egenanställda personerna kan i denna typ av situationer välja att ansluta sig till ett egenanställningsföretag. För att Försäkringskassan ska kunna avgöra om personens rätt till sjukpenning ska bedömas i förhållande till rehabiliteringskedjan, behöver vi bedöma om hen ska anses vara anställd eller inte. Bedömningen ska göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Något som måste klargöras är om personen får ersättning för de uppdrag hen utför via egenanställningsföretaget eller om hen faktureras som frilansare med A-skatt. För stöd i hur bedömningen ska göras se vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

Läs mer

Läs om hur man bedömer om det finns ett anställningsförhållande i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner och vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

Under sjukperiodens första 90 dagar finns särskilda regler för hur behovsanställdas arbetsförmåga ska bedömas, läs mer om detta i 11.3.4. Om de särskilda reglerna inte kan tillämpas, och den försäkrade inte har inbokade arbetspass vid en behovsanställning, anser Försäkringskassan däremot att hen är arbetslös och rehabiliteringskedjan kan därför inte tillämpas (jfr RÅ 2004 ref. 103 och domsnytt 2011:81). Detta beror på att det inte finns några arbetsuppgifter att bedöma arbetsförmågan i förhållande till.

Om den försäkrade har flera sysselsättningar kan det bli aktuellt att pröva hens arbetsförmåga mot olika bedömningsgrunder.

11.2 Grundläggande bestämmelse

27 kap. 46 § SFB

Vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt ska det beaktas om den försäkrade på grund av sjukdom inte kan utföra sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder honom eller henne.

Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande grad den dagen.

Bedömningen av om den försäkrade kan utföra sitt vanliga eller ett annat lämpligt tillfälligt arbete görs under de första 90 dagarna i rehabiliteringskedjan.

Läs mer om begreppet arbetsförmåga i avsnitt 2.6.

11.2.1 Sitt vanliga arbete

Med begreppet sitt vanliga arbete menas att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i relation till de arbetsuppgifter som den försäkrade normalt utför hos sin arbetsgivare. Begreppet vanliga arbetet är samma sak som uttrycket ordinarie arbete som ibland används.

Om arbetets innehåll ändras under en pågående sjukperiod ska bedömningen göras utifrån de nya förutsättningarna, eftersom dessa då utgör den försäkrades vanliga arbete. Kan den försäkrade utföra sitt vanliga arbete efter att en sådan anpassning har genomförts har hen inte längre rätt till sjukpenning.

Om en person tillfälligt eller permanent byter arbete, antingen hos samma arbetsgivare eller hos en ny, räknas det nya arbetet som det vanliga arbetet. Om personen är tjänstledig för att pröva annat arbete räknas det arbetet som det vanliga arbetet.

Även en försäkrad som har en så kallad skyddad anställning eller en anställning med lönebidrag bedöms enligt rehabiliteringskedjan (se avsnitt om 11.5.3 om skyddade anställningar och anställningar med lönebidrag). Bedömningen görs alltså i första hand i förhållande till de arbetsuppgifter som den försäkrade normalt utför i den anställningen.

11.2.2 Annat lämpligt arbete

Om arbetsgivaren tillfälligt kan erbjuda den försäkrade ett annat lämpligt arbete ska bedömningen av arbetsförmågans nedsättning göras i förhållande till det arbetet. Det innebär att den försäkrade kan behöva acceptera ett annat arbete under den tid som hen inte kan utföra sitt vanliga arbete på grund av sjukdomsbesvären (prop. 1994/95:147 s. 47).

Arbetsgivaren är dock inte skyldig att erbjuda den försäkrade ett annat arbete. Men om arbetsgivaren erbjuder den försäkrade ett annat lämpligt arbete som hen bedöms kunna utföra kan hen inte längre få sjukpenning (prop. 1994/95:147 s. 47).

Om det inte framgår av den utredning som finns i ärendet att den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga oavsett arbete behöver Försäkringskassan alltså utreda möjligheterna till tillfällig omplacering eller arbetsanpassning.

11.2.3 Begreppet normal arbetstid

Den försäkrade ska avstå minst en fjärdedel av sin normala arbetstid för en viss dag för att kunna få sjukpenning.

27 kap. 46 § andra stycket SFB

Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, ska hans eller hennes arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande grad den dagen.

Försäkringskassan behöver utreda den försäkrades normala arbetstid för att kunna bedöma rätten till sjukpenning.

Med normal arbetstid menas den faktiska tid som den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk. Den normala arbetstiden är alltså inte samma sak som normalt heltidsarbete med åtta timmar om dagen, utan kan vara både kortare och längre. Den ska heller inte förväxlas med den försäkrades fastställda årsarbetstid. Den normala arbetstiden används huvudsakligen vid bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga. Årsarbetstiden används vid beräkningen av sjukpenningbeloppet vid arbetstidsberäknad sjukpenning. I många fall överensstämmer dessa med varandra men i andra fall kan de skilja sig åt. En årsarbetstid kan till exempel vara fastställd till 260 dagar oavsett om personen arbetar hela dagar eller endast delar av dagar.

Den normala arbetstiden kan uttryckas som procent eller del av en heltidsanställning, och beräknas på samma arbete som den försäkrades SGI har beräknats på. Om den försäkrades schema varierar så ska den normala arbetstiden beräknas som den genomsnittliga arbetstiden. Den ska alltså inte beräknas för en viss dag (FKRS 2024:01).

Om den försäkrade har jourtid, mertid, övningstid med mera kan det vara svårt att avgöra vad som är normal arbetstid. Det gäller ofta yrkeskategorier som till exempel brandmän och vårdpersonal.

Rättsfall

HFD har i ett mål tagit ställning till vilken arbetstid som arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till i en sådan situation.

Målet gällde en försäkrad som utöver en heltidsanställning arbetade deltid som brandman. Hans arbetsförmåga var inte nedsatt i heltidsarbetet utan bara i arbetet som brandman. Frågan var hur arbetstiden skulle beräknas när man fastställde hur stor del av sin totala arbetstid som den försäkrade avstod ifrån. Domstolen ansåg att enbart tid då den försäkrade utförde en faktisk arbetsinsats skulle räknas in i den normala arbetstiden. (RÅ 2002 ref. 48)

Jourtid som inte kräver någon form av arbetsprestation ska alltså inte räknas som arbetstid.

Rättsfall

HFD har i två mål tagit ställning till hur arbetsförmågan ska bedömas när en försäkrad har en skyddad SGI som är fastställd utifrån ett arbete där den faktiska arbetstiden understiger 40 timmar per vecka. Två olika försäkrade hade i sina tidigare heltidsanställningar arbetat nattskift med 34 timmar per vecka respektive kvällsskift 36,75 timmar per vecka. De arbetade numera 20 timmar per vecka i nya anställningar. Deras SGI från de tidigare heltidsanställningarna skyddades av de försäkrade genom att de var aktivt arbetssökande. Frågan som avgjordes av HFD var om de försäkrade hade rätt till halv sjukpenning på den del som de aktivt sökte arbete.

HFD uttalade i båda målen att rätten till sjukpenning i princip är relaterad till den tidigare arbetsinsatsen. I de aktuella fallen, där SGI:n var skyddad, skulle arbetsförmågans nedsättning relateras till omfattningen av det arbete som SGI:n var baserad på.

HFD bedömde att omfattningen av det arbete som SGI:n är baserad på inte enbart kan grundas på det faktiska antalet arbetstimmar. Hänsyn måste även tas till att det inom delar av arbetsmarknaden har träffats avtal som innebär att det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka har reducerats något för att kompensera för exempelvis obekväm arbetstid. Även om den ordinarie arbetstidens längd till följd av detta inte omfattar 40 timmar i genomsnitt under en vecka, kan arbetet ändå anses utgöra ett heltidsarbete.

I de båda fallen var SGI:n för de försäkrade baserade på tidigare anställningar med kvälls- respektive nattskift. Arbetstiderna i deras tidigare anställningar var på grund av detta förkortade genom kollektivavtal. Enligt kollektivavtalen uppgick ordinarie arbetstid vid heltidsarbete till i genomsnitt 40 timmar per vecka. De försäkrade hade således haft heltidsanställningar. Vid tidpunkten för de aktuella sjukskrivningarna arbetade de försäkrade halvtid. HFD ansåg att det vid omfattningen av arbetsförmågans nedsättning skulle bedömas att de försäkrade tidigare arbetat heltid. De var således berättigade till halv sjukpenning.

Om den genomsnittliga arbetstiden i en ny deltidsanställning vid heltids-tjänstgöring är högre än i den tidigare heltidsanställningen kan det enligt domarna ändå finnas skäl till att vid bedömningen av den nedsatta arbetsförmågan utgå från hur den tidigare anställningens tjänstgöringsgrad har benämnts.

Bedömningen av vad som utgör ett heltidsarbete bör i första hand utgå från gällande kollektivavtal. Om kollektivavtal saknas bör det utredas vilken arbetstid som är gällande praxis i branschen, och om det typiskt sett finns någon anledning till att arbetstiden brukar understiga 40 timmar per vecka. HFD har vägt in att den något lägre arbetstiden var kompensation för obekväm arbetstid. (HFD 2015 ref. 74 och HFD 2015 not. 66, domsnytt 2016:01)

11.2.4 Särskilt om behovsanställda

Det finns särskilda regler för hur arbetsförmågan ska bedömas under sjukperiodens första 90 dagar för en försäkrad som är behovsanställd. Reglerna gäller om det kan antas att hen skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk. I detta avsnitt beskrivs vem som ska ses som behovsanställd, hur man bedömer om någon kan antas skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk, vad som ligger till grund för den bedömningen samt hur arbetsförmågan i dessa fall ska bedömas till och med dag 90 i sjukperioden.

Det finns också särskilda regler om hur sjukpenningen ska beräknas när sjukpenning beviljas med stöd av bestämmelserna som beskrivs i detta avsnitt. Läs mer i avsnitt 13.6.1.

Vem är behovsanställd

27 kap. 16 a § första stycket SFB

Med behovsanställd avses i detta kapitel en försäkrad som vid behov kallas in för att arbeta i en tidsbegränsad anställning eller som är anställd för att arbeta vid behov.

Det finns ingen vedertagen arbetsrättslig definition av vad som menas med en behovsanställning. I första stycket definieras dock vad som menas med begreppet behovsanställd vid tillämpning av bestämmelserna om sjukpenning i 27 kap.

En behovsanställning kan innebära att arbetstagaren följer ett schema som upprättas i förväg. Det kan också innebära att det inte finns något schema, utan att arbetstagaren i stället blir kontaktad inför varje arbetstillfälle. Behovsanställningen kan pågå antingen under lång tid eller kort tid (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 62).

Att ”vid behov kallas in för att arbeta i en tidsbegränsad anställning” inkluderar anställningar som brukar benämnas dag-för-dag-anställning, timanställning, anställning enstaka dagar eller SMS-anställning. Arbetstagaren har i dessa fall varken rättighet eller skyldighet att arbeta, utan gör en överenskommelse med arbetsgivaren vid varje enskilt tillfälle. Det centrala för behovsanställningar av detta slag är att det är arbetsgivarens behov av att få arbete utfört under en tidsbestämd period som styr.

Kännetecknande för behovsanställningar är i normalfallet att

• arbetstagaren endast arbetar kortare perioder i taget
• arbetstagaren endast arbetar på kallelse från arbetsgivaren
• det är ett nytt anställningsförhållande vid varje arbetstillfälle
• tiden mellan arbetstillfällena inte räknas som anställningstid
• arbetstagaren har möjlighet att säga nej till arbete (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80).

Vikariat och andra tidsbegränsade anställningar som pågår under längre tid räknas inte som behovsanställningar. Man kan i dessa fall inte anse att arbetstagaren ”kallas in” för att utföra arbete (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 80).

Den som är mellan vikariat ska inte per automatik anses vara vare sig behovsanställd eller arbetslös, utan man måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Om det varken finns ett pågående anställningsavtal eller någon avsikt om fortsatt arbete, bör den försäkrade anses vara arbetslös under förutsättning att det inte finns någon annan omständighet som talar emot det (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 62).

Om en behovsanställd försäkrad har gjort en överenskommelse med arbetsgivaren om att arbeta under en särskilt angiven tid, ska arbetsförmågan under den tiden bedömas på samma sätt som för andra anställda. Läs mer i avsnittet Under tid med överenskommet arbete nedan.

Om det kan antas att personen skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk

I andra stycket av 27 kap. 16 a § SFB anges när en försäkrad kan få sjukpenning med stöd av de särskilda reglerna för behovsanställda.

27 kap. 16 a § andra stycket SFB

Sjukpenning till en försäkrad i egenskap av behovsanställd lämnas under de första 90 dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att det kan antas att den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han eller hon inte hade varit sjuk.

De särskilda reglerna om bedömningsgrund och beräkning för behovsanställda ska alltså bara användas när det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte varit sjuk. Bestämmelsen beskriver inte vilka dagar den försäkrade kan få sjukpenning för, utan endast om det särskilda regelverket för behovsanställda kan tillämpas. Om det inte kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte varit sjuk, ska rätten till sjukpenning i stället prövas enligt de regler som gäller för arbetslösa. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 63 och 65)

Beviskravet ”kan antas” är lägre än styrkt, sannolikt och övervägande skäl, och innebär att det vid en sammantagen bedömning ska framstå som troligt att den försäkrade skulle ha arbetat i behovsanställningen om hen inte hade blivit sjuk. (Jmf prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 60)

Jämförelseperiod

Ett viktigt underlag för att kunna bedöma om det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat om hen inte blivit sjuk är i vilken omfattning hen har arbetat före sjukperioden, under den så kallade jämförelseperioden.

Jämförelseperioden beräknas enligt samma principer som för bestämmelsen i 27 kap. 11 § SFB (jmf prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60). Bestämmelsen anger inte hur långt tillbaka man ska gå när man tittar på hur den försäkrade arbetade före sjukfallet. Det har dock utvecklats en praxis enligt nuvarande regelverk att det bör vara tillräckligt med en jämförelseperiod som sträcker sig från en till tre månader. För en person som är ny på arbetsmarknaden kan perioden bli kortare (bet. 1999/00:SfU12 s. 8).

En till tre månader är inte tvingande, utan bör ses som ett riktmärke för jämförelseperiodens längd. Perioden kan variera från fall till fall beroende på hur arbetsförhållandena ser ut och om arbetstiden har växlat mycket över tid (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60).

Försäkringskassan måste utreda och bedöma i vilken genomsnittlig omfattning den försäkrade har arbetat i behovsanställningen under jämförelseperioden. Bedömningen görs utifrån den samlade informationen i ärendet, till exempel anställningsavtal, lönespecifikationer eller andra muntliga eller skriftliga uppgifter från den försäkrade eller en arbetsgivare.

Helhetsbedömning

Försäkringskassan ska göra en helhetsbedömning av om och i vilken omfattning det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat i behovsanställningen om hen inte blivit sjuk utifrån omständigheterna i ärendet (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 81). Den omfattning som den försäkrade har arbetat under jämförelseperioden har en avgörande betydelse för den bedömningen. Den omfattning som man kommer fram till gäller i normalfallet fram till dag 90 i sjukperioden, om det inte finns information i ärendet som talar emot det eller som visar på att förutsättningarna kan komma att förändras i förhållande till hur hen arbetade under jämförelseperioden (jmfr prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 60). Det gäller till exempel om den försäkrade har en behovsanställning med säsongsvariation eller om hen också skulle ha börjat arbeta i en annan behovsanställning under sjukperioden. Sådan information behöver vägas in i helhetsbedömningen, och kan innebära att den omfattning vi antar att personen skulle ha arbetat varierar under sjukperioden.

Även arbetsgivarens inställning till framtida arbete kan ha betydelse vid helhetsbedömningen, särskilt om Försäkringskassan har oklara eller motstridiga uppgifter om hur mycket det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat.

Bedömningsgrund för behovsanställda

För en sådan behovsanställd som avses i 27 kap. 16 a § SFB och som kan antas skulle ha arbetat under de första 90 dagarna i sjukperioden om hen inte blivit sjuk gäller första stycket i 27 kap. 49 b § SFB.

27 kap. 49 b första stycket § SFB

För en behovsanställd försäkrad ska arbetsförmågan bedömas mot sådant arbete som avses i 46 § första stycket.

Arbetsförmågan för en sådan behovsanställd ska alltså bedömas i förhållande till det vanliga arbetet eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder. Med det vanliga arbetet menas här det arbete som den försäkrade skulle ha utfört inom sin behovsanställning (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 85). Läs mer om bedömningsgrunden i avsnitt 11.3.1 och 11.3.2.

Om det finns flera behovsanställningar som det kan antas att den försäkrade skulle ha arbetat i, ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till var och en av anställningarna. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 63)

För en behovsanställd som är delvis arbetslös ska arbetsförmågan bedömas mot det vanliga arbetet, men bara i den omfattning som det kan antas att hen skulle ha arbetat i behovsanställningen. För resterande del av den arbetstid som den behovsanställda är försäkrad för bedöms arbetsförmågan mot ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 63)

Denna bedömningsgrund gäller endast under de första 90 dagarna. Därefter ska bedömningen göras mot ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Läs mer i 11.4.4. Läs också i avsnittet Under tid med överenskommet arbete nedan om hur arbetsförmågan ska bedömas när det finns en överenskommelse om arbete för en viss tid.

Under tid med överenskommet arbete

När en behovsanställd har en överenskommelse om att arbeta under en viss tid, ska arbetsförmågan under den tiden bedömas enligt rehabiliteringskedjans bedömningsgrunder i 27 kap. 46 – 49 §§ SFB, på samma sätt som för andra anställda.

27 kap. 49 c § SFB

Om den behovsanställde omfattas av en överenskommelse om att utföra arbete under en särskilt angiven tid, gäller för den tiden bestämmelserna om bedömning av arbetsförmåga i 46–49 §§ i stället för vad som anges i 49 b §.

Bestämmelsen tar sikte på situationer där den behovsanställda rent faktiskt är anställd, till exempel när det finns inbokade arbetspass som hen har tackat ja till eller när det finns ett avtal om arbete för en viss tid. Det krävs att arbetsgivaren har begärt att den försäkrade ska utföra arbete under en viss specificerad tid för att bestämmelsen ska tillämpas, och därför räcker det inte med att det finns ett avtal om arbete vid behov som saknar ett fastlagt arbetstidsmått. (Prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10, s. 81 och 86)

Denna bestämmelse gäller även efter dag 90 i sjukperioden, och om den försäkrade har en sådan överenskommelse som anges ska arbetsförmågan bedömas enligt rehabiliteringskedjan så länge som överenskommelsen varar. Vilken bedömningsgrund som ska användas avgörs på samma sätt som för övriga anställda.

11.3 Bedömningen av arbetsförmågan efter 90 dagar

Från och med dag 91 i rehabiliteringskedjan ska prövningen av rätten till sjukpenning även göras i förhållande till ett annat arbete hos arbetsgivaren.

27 kap. 47 § SFB

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det även beaktas om han eller hon kan försörja sig efter en omplacering till annat arbete hos arbetsgivaren.

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

Som framgår av första stycket är bestämmelsen inte tillämplig för egenföretagare. De bedöms i förhållande till sitt vanliga arbete även efter dag 90. Däremot omfattas även egenföretagare av begränsningen i andra stycket.

Observera att bedömningsgrunden i 27 kap. 46 § SFB fortfarande är aktuell. Det innebär att den försäkrades arbetsförmåga först ska prövas i relation till den föregående bedömningsgrunden. Om den försäkrade bedöms sakna arbetsförmåga i relation till 27 kap. 46 § SFB ska arbetsförmågan prövas mot 27 kap. 47 § SFB.

Båda bedömningarna ska efter dag 90 göras i relation till högst ett heltidsarbete.

11.3.1 Annat arbete hos arbetsgivaren

Om den försäkrade fortfarande har nedsatt arbetsförmåga efter 90 dagar vidgas prövningen till att avse även annat arbete hos arbetsgivaren. Det gäller oavsett om den försäkrade antas kunna återgå till sitt vanliga arbete (prop. 2007/08:136 s. 101).

Även om det finns arbetsuppgifter som den försäkrade skulle kunna utföra innebär det inte automatiskt att hens rätt till sjukpenning kan ifrågasättas. Den försäkrade måste också ha erbjudits att utföra dessa arbetsuppgifter. Men nekar den försäkrade att ta ett sådant erbjudet arbete ska sjukpenning inte längre betalas ut (prop. 2007/08:136 s. 61 f.).

Om det krävs rehabilitering för att den försäkrade ska kunna ta ett annat arbete hos arbetsgivaren ska prövningen mot det andra arbetet göras först efter det att rehabiliteringen har avslutats (prop. 1996/97:28 s. 19 f. och 24 samt prop. 2007/08:136 s. 61).

Förarbetena betonar att strävan måste vara att den som drabbats av sjukdom eller skada ska återgå i arbete i samma omfattning som hen arbetade före sjukfallet. Det innebär att om en försäkrad bedöms kunna återgå i sitt vanliga arbete efter 90 dagar, men enbart på deltid, ska man vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning även väga in om den försäkrade kan utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren (prop. 2007/08:136 s. 69). Den försäkrade har inte rätt till sjukpenning om hen kan återgå i arbete i samma omfattning som före sjukfallet genom att utföra sitt vanliga arbete på deltid och dessutom utföra andra arbetsuppgifter.

För att bedöma om den försäkrade har rätt till sjukpenning efter 90 dagar i rehabiliteringskedjan måste Försäkringskassan också utreda om arbetsgivaren kan erbjuda personen ett annat arbete. Utredningen enligt denna bestämmelse ska inte förväxlas med den omplaceringsskyldighet som arbetsgivare har enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, att vid en uppsägningssituation se över samtliga lediga anställningar i sin verksamhet. Den utredning som Försäkringskassan gör utgår från bestämmelserna i SFB. Om det framgår av den utredning som redan finns i ärendet att den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga oavsett arbete, behövs dock ingen utredning om möjligheterna till annat arbete för att ta ställning till rätten till sjukpenning. Läs mer om arbetsgivarens skyldigheter i kapitel 15 samt om utredning med arbetsgivaren i M 20.11.

11.3.2 Högst ett heltidsarbete

Av bestämmelsens andra stycke framgår att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

Det gäller alltså oavsett hur mycket den försäkrade arbetade innan hen blev sjuk. Orsaken till det är att det inte har ansetts rimligt att betala ut sjukpenning till en försäkrad som trots sin sjukdom kan arbeta heltid (prop. 1996/97:28 s. 24).

Med heltidsarbete bör avses en arbetstid om 40 timmar per vecka om det inte finns ett kollektivavtal inom arbetsområdet som anger annat (RAR 2002:5).

11.3.3 Möjligheten att prova annat arbete

Det finns en rätt till ledighet för att på grund av sjukdom prova annat arbete (lagen [2008:565] om rätt till ledighet för att på grund av sjukdom prova annat arbete). Det är dock inte Försäkringskassan som ansvarar för tillämpningen av ledighetslagen. Det är fråga om arbetsrättslig lagstiftning och om den försäkrade har frågor om lagen och dess tillämpning bör hen i första hand vända sig till sitt fackförbund eller till sin arbetsgivare. I följande stycke beskrivs kort några av bestämmelserna.

För att en försäkrad ska omfattas av ledighetslagen krävs att hen har haft nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom under en period om minst 90 dagar. Ledighet kan alltså bli aktuell först från och med dag 91 i rehabiliteringskedjan.

Vid prövning av rätten till sjukpenning bedömer Försäkringskassan arbetsförmågans nedsättning i förhållande till arbete hos den arbetsgivare som den försäkrade skulle ha arbetat hos om hen inte hade varit sjuk.

11.4 Behovsanställda efter dag 90

För behovsanställda ska arbetsförmågan från och med dag 91 bedömas även i förhållande till ett sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

27 kap. 49 b andra och tredje stycket § SFB

Från och med den tidpunkt då den behovsanställde har haft nedsatt arbetsförmåga under 90 dagar ska det dessutom beaktas om den behovsanställde har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom

1. förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller
2. annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid bedömningen tillämpas 47 § andra stycket.

Läs mer om vad bedömningen mot ett förvärvsarbete i angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande innebär i avsnitt 11.6.1. Hänvisningen till 27 kap. 47 § andra stycket SFB innebär att bedömningen ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete, läs mer om detta i 11.4.2.

Om den försäkrade har avtalat om att arbeta under en viss tid ska hen under denna tid i stället få sin arbetsförmåga bedömd enligt rehabiliteringskedjans vanliga tidsgränser. Läs mer om detta i avsnitt 11.3.4.

11.5 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning efter 180 dagar

Efter 180 dagar vidgas prövningen av arbetsförmågans nedsättning ytterligare till att också omfatta bedömningsgrunden i 27 kap. 48 § SFB. Bedömningen görs då först mot de föregående bedömningsgrunderna i rehabiliteringskedjan och om den försäkrade bedöms sakna arbetsförmåga i relation till dessa bestämmelser så görs bedömningen mot 27 kap. 48 § SFB.

27 kap. 48 § SFB

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom

1. förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller
2. annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Vid bedömningen tillämpas 47 § andra stycket.

Den försäkrades arbetsförmåga ska, trots det som sägs i första stycket, från och med den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar bedömas enligt 46 och 47 §§ om

1. övervägande skäl talar för att den försäkrade kan återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ före den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga i 365 dagar, eller
2. det finns särskilda skäl som grundas på att den försäkrade kan förväntas återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ före den tidpunkt då han eller hon haft nedsatt arbetsförmåga i 550 dagar, eller
3. det kan anses oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga enligt första stycket.

Den 1 september 2022 ändrades bestämmelsen så att bedömningen ska göras mot förvärvsarbeten i en angiven yrkesgrupp som innehåller normalt förekommande arbete. Det innebär att den försäkrades arbetsförmåga inte längre kan anses nedsatt om hen bedöms klara ett arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden. Försäkringskassan ska då ange en eller flera yrkesgrupper inom vilka den försäkrades arbetsförmåga inte bedöms nedsatt. Läs mer om förvärvsarbete i en angiven yrkesgrupp och hur bedömningen ska göras i avsnitt 11.6.1 samt M 11.1.5.

Det finns vissa undantag från denna regel, och då ska arbetsförmågan i stället fortsätta bedömas i förhållande till arbete hos arbetsgivaren. Läs mer om det i avsnitt 11.6.6–11.6.9. Det finns även en annan situation, förutom de som anges i bestämmelsen, när arbetsförmågan ska bedömas mot en annan bedömningsgrund än normalt förekommande arbete: när den försäkrade har uppnått en ålder när hen skulle kunna få inkomstgrundad ålderspension. Denna situation beskrivs i avsnitt 11.6.10.

Genom hänvisningen till 27 kap. 47 § andra stycket SFB framgår också att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete även efter 180 dagar.

Övergångsbestämmelse

Den nya bestämmelsen tillämpas även på sjukperioder som påbörjades före den 1 september 2022, det vill säga innan bestämmelsen trädde i kraft. Men bestämmelsen ska bara tillämpas för de dagar som infaller från och med den 1 september 2022. För tid före den 1 september gäller den tidigare lydelsen. Den tidigare lydelsen finns i bilagan med övergångsbestämmelser, avsnitt Ö 11

Egenföretagare

För den som är egenföretagare bedöms arbetsförmågans nedsättning enligt 27 kap. 48 § SFB, det vill säga. i förhållande till förvärvsarbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden, när hen har haft nedsatt arbetsförmåga i 180 dagar – förutsatt att ingen av undantagsbestämmelserna är tillämpliga.

Personer med lönebidragsanställning eller skyddad anställning

För den som har en anställning med lönebidrag eller skyddad anställning bedöms arbetsförmågans nedsättning efter dag 180 i förhållande till arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden – förutsatt att ingen av undantagsbestämmelserna är tillämpliga. Att den försäkrade har lönebidrag eller en skyddad anställning innebär dock inte automatiskt att hen vid prövningen av rätten till sjukpenning ska anses ha nedsatt arbetsförmåga i förhållande till ett normalt förekommande arbete, utan Försäkringskassan ska göra en självständig prövning av arbetsförmågans nedsättning. Försäkringskassans bedömning om arbetsförmågan kan nämligen skilja sig från Arbetsförmedlingens bedömning om möjligheten att bevilja lönebidrag eller skyddad anställning. Det beror på att bedömningarna görs utifrån olika regelverk och att den försäkrades hälsotillstånd kan ha förändrats mellan de båda prövningstillfällena. Men när en person har en skyddad anställning av medicinska skäl kan det dock vara rimligt att anta att arbetsförmågan är nedsatt även i förhållande till ett normalt förekommande arbete.

11.5.1 Förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden

Bedömningen av arbetsförmågan vidgas nu alltså till att gälla ett sådant arbete som ”är normalt förekommande på arbetsmarknaden”, om inte något av undantagen ska tillämpas. Bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete som kan anses vara normalt förekommande, och det räcker att den försäkrade kan utföra något sådant arbete för att anses ha arbetsförmåga (jfr prop. 2007/08:136 s. 67). Den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande förhållanden ska inte beaktas vid bedömningen. Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte kunna påverka rätten till sjukpenning. När arbetsförmågan prövas mot normalt förekommande arbete kan det alltså bli aktuellt att pröva arbetsförmågan mot andra arbeten som är mer lämpliga med hänsyn till den försäkrades aktivitetsbegränsningar.

Bedömningen ska göras mot arbeten som finns på den nationella arbetsmarknaden. Det går alltså inte att ta hänsyn till lokala eller regionala förhållanden. Däremot är det inte möjligt att neka någon sjukpenning för att hen har arbetsförmåga i ett arbete som endast finns i mycket begränsad omfattning, såvida hen inte faktiskt erbjuds det arbetet (prop. 1996/97:28 s. 17 f.). Ett arbete som är udda och sällan förekommande räknas alltså inte som ett normalt förekommande arbete (prop. 2007/08:136 s. 67).

Förvärvsarbete inom en angiven yrkesgrupp som innehåller normalt förekommande arbeten

Den 1 september 2022 ändrades lagstiftningen på så sätt att prövningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras mot förvärvsarbeten i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop 2020/21:171 s. 15)

Bakgrunden till ändringen är att regeringen menar att det är svårt att på ett begripligt och transparent sätt förklara vad ett normalt förekommande arbete är och vad det ställer för krav. Begreppet normalt förekommande arbete har stor vidd och de försök till konkretiseringar som Försäkringskassan gjort har inte fått generellt genomslag i handläggningen. (Prop. 2020/21:171 s. 10 f)

I utredningen En trygg sjukförsäkring med människan i centrum (SOU 2020:6) framgick att det var svårt att utifrån Försäkringskassans beslutsmotiveringar förstå varför sjukpenning nekas. I besluten står att den försäkrade kan klara ett arbete som inte ställer krav på sådana medicinska förmågor som den försäkrade saknar. Något stöd för att det finns normalt förekommande arbeten som inte ställer dessa krav ges dock inte. Det saknades också ställningstaganden till om den försäkrade kunde klara ett normalt förekommande arbete med ingen eller ringa anpassning i normal arbetstakt. (Prop. 2020/21:171 s. 11 och SOU 2020:6)

Regeringen ansåg i likhet med utredningen att besluten skulle bli mer konkreta om det framgick inom vilken yrkesgrupp Försäkringskassan bedömer att den försäkrade skulle kunna arbeta. Därigenom skulle det också bli lättare att förstå motiveringen.

Lagändringen innebär att Försäkringskassan vid ett beslut om avslag på grund av att arbetsförmågan inte är nedsatt i ett normalt förekommande arbete ska ange en eller flera yrkesgrupper som den försäkrade bedöms klara av att arbeta inom. Regeringen menar att på så sätt blir besluten mer konkreta, vilket bedöms öka den försäkrades möjlighet att förstå bedömningen. Det är upp till Försäkringskassan att avgöra vilken yrkesgrupp som ska anges i avslagsbeslutet och det finns inget hinder mot att ange fler yrkesgrupper i ett beslut.

Regeringen ansåg också att det vore av stort värde för individen att Försäkringskassan, när det är möjligt, anger en yrkesgrupp som framstår som rimlig på så sätt att yrkesgruppen till exempel ligger nära individens utbildning eller tidigare arbetslivserfarenhet. (Prop. 2020/21:171 s. 13)

Lagändringen innebär dock inte någon ändring av vad som menas med ett normalt förekommande arbete. Den praxis som har utvecklats kring detta begrepp gäller alltså fortfarande. Den arbetsmarknad som arbetsförmågan ska bedömas mot görs varken bredare eller smalare efter lagändringen. Det innebär att yrkesgrupperna måste bestå av arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. (Prop. 2020/21:171 s. 22)

Vad är en yrkesgrupp?

En yrkesgrupp är inget verkligt på så sätt att den finns utanför en teoretisk konstruktion. Den är endast en samling arbeten som har strukturerats under samma namn utifrån att de till exempel tillhör samma bransch eller har likartade arbetsuppgifter och arbetsmoment och därmed likartade aktivitetskrav ur medicinskt hänseende. (Prop 2020/21:171 s. 11)

Regeringen menade att ett material som ordnar yrkesgrupper utifrån likartade arbetsuppgifter och aktivitetskrav ur medicinskt hänseende skulle kunna ge Försäkringskassan stöd för att ange en yrkesgrupp som den försäkrade bedöms kunna arbeta inom med sina medicinska nedsättningar. De gav därför Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i uppdrag att tillsammans utveckla ett kunskapsmaterial som Försäkringskassan kan använda som stöd i handläggningen och vid bedömningen av arbetsförmåga mot normalt förekommande arbete inom en angiven yrkesgrupp.

Kunskapsmaterialet – ett stöd i bedömningen av arbetsförmåga inom en angiven yrkesgrupp

Kunskapsmaterialet är framtaget för att ge stöd i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till normalt förekommande arbeten inom en angiven yrkesgrupp.

I materialet beskrivs olika yrkesgrupper som innehåller normalt förekommande arbeten som grupperats utifrån att de ställer liknande fysiska och psykiska krav på den som ska utföra arbetet. Det innebär att yrken som normalt sett inte skulle grupperas utifrån andra faktorer som till exempel krav på utbildning eller erfarenhet, kan utgöra en yrkesgrupp i kunskapsmaterialet.

Kunskapsmaterialet beskriver de fysiska och psykiska krav på aktivitet som respektive yrkesgrupp ställer samt de krav och förväntningar på arbetsprestationer som arbetsgivare allmänt sett har. På så sätt blir det ett tydliggörande av vad ett normalt förekommande arbete kan innebära och ett stöd i handläggningen och i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

Till varje yrkesgrupp finns också en kort beskrivning av vilka yrken som ingår i yrkesgruppen och exempel på vanliga arbetsuppgifter.

Kunskapsmaterialet förvaltas av Arbetsförmedlingen och finns på deras hemsida.

Läs mer i M 11.1.5 om hur du använder kunskapsmaterialet som stöd i din bedömning.

11.5.2 RÅ 2008 ref. 15 och HFD 2018 ref. 51

I RÅ 2008 ref. 15 definieras ett normalt förekommande arbete som ett arbete på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas tillvara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation, där ringa eller ingen anpassning kan förväntas utifrån den försäkrades funktionsnedsättningar eller medicinska besvär.

Utifrån hur ett normalt förekommande arbete definieras i RÅ 2008 ref. 15 bör till exempel fysiskt lätta och rörliga arbeten som exkluderar att personen arbetar i arbetsställningar som inte är ergonomiska, anses vara normalt förekommande (domsnytt 2015:31). Domen innebär att arbeten med mer än marginell anpassning på grund av den försäkrades sjukdomsbesvär eller funktionsnedsättning inte kan anses vara normalt förekommande.

Rättsfall

I två senare mål från HFD var frågan hur det ska avgöras om en försäkrad har en sådan förmåga att hen kan försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

HFD anförde att prövningen av om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen är vilken sjukdom det rör sig om och på vilket sätt sjukdomen inskränker den försäkrades förmåga att arbeta. När sjukdomen och dess konsekvenser är fastställda, ska man bedöma om den försäkrade har kvar någon arbetsförmåga som hen kan använda för att försörja sig genom ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Men om den försäkrade faktiskt kan få ett sådant arbete eller inte ska inte inverka på bedömningen.

HFD prövade därefter vad som menas med begreppet förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det ska röra sig om vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hens medicinska besvär. Anställningar som på något sätt subventioneras av det allmänna kan inte anses ingå i begreppet.

Sedan prövade HFD på vilket sätt prövningen ska göras i det enskilda fallet. HFD kom då fram till att lagstiftningens nuvarande utformning och tidigare praxis innebär att det inte kan krävas att Försäkringskassan, för att avslå en ansökan om sjukpenning, måste hänvisa till konkreta typer av arbeten som den försäkrade kan anses ha förmåga att utföra. HFD sade därefter att även om bedömningen inte görs i relation till konkret angivna typer av arbeten så måste den ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Det innebär bland annat att Försäkringskassan vid sin prövning har anledning att beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen. En arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör, enligt HFD, som utgångspunkt kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. HFD anförde också att den arbetsförmåga som försäkrade har kvar måste kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller till exempel arbetsprestationer och arbetstakt (HFD 2018 ref. 51).

Att Försäkringskassan ska beakta en arbetsförmågeutredning som Arbetsförmedlingen har gjort innebär att utredningen kan vara vägledande men inte behöver vara avgörande för Försäkringskassans bedömning av arbetsförmågan. Värderingen av ett sådant underlag ska göras på samma sätt som värderingen av de övriga underlag som Försäkringskassan har att ta ställning till, som till exempel läkarintyg eller utlåtanden från försäkringsmedicinska rådgivare.

HFD:s prövning i de båda målen är ett bra exempel på att man i det enskilda fallet alltid måste bedöma hur personens besvär påverkar arbetsförmågan i förhållande till ett normalt förekommande arbete. Prövningen visar också att det avgörande är om den försäkrade med ingen eller endast ringa anpassning kan tänkas klara samtliga arbetsuppgifter i ett sådant arbete i normal arbetstakt och alltså har förmåga att försörja sig själv.

11.5.3 Annat lämpligt och tillgängligt arbete

Enligt bestämmelsen ska den försäkrades arbetsförmåga även bedömas i förhållande till ”annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne. Vad som avses med detta definieras inte närmare i lagtexten. Kravet på att arbetet ska vara tillgängligt får dock anses innebära att det måste vara fråga om ett arbete som den försäkrade faktiskt erbjuds innan rätten till sjukpenning kan ifrågasättas.

”Annat lämpligt arbete” kan utifrån uttalanden i förarbetena delas in i tre kategorier; udda och sällan förekommande arbeten, sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga och arbeten där arbetsgivaren får lönebidrag (prop. 1996/97:28 s. 16 samt prop. 2007/08:136 s. 67 f. och s. 101).

Udda och sällan förekommande arbete

Ett arbete som är udda och sällan förekommande är inte ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete (jfr avsnitt 11.5.1). Det går inte att närmare ange vilka arbeten som ska anses vara udda och sällan förekommande, eftersom det kan förändras över tid. Bedöms den försäkrade bara ha arbetsförmåga i ett sådant arbete kan sjukpenning betalas ut i avvaktan på att den försäkrade faktiskt erbjuds arbetet.

Sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga (skyddad anställning)

En person med nedsatt arbetsförmåga kan få en skyddad anställning inom Samhall eller en offentlig skyddad anställning (OSA). Det kan bli aktuellt om man har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionshinder och Arbetsförmedlingen bedömer att man inte kan få ett annat arbete.

Om Försäkringskassan bedömer att den försäkrade bara har arbetsförmåga i ett sådant arbete kan sjukpenning betalas ut i avvaktan på att den försäkrade faktiskt erbjuds ett sådant arbete (prop. 1996/97: 28 s. 16 och 2007/08:136 s. 67 f.).

Anställning med lönebidrag

Arbetsförmedlingen kan besluta om lönebidrag till en arbetsgivare som anställer en arbetssökande som har nedsatt arbetsförmåga till följd av ett funktionshinder. Det är i grunden en helt vanlig anställning men lönen subventioneras av Arbetsförmedlingen.

11.5.4 Undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete

Det finns några situationer när den försäkrades arbetsförmåga inte ska prövas mot normalt förekommande arbete. Det gäller om

• övervägande skäl talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 365
• det finns särskilda skäl som talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 550
• det kan anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till normalt förkommande arbete.

Orsaken till undantagen är att det inte har ansetts rationellt att tillämpa bestämmelsen strikt utan möjlighet till undantag, vare sig för den försäkrade eller ur ett samhällsperspektiv (bet. 2009/10:SfU13 s.7 f., prop. 2020/21:78 s. 10 f. och prop. 2021/22:1 s. 46 f.)

Om den försäkrade har uppnått den ålder när inkomstgrundad ålderspension tidigast kan lämnas gäller en annan bedömningsgrund. Läs mer i avsnitt 11.6.10.

Tidigare fanns ett undantag vid försenad vård eller rehabilitering orsakad av effekter av sjukdomen covid-19. Det undantaget är endast aktuellt vid anspråk som gäller tid före den 1 januari 2024. Information om detta finns numera i Ö 11.4.

11.5.5 Övervägande skäl

Den 15 mars 2021 ändrades bestämmelsen på så sätt att undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete föreligger om övervägande skäl talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som innan sjukfallet senast dag 365. Syftet var att åstadkomma en mer flexibel rehabiliteringskedja och därigenom ge den försäkrade större möjligheter att i första hand återgå i arbete hos den egna arbetsgivaren eller det egna företaget. Övervägande skäl innebär att

• det finns mer som talar för en återgång i arbete hos arbetsgivaren än som talar emot. Övervägande skäl innebär att sannolikheten överstiger 50 procent.
• det inte krävs en medicinsk prognos för när återgång i arbete kan ske. (Prop. 2020/21:78 s.13)

Utgångspunkter för när övervägande skäl kan tala för återgång

Ingen diagnos ska undantas vid prövningen av om övervägande skäl finns för att skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete. Det innebär att undantaget ska tillämpas även vid diffusa diagnoser, så kallade symtomdiagnoser.

I förarbetena finns exempel på olika situationer när det i normalfallet ska anses finnas övervägande skäl. Situationerna är alternativa och bara exempel, det kan alltså även finnas andra situationer när det finns övervägande skäl.

Situationer där det i normalfallet finns övervägande skäl:

• När en läkare i ett läkarintyg har bedömt att den försäkrade kan förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 365 i sjukperioden.
• När den försäkrade följer en plan som har upprättats tillsammans med hens arbetsgivare. Målet ska vara återgång i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365.
• När den försäkrade följer en plan som tagits fram i samarbete med företagshälsovård eller av hälso- och sjukvården. Planen kan avse såväl arbetsplatsinriktade åtgärder som medicinska åtgärder.
• När den försäkrade trappar upp sin arbetstid med målet att återgå i arbete hos arbetsgivaren i samma omfattning som före sjukperioden senast dag 365.

Det krävs, precis som tidigare, att den försäkrade senast dag 365 kan återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som före sjukskrivningen för att det ska vara möjligt att efter dag 180 skjuta upp bedömningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete. (Prop. 2020/21:78 s. 15 f.)

Bedömningen av om det finns övervägande skäl ska göras dag för dag. Att Försäkringskassan har bedömt att det inte fanns övervägande skäl när den försäkrade passerade dag 180, hindrar alltså inte att vi kan göra en ny bedömning senare. Detta gäller fram till och med dag 364. Samma sak gäller när Försäkringskassan bedömt att det funnits övervägande skäl vid dag 180, men det därefter hänt något före dag 365 som gör att det inte längre finns övervägande skäl. (Prop. 2020/21:78, s. 21)

Övergångsbestämmelse

Den nya bestämmelsen tillämpas även på sjukperioder som påbörjades före den 15 mars 2021, det vill säga innan bestämmelsen trädde i kraft. Men bestämmelsen ska bara tillämpas för de dagar som infaller från och med den 15 mars. Se avsnitt Ö 11.5.5 för den tidigare lydelsen om särskilda skäl.

11.5.6 Särskilda skäl

Den 1 februari 2022 infördes en ny bestämmelse som innebär att man kan göra undantag från bedömningen mot normalt förekommande arbete om det finns särskilda skäl som talar för att den försäkrade förväntas återgå i arbete hos arbetsgivaren eller det egna företaget i samma omfattning som före sjukfallet senast dag 550. Syftet var att ytterligare öka flexibiliteten i rehabiliteringskedjan på så sätt att försäkrade som har goda möjligheter att återgå i arbete hos sin ordinarie arbetsgivare där de har sin yrkesidentitet, utbildning och erfarenhet bör ges förutsättningar att i första hand kunna återgå i det arbetet. Att människors yrkeserfarenheter kan fortsätta tas tillvara i det ordinarie arbetet gagnar såväl enskilda som arbetsgivare och samhället i övrigt. Vid vissa typer av sjukdomar bedöms det dessutom vara avgörande för återhämtningen att arbeta i en trygg och välkänd miljö. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 51)

När finns det särskilda skäl?

Precis som vid prövningen av övervägande skäl så ska ingen diagnos undantas vid prövningen av om det finns särskilda skäl att skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete. Det innebär att särskilda skäl kan finnas även när en diagnos är diffus. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s 52 f.)

Särskilda skäl innebär att

• stor sannolikhet talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 550 i sjukperioden
• prognosen för återgång i arbete är tydlig
• det finns en tidsplan för när återgången förväntas kunna ske.

Bedömningen av om det finns särskilda skäl baseras på en sammantagen bedömning av samtliga relevanta omständigheter i ärendet, både medicinska uppgifter och annat. För att man ska kunna skjuta upp bedömningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete behöver det finnas en välgrundad anledning att anta att återgången kan ske senast vid dag 550 i rehabiliteringskedjan. Det avgörande för bedömningen är om prognosen för återgång i arbete är tydlig. Det kan den vara även om vården inte kan lämna en tydlig medicinsk prognos som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

I förarbetena beskrivs två exempel på när särskilda skäl kan tillämpas även om det finns begränsad medicinsk kunskap om läkningsförloppet för en viss sjukdom. Det är dock endast exempel, och det kan även finnas andra situationer där prognosen för återgång kan anses vara tydlig. Särskilda skäl kan finnas

• när den försäkrade har gjort betydande framsteg i sin rehabilitering
• när den försäkrade trappar upp arbetstiden enligt en plan. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 53)

Hur förhåller sig särskilda skäl till övervägande skäl?

Bestämmelserna om övervägande skäl och särskilda skäl förhåller sig till varandra på så sätt att Försäkringskassan från och med dag 181 ska pröva om det finns övervägande skäl som talar för att den försäkrade kan återgå i arbete hos sin arbetsgivare senast dag 365 i sjukperioden eller om det finns särskilda skäl som talar för att hen kan återgå i arbetet senast dag 550 i sjukperioden. Båda bestämmelserna kommer att vara tillämpliga parallellt under dagarna 181–364. Från och med dag 365 kommer endast särskilda skäl vara tillämpligt.

Övervägande skäl innehåller ett betydligt lägre beviskrav än särskilda skäl. För att övervägande skäl ska finnas räcker det att mer talar för en återgång i arbete än emot (prop. 2020/21:78 utgiftsområde 10 s. 21). För att särskilda skäl ska kunna tillämpas måste det däremot finnas en stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 550 i sjukperioden.

Bestämmelserna innehåller alternativa grunder för att skjuta upp prövningen av arbetsförmågan mot normalt förekommande arbeten. Den ena bestämmelsen har ett lägre krav men en kortare tidshorisont för återgång i arbete. Den andra bestämmelsen har ett högre krav men en längre tidshorisont för återgång i arbete. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 55)

Bedömningen av om det finns särskilda skäl ska göras dag för dag. Att Försäkringskassan har bedömt att det inte fanns särskilda skäl när den försäkrade passerade dag 180, hindrar alltså inte att vi kan göra en ny bedömning senare. Detta gäller fram till och med dag 549. Samma sak gäller när Försäkringskassan bedömt att det funnits särskilda skäl vid dag 180, men det därefter hänt något före dag 550 som gör att det inte längre finns särskilda skäl. (Prop. 2021/22:1 utgiftsområde 10 s. 54)

Övergångsbestämmelse

Den nya bestämmelsen tillämpas även på sjukperioder som påbörjades före den 1 februari 2022, det vill säga innan bestämmelsen trädde i kraft. Men bestämmelsen ska bara tillämpas för de dagar som infaller från och med den 1 februari.

11.5.7 Oskäligt

Begreppet oskäligt infördes den 1 januari 2010 efter initiativ från Socialförsäkringsutskottet (bet. 2009/10:SfU13 s. 7 f.). Motivet var att det visade sig finnas fler situationer än de som rymdes inom dåvarande särskilda skäl när det ansågs vara oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga i förhållande till annat arbete än sådant som finns hos arbetsgivaren eller i det egna företaget.

Om den försäkrade inte omfattas av något annat undantag som gör att Försäkringskassan kan skjuta upp bedömningen, ska vi bedöma om hen har arbetsförmåga i förhållande till ett förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden. Om den försäkrade då bedöms klara ett sådant arbete ska Försäkringskassan i nästa steg pröva om det kan anses oskäligt att använda den bedömningsgrunden. Om så är fallet ska arbetsförmågan i stället bedömas i förhållande till arbete hos arbetsgivaren eller i det egna företaget även efter dag 180 i rehabiliteringskedjan.

Någon närmare beskrivning av vad oskäligt innebär i detta sammanhang finns inte i lagtexten. I betänkandet finns dock fem exempel på situationer när det kan anses vara oskäligt att pröva arbetsförmågan mot ett normalt förekommande arbete. De är just exempel och inte en uttömmande lista. Det finns alltså ett visst bedömningsutrymme. Men tanken var att införandet av begreppet oskäligt inte skulle förändra den restriktivitet som ligger i kravet på särskilda skäl. (Bet. 2009/10:SfU13 s. 8 f.).

De fem exempel som beskrivs i betänkandet är i huvudsak sådana där den försäkrade har en allvarlig sjukdom, men det kan inte uteslutas att det finns andra situationer där det också skulle kunna vara oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.

11.5.8 Fem situationer då det kan vara oskäligt att pröva arbetsförmågan mot normalt förekommande arbete

Nedan redovisas de fem situationer som beskrivs i Socialförsäkringsutskottets betänkande (bet. 2009/10:SfU13 s. 7 f.). Vad som ska anses vara oskäligt har också prövats i ett antal kammarrättsdomar. Av dessa kan man bland annat dra slutsatsen att det är den försäkrades medicinska status och hälsotillstånd vid tiden för prövningen som är avgörande. Behandlingar eller rehabiliteringsåtgärder som den försäkrade tidigare har genomgått har ingen betydelse (domsnytt 2013:057 och domsnytt 2014:017).

Successiv försämring

Det är inte ovanligt även vid allvarliga sjukdomar att den försäkrade har arbetsförmåga kvar och kan arbeta helt eller delvis. I vissa fall skulle hen kunna arbeta i större omfattning i ett annat arbete, åtminstone för en viss tid. Det är dock inte rimligt att begära att någon ska lämna sin anställning eller begära tjänstledigt för att söka annat arbete om det är troligt att arbetsförmågan successivt kommer att försämras och den försäkrade kommer att få svårigheter att på sikt klara även ett annat arbete.

Tillfällig förbättring

En försäkrad med en allvarlig sjukdom kan periodvis få en ökad arbetsförmåga och skulle då eventuellt kunna arbeta mer i ett annat arbete. Men inte heller i en sådan situation är det rimligt att kräva att den försäkrade ska söka ett nytt arbete, om inte den ökade arbetsförmågan bedöms vara bestående.

Medicinsk behandling för allvarlig sjukdom

Prövningen bör begränsas till arbete hos nuvarande arbetsgivare om den försäkrade genomgår en medicinsk behandling i syfte att förebygga en allvarlig sjukdom och den nedsatta arbetsförmågan beror på behandlingen. Så kan vara fallet när den försäkrade har haft en tumörsjukdom och det krävs ytterligare behandling för att minska risken för ett återinsjuknande.

Långvarig rehabilitering

I samband med olyckor och vissa sjukdomar, till exempel stroke, kan den försäkrade drabbas av funktionshinder med betydande konsekvenser för arbetsförmågan. Det kan handla om omfattande brännskador, förlamning, förlust av en kroppsdel eller förmågan att se eller att tala och liknande funktionshinder. Den efterföljande rehabiliteringen kan pågå under en lång tid. Så länge rehabiliteringen pågår enligt en plan som Försäkringskassan godkänt bör prövningen mot hela arbetsmarknaden kunna skjutas upp. Men om rehabiliteringen sannolikt inte kommer att leda till att den försäkrade kan börja arbeta hos sin arbetsgivare igen bör prövningen göras mot hela arbetsmarknaden.

Rättsfall

HFD har i ett mål prövat frågan hur man avgör om en skada eller funktionsnedsättning till följd av en olycka är av sådant slag att det kan anses oskäligt att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden.

Målet gällde en man som var med om en trafikolycka när han arbetade som lastbilschaufför. Olyckan ledde till att han fick flera livshotande skador, bland annat på lungorna, och flera frakturer i benen och fötterna.

I domen återger HFD bland annat vad som står i Socialförsäkringsutskottets betänkande (bet.2009/10:SfU 13) om försäkrade som får betydande skador och funktionsnedsättningar efter olyckor. Det kan till exempel handla om omfattande brännskador, förlamningar, förlust av en kroppsdel eller av förmågan att se eller tala eller liknande. Rehabiliteringen kan ta lång tid, och bedömningen mot bör i dessa fall kunna skjutas upp så länge den försäkrade genomgår rehabilitering för att få tillbaka sin arbetsförmåga enligt en plan som godkänts av Försäkringskassan.

HFD konstaterar dock att betänkandet inte ger någon vägledning i hur man avgör om en viss skada eller funktionsnedsättning är av den allvarliga art och svårighetsgrad att det ska vara aktuellt att skjuta upp bedömningen. Det framgår inte heller varför det bara är i de uppräknade situationerna, men inte i andra fall av rehabiliteringsbara skador, som det skulle vara oskäligt att under rehabiliteringstiden pröva arbetsförmågan mot arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.

Gemensamt för de skador och funktionsnedsättningar som räknas upp i betänkandet är att de är av sådan art och svårighetsgrad att de måste betraktas som livsomvälvande och bör kräva omfattande rehabilitering och anpassningar såväl i arbetslivet som i vardagslivet i övrigt. HFD tar hänsyn till detta och till att begreppet särskilda skäl ska tillämpas restriktivt samt till att det i förarbetena saknas generell vägledning för hur oskälighetsbedömningen ska göras. HFD konstaterar därför att följande slutsats ska gälla:

Oskälighetsrekvisitet ska bara tillämpas om det är fråga om sådana skador och funktionsnedsättningar som räknas upp i betänkandet eller som till sin art och svårighetsgrad klart kan anses jämförbara med dem.

I målet konstaterade HFD att olyckan orsakat att mannen fått konkreta och väl definierade skador och funktionsnedsättningar. Trots att det gått lång tid sedan olyckan behövde han också omfattande och krävande behandling. Och även om han fick behandling så medförde olyckan betydande konsekvenser för hans arbetsförmåga framöver. Dock var det inte fråga om sådana skador eller funktionsnedsättningar som räknas upp i betänkandet och inte heller var de av sådan art eller svårighetsgrad att de kan anses klart jämförbara med dem. HFD 2019 ref.14

Målet visar hur begreppet oskäligt ska tolkas när den försäkrade har kvarstående skador och funktionsnedsättningar efter en olycka. HFD gör en restriktiv tolkning av begreppet oskäligt. Enligt domen ska det vara en sådan skada eller funktionsnedsättning som räknas upp i Socialförsäkringsutskottets betänkande eller som till sin art och svårighetsgrad klart kan anses jämförbar med de som räknas upp där (HFD 2019 ref. 14).

Progressiv sjukdom

Vid vissa progressiva sjukdomar som leder till att arbetsförmågan successivt avtar kan den försäkrade under en begränsad tid ha större arbetsförmåga i ett annat arbete. Inte heller i en sådan situation bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till hela arbetsmarknaden.

11.5.9 Bedömningsgrund för vissa försäkrade som har rätt till inkomstgrundad ålderspension

Den 1 februari 2022 infördes en ny bedömningsgrund för anställda och egenföretagare som har uppnått en ålder när de har rätt att ta ut inkomstgrundad ålderspension. Enligt den nya bedömningsgrunden ska dessa personers arbetsförmåga bedömas i förhållande till arbete hos den ordinarie arbetsgivaren eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen även efter dag 180 och 365.

Syftet med bestämmelsen är att undvika att människor i nära anslutning till pensionsåldern hänvisas till en lång omställning. Den syftar också till att hindra att berörda äldre tar ut sin ålderspension i förtid och på det sättet får en lägre ålderspension livet ut. (prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 10 s. 52 och 55)

Det fanns också samhällsekonomiska skäl till att man införde denna bedömningsgrund. Om den försäkrade har kort tid kvar till pension kan det vara mer lönsamt för samhället att hen får partiell sjukpenning och arbetar kvar i sitt arbete på resterande del i stället för att tvingas till en utdragen omställning till ett heltidsarbete (prop. 2021/22:1 s. 52)

27 kap. 49 d §

Bestämmelserna i 48 och 49 §§ gäller inte för en försäkrad som har ett förvärvsarbete och som har uppnått den ålder då inkomstgrundad ålderspension tidigast kan lämnas.

För en försäkrad som avses i första stycket gäller bestämmelserna om bedömning av arbetsförmåga i 46 och 47 §§. Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 180 dagar ska det vid bedömningen dessutom beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne.

Sjukpenning med stöd av andra stycket kan som längst lämnas fram till den tidpunkt då den försäkrade tidigast kan ta ut garantipension.

27 kap. 49 e §

Den som har uppnått den ålder då inkomstgrundad ålderspension tidigast kan lämnas ska omfattas av regleringen i 49 d § även om tidpunkten för uttag av sådan pension därefter skulle senareläggas genom en författningsändring.

Bestämmelsen innebär att denna bedömningsgrund ska användas från och med dag 181 i rehabiliteringskedjan för försäkrade som

• är anställda eller egenföretagare
• har uppnått en ålder då de har rätt till inkomstgrundad ålderspension
• inte har uppnått en ålder då de har rätt till garantipension.

Inkomstgrundad ålderspension kan lämnas tidigast från och med den månad när man fyller 63 år (56 kap. 3 § första stycket SFB). Garantipension kan tidigast tas ut från och med den månad då man fyller 66 år (67 kap. 4 § SFB). Det innebär att bedömningsgrunden kan tillämpas från och med den månad då den försäkrade fyller 63 år till och med månaden innan hen fyller 66 år. Observera att den nedre åldersgränsen för försäkrade som fyllde 62 år under år 2022 är den månad då den försäkrade fyllde 62 år. Den övre åldersgränsen för försäkrade som fyllde 65 år under år 2022 är månaden innan hen fyller 65 år, läs mer i avsnitt 2.11.

Den försäkrades arbetsförmåga ska från och med dag 181 i rehabiliteringskedjan fortsatt bedömas mot arbete hos arbetsgivaren eller annat lämpligt arbete som finns tillgängligt för hen. Med annat lämpligt arbete avses udda och sällan förekommande arbeten, sysselsättningar som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga och arbeten där arbetsgivaren får lönebidrag (prop. 2021/22:1 s. 52). Läs mer om vad som avses med annat lämpligt arbete i avsnitt 11.5.3.

Ansvaret för rehabilitering och samordning påverkas inte

Att bedömningsgrunden ändras för dessa försäkrade påverkar inte arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Arbetsgivaren har fortfarande samma ansvar för anpassning och rehabilitering för dem som för övriga arbetstagare.

Införandet av den nya bedömningsgrunden påverkar inte heller Försäkringskassans samordningsansvar. I förarbetena till bestämmelsen sägs att det är viktigt att Försäkringskassan ser till att behov av rehabilitering klarläggs, att åtgärder vidtas som kan förkorta sjukdomsperiodens längd samt att behov av samordning tillgodoses (prop. 2021/22:1 s. 55).

11.6 Bedömningen efter 365 dagar

Efter dag 365 i rehabiliteringskedjan ändras bedömningsgrunden på så sätt att övervägande skäl inte längre kan beaktas.

27 kap. 49 § SFB

Från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska det beaktas om han eller hon har sådan förmåga som avses i 48 § första stycket.

Den försäkrades arbetsförmåga ska, trots det som sägs i första stycket, från och med den tidpunkt då han eller hon haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar bedömas enligt 46 och 47 §§ om

1. det finns särskilda skäl som grundas på att den försäkrade kan förväntas återgå till arbete som avses i 46 och 47 §§ vid den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga i 550 dagar, eller
2. det kan anses oskäligt att bedöma den försäkrades arbetsförmåga enligt 48 § första stycket.

Efter dag 365 i rehabiliteringskedjan är det alltså inte möjligt att skjuta upp bedömningen mot ett normalt förekommande arbete på grund av övervägande skäl. Däremot kan bedömningen skjutas upp om det finns särskilda skäl eller om det är oskäligt att göra en sådan bedömning. Läs mer om vad särskilda skäl och oskäligt innebär i avsnitt 11.6.7 och 11.6.8. Det finns även en annan situation, förutom de som anges i bestämmelsen, när arbetsförmågan ska bedömas mot en annan bedömningsgrund än normalt förekommande arbete: när den försäkrade har uppnått en ålder när hen skulle kunna få inkomstgrundad ålderspension. Denna situation beskrivs i avsnitt 11.6.10. Genom hänvisningen till 47 § andra stycket framgår att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning även nu ska göras i förhållande till högst ett heltidsarbete.

11.7 Bedömning av arbetsförmågan vid medicinsk behandling och rehabilitering

Det finns en regel som säger att man alltid ska beakta behovet av behandling och rehabilitering vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

27 kap. 50 § SFB

I de fall den försäkrade är i behov av någon medicinsk behandling eller rehabilitering som avses i 27 kap. 6 § eller rehabiliteringsåtgärd som avses i 29– 31 kap., ska bedömningen enligt 46–49 §§ göras med beaktande av den försäkrades arbetsförmåga efter sådan åtgärd.

Bestämmelsen fanns tidigare i 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Någon närmare beskrivning av hur den ska tillämpas i förhållande till rehabiliteringskedjan finns inte i förarbetena (se prop. 2007/08:136 s. 101). Eftersom bedömningen av arbetsförmågans nedsättning numera ska göras utifrån de fastställda tidsgränserna och bedömningsgrunderna i rehabiliteringskedjan har denna bestämmelse begränsad betydelse.

11.8 Sammanläggning av sjukperioder

Bestämmelsen om sammanläggning av sjukperioder har sin grund i den aktivare sjukskrivningsprocess som infördes genom rehabiliteringskedjan. Det ansågs inte rimligt att ett kortare uppehåll mellan två sjukperioder ska leda till att prövningen i rehabiliteringskedjan börjar om från början. Det skulle i praktiken göra att de fasta tidsgränserna i rehabiliteringskedjan sätts ur spel (prop. 2007/08:136 s. 70 f.).

Regeln om hur sjukperioder ska läggas samman finns i 27 kap. 51 § SFB:

27 kap. 51 § SFB

Vid beräkningen av hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt 46–49 §§ ska dagar i sjukperioder läggas samman om färre än 90 dagar förflutit mellan sjukperioderna.

Av lagtexten följer att det ska ha gått minst 90 dagar mellan sjukperioderna för att de inte ska läggas samman. Har den försäkrade inte haft några sjukperioder tidigare, eller om det har gått minst 90 dagar sedan den föregående sjukperioden avslutades, är första dagen i sjukperioden dag 1 i rehabiliteringskedjan. Om den försäkrade däremot har haft en eller flera sjukperioder ska dagarna under vissa förutsättningar läggas samman. Det innebär att den försäkrade redan från första dagen i sjukperioden hamnar längre fram i rehabiliteringskedjan.

För att kunna ta ställning till om en sjukperiod ska läggas samman med en tidigare måste man först fastställa när den tidigare sjukperioden slutade och när den nya sjukperioden började. Läs mer i kapitel 6 om vad en sjukperiod är och vilka dagar som ingår i en sjukperiod.

En sammanläggning kan innebära att en försäkrad redan från första dagen i den nya sjukperioden hamnar efter dag 180 i rehabiliteringskedjan. Om arbetsförmågan då inte bedöms vara nedsatt i det vanliga arbetet, finns det ingen anledning att pröva arbetsförmågan mot ett normalt förekommande arbete. Men om arbetsförmågan är nedsatt både i förhållande till det vanliga arbetet och ett annat arbete hos arbetsgivaren, ska arbetsförmågan däremot bedömas mot normalt förekommande arbete, om det inte finns övervägande skäl eller kan anses oskäligt. Det gäller för hela den period som ansökan gäller. Det beror på att ett samlat beslut ska fattas för hela perioden, och då är det samma bedömningsgrund som är aktuell för hela perioden.

Principen om sammanläggning av sjukperioder skulle kunna leda till att en försäkrad som blir kortvarigt sjuk ska bedömas mot normalt förekommande arbete direkt. Vid tillfälliga sjukfall av bagatellartad karaktär är det dock inte meningen. Bestämmelserna om övervägande skäl och särskilda skäl gör att man i dessa fall som regel kan skjuta upp prövningen mot normalt förekommande arbete. Läs mer om övervägande skäl och särskilda skäl i avsnitt 11.6.6 och 11.6.7.

11.9 Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning för den som är föräldraledig

För en försäkrad som skulle ha fått föräldrapenning ska bedömningen göras i förhållande till hur sjukdomen påverkar förmågan att vårda barnet.

27 kap. 52 § SFB

Vid prövning av rätt till sjukpenning för tid när den försäkrade annars skulle ha fått föräldrapenning, ska arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barn är nedsatt på grund av sjukdom.

Eftersom ordalydelsen i bestämmelsen inte skiljer på föräldrapenning på sjukpenningnivå och föräldrapenning på grundnivå eller lägstanivå ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till vård av barn oavsett vilken typ av föräldrapenning som den försäkrade skulle ha fått.

Enligt förarbetena krävs det att sjukdomen hindrar föräldern från att vårda barnet eller sätter ned förmågan att vårda barnet. Till ledning för bedömningen av förmågan att vårda barnet bör främst vara att den försäkrades sjukdom kräver att en annan person övertar vården av barnet (prop. 1991/92:106 s. 39).

Varken i lagtexten eller i förarbetena anges det närmare för vilken tid arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till att vårda barnet. Försäkringskassan har därför tagit fram ett rättsligt ställningstagande (FKRS 2010:05), se nedan avsnitt 11.9.1 och 11.9.2.

11.9.1 Vård av barn med föräldrapenning

I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2010:05) anges följande när det gäller bedömningen av arbetsförmåga i samband med vård av barn med föräldrapenning.

För den som är anställd och föräldraledig ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till förmågan att vårda barnet så länge som den försäkrade har planerat att vara tjänstledig och skulle ha tagit ut föräldrapenning.

För den som är arbetslös ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till förmågan att vårda barnet så länge som hon eller han skulle ha tagit ut föräldrapenning. Om det inte går att ta reda på hur länge den försäkrade skulle ha tagit ut föräldrapenning kan det antal dagar med föräldrapenning som den försäkrade har kvar att ta ut ses som den längsta tid som den försäkrade kan ha planerat att vara ledig. Även sådana dagar som kan överlåtas ska räknas in i antalet dagar.

För den som är egenföretagare ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till förmågan att vårda barn, så länge som hen skulle ha tagit ut föräldrapenning.

Blir den försäkrade sjuk innan förlossningen och skulle ha tagit ut föräldrapenning under denna tid bör bedömningen göras i förhållande till förmågan att vårda barn, trots att det inte finns något barn att vårda.

11.9.2 Vård av barn utan föräldrapenning

Det framgår inte av lagtexten hur bedömningen av arbetsförmågan ska göras om den försäkrade vårdar barn utan att få föräldrapenning. Försäkringskassan har därför i sitt rättsliga ställningstagande (FKRS 2010:05) angett följande när det gäller bedömningen av arbetsförmåga i samband med vård av barn utan föräldrapenning.

För en anställd som är tjänstledig för vård av barn enligt föräldraledighetslagen (1995:584) ska bedömningen göras i förhållande till förmågan att vårda barnet, även om den försäkrade inte skulle ha tagit ut föräldrapenning. För en försäkrad som är tjänstledig utan stöd av föräldraledighetslagen ska bedömningen göras i förhållande till sådant förvärvsarbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden, även om den försäkrade skulle ha vårdat sitt barn.

En anställd som är tjänstledig under graviditet men som inte tar ut föräldrapenning ska ses som andra tjänstlediga, det vill säga arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till sådant förvärvsarbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden.

För arbetslösa och egenföretagare ska bedömningen av arbetsförmågan göras som om de hade omfattats av föräldraledighetslagen. Det innebär att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i förhållande till att vårda barnet om den försäkrade hade kunnat vara ledig för att vårda barn med stöd av föräldraledighetslagen om hon eller han hade varit anställd.

11.10 Försäkrade som får sjukersättning eller aktivitetsersättning med mera

En försäkrad som får hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning kan inte beviljas sjukpenning (27 kap. 34 § SFB). Läs mer i kapitel 10.

Vad som gäller för bedömningen av arbetsförmågans nedsättning när en försäkrad får partiell sjuk- eller aktivitetsersättning regleras i 27 kap. 53 § SFB:

27 kap. 53 § SFB

Vid prövningen av den försäkrades rätt till sjukpenning ska det vid bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga bortses från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig arbetsinkomst som ligger till grund för ersättning till den försäkrade i form av

1. sjukersättning eller aktivitetsersättning, eller
2. livränta vid arbetsskada eller annan skada som avses i 41–44 kap.

Bestämmelsen är ett uttryck för principen att ett och samma inkomstbortfall inte ska ersättas mer än en gång (se till exempel prop. 2001/02:81 s. 73). Vid bedömningen av rätten till sjukpenning ska Försäkringskassan alltid bortse från den nedsättning av arbetsförmågan som ersätts genom en redan beviljad sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta. Om den försäkrade får sjukpenning och Försäkringskassan därefter beviljar hen sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta så upphör rätten till sjukpenning i den del förmånerna gäller samma arbetsoförmåga. Den försäkrade kan fortfarande få sjukpenning för nedsättning av den återstående arbetsförmågan, förutsatt att nedsättningen är minst en fjärdedel.

Hänvisningen till 41–44 kap. SFB förtydligar att detta inte bara gäller sjukersättning, aktivitetsersättning och livränta. Om den försäkrade får ersättning enligt bestämmelserna om statligt personskadeskydd eller krigsskadeersättning till sjömän ska Försäkringskassan ta hänsyn även till den ersättningen, eftersom inkomstbortfallet inte ska ersättas två gånger.

Arbetsförmågans nedsättning vid vilande sjukersättning

En försäkrad som har sin sjukersättning eller aktivitetsersättning vilande för att arbeta, kan ha rätt till sjuklön och sjukpenning på den del som hen arbetar. Bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga görs då med utgångspunkt i rehabiliteringskedjan och med hänsyn till var någonstans i kedjan som hen befinner sig.

Se vidare vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid, vägledning (2013:1) Sjukersättning och vägledning (2013:2) Aktivitetsersättning.

11.10.1 När annan ersättning inte kan betalas ut men ändå ska beaktas

Bestämmelsen i 27 kap. 53 § 1 SFB ska i vissa fall tillämpas även om den försäkrade inte har rätt till sjuk- eller aktivitetsersättning.

27 kap. 54 § SFB

Bestämmelsen i 53 § 1 ska tillämpas även när den försäkrade skulle ha haft sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning om han eller hon hade haft rätt till sådan ersättning enligt bestämmelserna i 35 kap. 4–15 §§ om försäkringstid.

Bestämmelsen gäller en försäkrad som uppfyller de medicinska kraven för sjukersättning eller aktivitetsersättning på garantinivå men som inte kan få sådan ersättning på grund av att hen inte har tillräckligt lång försäkringstid. Den försäkrade har då inte rätt till sjukpenning för den arbetsoförmåga som kunde ha gett rätt till sjuk- eller aktivitetsersättningen.

11.11 Arbetsförmågans nedsättning vid partiell sjukersättning och arbete enligt de särskilda reglerna om steglös avräkning

För den som beviljats sjukersättning utan tidsbegränsning enligt bestämmelserna som gällde före den 1 juli 2008 finns det särskilda regler som ger möjlighet att arbeta utan att rätten till sjukersättning prövas på nytt. Sjukersättningen minskas då med hänsyn till arbetsinkomsterna enligt ett beräkningssätt som kallas steglös avräkning. Hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras om den försäkrade ansöker om sjukpenning när hen arbetar med stöd av de särskilda reglerna regleras i 27 kap. 55 § SFB:

27 kap. 55 § SFB

För en försäkrad som förvärvsarbetar under tid som han eller hon får sjuk- ersättning enligt bestämmelserna i 37 kap. 3 § ska nedsättningen av arbets- förmågan, om det inte går att avgöra till vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen hänför sig, i första hand anses hänföra sig till sådant förvärvsarbete som avses i den paragrafen.

För en försäkrad som avses i första stycket ska bedömningen enligt 53 § alltid göras som om sjukersättning och livränta lämnas med oavkortade belopp.

Bakgrunden till bestämmelsen är att inkomsten från arbetet inom ramen för reglerna om steglös avräkning inte ingår i den försäkrades SGI (se 25 kap. 24 § SFB). Det är bara inkomster som kan hänföras till den arbetsförmåga som den försäkrade bedömts ha sedan tidigare som kan ligga till grund för SGI:n (prop. 2007/08:124 s. 67 f.). En försäkrad som har hel sjukersättning och arbetar med steglös avräkning kan därför inte få sjukpenning alls. För den som har partiell sjukersättning och arbetar med steglös avräkning ska arbetsförmågan bedömas på det sätt som anges i bestämmelsen när man prövar rätten till sjukpenning. Arbetsförmågan ska alltså bedömas med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan som ligger till grund för sjukersättning eller livränta.

Om det är svårt att avgöra om nedsättningen av arbetsförmågan är samma som den nedsättning som ligger till grund för sjukersättningen eller livräntan så ska nedsättningen i första hand anses gälla arbetet som utförs med steglös avräkning (prop. 2007/08:136 s. 102). Det innebär att om ansökan om sjukpenning enbart gäller den del på vilken den försäkrade arbetar med steglös avräkning så ska sjukpenning inte beviljas.

Som framgår av bestämmelsens andra stycke gäller det även om den steglösa avräkningen medfört att sjukersättningen eller livräntan helt har reducerats bort. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska ändå alltid göras som om sjukersättningen eller livräntan hade betalats ut (prop. 2007/08:136 s. 102).

11.12 Arbetsförmågans nedsättning för försäkrade som lämnat ett arbetsmarknadspolitiskt program

Om en person som är inskriven i ett arbetsmarknadspolitiskt program är förhindrad att delta på grund av sjukdom ska hen skrivas ut från programmet efter 30 dagars sjukfrånvaro i följd (10 § förordningen [2000:634] om arbetsmarknadspolitiska program). Ett beslut om utskrivning fattas då av Arbetsförmedlingen. Efter utskrivningen kan den försäkrade ansöka om sjukpenning från Försäkringskassan. Hur arbetsförmågan då ska bedömas regleras i 27 kap. 55 b § SFB:

27 kap. 55 b § SFB

För en försäkrad som på grund av sjukdom har lämnat ett arbetsmarknadspolitiskt program, och som har formell möjlighet att återinträda i ett sådant program, ska det vid bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan även beaktas den försäkrades förmåga att delta i ett sådant program.

Med formell möjlighet menas att den försäkrade har lämnat ett sådant arbetsmarknadspolitiskt program som det finns en förordningsreglerad möjlighet för hen att återinträda i. Det avgörande är alltså om det finns en formell möjlighet att återinträda, inte om den försäkrades medicinska förutsättningar medger att hen inom en viss tidsperiod återinträder i programmet (prop. 2009/10:45 s. 36 f.). Om den försäkrade har formell möjlighet att återinträda i programmet ska bedömningen av hens arbetsförmåga inte bara göras i förhållande till rehabiliteringskedjan utan även i förhållande till det arbetsmarknadspolitiska programmet.

För en försäkrad som inte har formell möjlighet att återinträda i ett arbetsmarknadspolitiskt program bedöms arbetsförmågan på vanligt sätt, det vill säga utifrån om hen är anställd, egenföretagare eller arbetslös och utifrån var i rehabiliteringskedjan hen befinner sig.

För att bedöma arbetsförmågan för någon som har skrivits ut från ett arbetsmarknadspolitiskt program måste man alltså utreda om hen har formell möjlighet att återinträda. Villkoren för att återinträda skiljer sig åt mellan olika program och framgår i de förordningar som reglerar de arbetsmarknadspolitiska programmen.

11.13 Arbetsförmågans nedsättning vid studier

En studerande kan i vissa fall få behålla sitt studiestöd när hen inte kan studera på grund av sjukdom. Det gäller studerande som

• har studiestöd i form av studiemedel (studiebidrag och studielån) enligt studiestödslagen (1999:1395), eller
• har studiestartsstöd enligt lagen (2017:527) om studiestartsstöd.

Det krävs då att Försäkringskassan godkänner sjukperioden. Om den försäkrade bedriver studier utomlands är det inte Försäkringskassan utan CSN som bedömer om sjukperioden ska godkännas. Närmare villkor för den som är studerande och blir sjuk anges i 3 kap. studiestödsförordningen (2000:655):

3 kap. 29 § studiestödsförordningen (2000:655)

En studerande har rätt till studiemedel endast för sådan sjukperiod eller del av den som har godkänts av Försäkringskassan.

Försäkringskassan ska godkänna sjukperioden om Försäkringskassan bedömer att en studerande på grund av sjukdom är

1. helt oförmögen att bedriva sina studier, eller
2. till hälften oförmögen att bedriva sina heltidsstudier och att det rör sig om ett sådant medicinskt väldokumenterat sjukdomstillstånd som avses i 26 § andra stycket 1 b.

Vad som anges i andra stycket gäller dock inte om något annat följer av 30 eller 31 §.

Villkoren gäller även för studerande som har studiestartsstöd (12 § förordningen [2017:532] om studiestartsstöd).

För en försäkrad som studerar utan studiestöd, och därför inte omfattas av reglerna i studiestödsförordningen, ska arbetsförmågan bedömas i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden (FKRS 2010:05).

För den som är anställd som doktorand och får lön bedöms arbetsförmågan på samma sätt som för andra anställda.

Om den försäkrade sedan tidigare har en SGI baserad på inkomst av arbete och förväntas ha en lägre inkomst under studietiden, läggs hela den gamla SGI:n vilande när hen börjar studera. Sjukpenning kan inte betalas ut på en vilande SGI.

För att kunna få sjukpenning under studietiden krävs därför som huvudregel att den försäkrade har rätt till en studietids-SGI. Det är en SGI som baseras på arbete vid sidan av studierna. Det krävs också att det gäller studier med studiestöd, studiemedelsberättigande studier på minst halvtid (även om den försäkrade inte tar ut studiemedel) eller studier inom eget yrkesområde. Det gäller oavsett om studierna är på heltid eller deltid.

Att sjukpenning inte kan betalas ut på en vilande SGI innebär också att den som vill börja studera på deltid under pågående sjukskrivning i de flesta fall inte kan få sjukpenning under studietiden. En ny SGI-utredning måste därför alltid göras om en försäkrad vill börja studera under pågående sjukskrivning, innan man kan bedöma om hen kommer att ha rätt till sjukpenning under studietiden.

Läs mer

I vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid beskrivs att sjukpenning inte kan betalas ut på en vilande SGI. Där kan du också läsa mer om när den som studerar kan ha rätt till sjukpenning under studietiden.

11.14 Arbetsförmågans nedsättning för studerande vid kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarexamen (KPUFU)

En studerande vid KPUFU kan få behålla sitt statliga utbildningsbidrag när hen inte kan studera på grund av sjukdom.

Det krävs då att Försäkringskassan godkänner sjukperioden. För att sjukperioden ska kunna godkännas krävs att den studerande är helt oförmögen att studera på grund av sjukdom, och att oförmågan uppkommit efter att utbildningen påbörjades.

Bestämmelserna i 3 kap. 26 och 28–32 §§ studiestödsförordningen (2000:655) ska tillämpas.

Universitetet eller högskolan beslutar därefter om den studerande ska få behålla utbildningsbidraget under sjukperioden (2, 9 och 10 §§ förordningen [2016:706] om utbildningsbidrag för kompletterande pedagogisk utbildning som leder till ämneslärarexamen för personer som har en examen på forskarnivå).