Hoppa till huvudinnehåll

9 Karens, återinsjuknande och högriskskydd

Det här kapitlet beskriver bestämmelserna om karensavdrag, karensdagar och karenstid. Det behandlar också bestämmelserna om återinsjuknande och högriskskydd, som innebär att den försäkrade i vissa situationer inte har någon karens. Alla bestämmelserna finns i 27 kap. 27–33 §§ och 39–44 §§ SFB.

9.1 Vad är karens?​

Karens är en självrisk som innebär antingen att det görs ett avdrag från sjukpenningen i början på en sjukperiod (karensavdrag) eller att man inte kan få sjukpenning den första dagen eller dagarna av en sjukperiod (karensdagar/karenstid). Syftet med att införa karens var att minska utgifterna för sjukförsäkringen.

För försäkrade som har inkomst av anställning ska ett karensavdrag göras. Egenföretagare omfattas inte av reglerna om karensavdrag. För denna grupp gäller i stället regler om karensdag och karenstid.

Egenföretagare har som huvudregel sju karensdagar. Egenföretagare kan också välja att ha längre eller kortare karens och det kallas då karenstid. Med egenföretagare menas den som har inkomst av annat förvärvsarbete och som betalar egenavgift.

Bestämmelserna om karens finns i 27 kap. 27–31 §§ SFB.

9.2 Karensavdrag​

Bestämmelsen om karensavdrag finns i 27 kap. 27 § SFB.

27 kap. 27 § SFB Om sjukperioden inleds med sjukpenning som svarar mot inkomst av anställning och inte något annat följer av 27 a §, 28 §, 28 b §, 29–31 §§, 39 §, 39 a § eller 40– 44 §§ ska ett karensavdrag göras från och med den första dagen med sjukpenning. Om sjukpenningen ska kalenderdagsberäknas under de första 14 dagarna i en sjukperiod, görs ett karensavdrag som motsvarar ersättningen för en hel dag med sjukpenning. Om sjukpenningen ska arbetstidsberäknas under de första 14 dagarna i en sjukperiod, görs ett karensavdrag som motsvarar 20 procent av den sjukpenning som den försäkrade genomsnittligen beräknas få under en vecka.

Karensavdraget motsvarar en andel av sjukpenningen som den försäkrade får vid sjukfrånvaro under en genomsnittlig kalendervecka. För att avdraget ska motsvara den försäkrades arbetsförhållanden kan det enligt SFB både kalenderdagsberäknas och arbetstidsberäknas. Karensavdraget görs i början av en sjukperiod från och med den första dagen som den försäkrade har rätt till sjukpenning (prop. 2017/18:96 s. 32).

Bestämmelsen gäller bara personer med SGI som baseras på inkomst av anställning men som inte får sjuklön från arbetsgivaren under de första 14 dagarna, till exempel arbetslösa, föräldralediga, vissa uppdragstagare och de som har olika former av behovsanställningar med anställningsavtal som inte ger rätt till sjuklön. Det framgår av formuleringen om sjukperioden inleds med sjukpenning, som alltså utesluter de sjukperioder som har inletts med sjuklön, en period med lön vid sjukdom till en sjöman eller sjukperioder som har inletts med rehabiliteringspenning. För anställda som har rätt till sjuklön är det arbetsgivaren som ansvarar för karensavdraget enligt 6 § SjLL (prop. 2017/18:96 s. 32). Läs om sjuklön i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner.

Det krävs inte att sjukpenning faktiskt beviljas för den första dagen i sjukperioden för att karensavdrag ska göras, utan bara att sjukpenning är den första förmånen som den försäkrade får under sjukperioden (prop. 2017/18:96 s. 32). Det har betydelse i ett antal olika fall, exempelvis

  • vid sen sjukanmälan mer än 7 dagar som Försäkringskassan inte kan godkänna i början av en sjukperiod
  • vid utlandsvistelse i början av en sjukperiod som Försäkringskassan inte kan ge medgivande för.

I dessa fall beviljas inte sjukpenning för den första dagen i sjukperioden, men sjuk-penning är den första förmånen som den försäkrade får och karensavdrag ska därför göras från den första dagen som den försäkrade har rätt till sjukpenning. Däremot ska det alltså inte göras något karensavdrag om sjukperioden inleds med någon annan förmån än sjukpenning, exempelvis rehabiliteringspenning eller sjukpenning i förebyggande syfte.

Utgångspunkten är att det ska göras ett helt karensavdrag, oavsett om den försäkrade har rätt till hel eller partiell sjukpenning (prop. 2017/18:96 s. 34). Så länge den försäkrade har rätt till sjukpenning bör avdraget göras till dess att ett helt avdrag har gjorts. Avdraget kan dock aldrig bli större än den sjukpenning som den försäkrade har rätt till. Det innebär till exempel att karensavdraget för den som är arbetslös aldrig kan vara högre än 543 kronor, eftersom det är den högsta sjukpenningen per dag för en arbetslös.

9.2.1 Karensavdragets storlek​

För personer som får kalenderdagsberäknad sjukpenning under sjukperiodens första 14 dagar motsvarar karensavdraget en kalenderdagsberäknad sjukpenningdag. Beräkningen görs på samma sätt som för kalenderdagsberäkning av sjukpenning, se avsnitt 13.6.

Beräkningen av det kalenderdagsberäknade karensavdraget bygger på beräkningen av sjukpenning beräknad per kalenderdag. Därför kan avrundningsreglerna i 28 kap. 16 §§ SFB tillämpas i beräkningen av det kalenderdagsberäknade karensavdraget.

För personer med arbetstidsberäknad sjukpenning under sjukperiodens första 14 dagar motsvarar karensavdraget 20 procent av den sjukpenning som personen beräknas få i genomsnitt under en kalendervecka.

Om en sjukperiod inleds med både sjuklön från arbetsgivaren och sjukpenning från Försäkringskassan för samma dag, gör arbetsgivaren karensavdrag enligt SjLL och Försäkringskassan gör karensavdrag enligt SFB. Karensavdraget enligt SFB ska beräknas på den del av SGI:n som inte omfattar inkomsten från den anställning där arbetsgivaren betalar sjuklön. (Prop. 2017/18:96 s. 45)

9.2.2 Arbetstidsberäknat karensavdrag​

För personer vars sjukpenning och karensavdrag ska arbetstidsberäknas, behöver man beräkna den genomsnittliga veckoarbetstiden. Med vecka avses här kalendervecka, det vill säga sju dagar (prop. 2017/18:96 s. 61).

Om den försäkrade har ett schema eller vet hur hen skulle ha arbetat under den första tiden av sjukperioden och uppgifterna är representativa för hur hen vanligtvis arbetar, kan schemat eller uppgifterna ligga till grund för beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden.

Om uppgifterna inte är representativa för hur den försäkrade vanligtvis arbetar eller om den försäkrade saknar schema och inte vet hur hen skulle ha arbetat, kan man använda den försäkrades tjänstgöringsgrad som grund för beräkningen. Om även den saknas får man hämta in historiska uppgifter om hur hen har arbetat före sjukperioden. Jämförelsetiden kan variera från fall till fall beroende på exempelvis om arbetstiden har varierat mycket över tid eller hur länge den försäkrade har varit anställd, men i de flesta fall är en till tre månader före sjukperioden en tillräckligt lång jämförelseperiod (prop. 2017/18:96 s. 32 f. och 61).

Beräkning av arbetstidsberäknat karensavdrag

Först beräknar du den genomsnittliga veckoarbetstiden så här:

  1. Räkna ut hur mycket den försäkrade genomsnittligen arbetar per dag genom att dela det totala antalet timmar som hen skulle ha arbetat under perioden med antalet dagar i perioden. Antalet dagar i jämförelseperioden ska vara minst 7 dagar.
  2. Multiplicera kvoten (svaret i punkt 1) med 7, det vill säga antalet dagar på en kalendervecka.
  3. Bestäm den genomsnittliga veckoarbetstiden till ett belopp med två decimaler, där den andra decimalen alltid avrundas nedåt. (6 § RFFS 1998:5)
Exempel

Christel är behovsanställd och ansöker om sjukpenning för den 1–8 mars. När hon blev sjuk hade hon inbokade arbetspass den 1 och den 4 mars. För resten av sjukperioden skriver hon i ansökan att hon inte vet hur hon skulle ha arbetat. Uppgifter om hur Christel arbetade under tiden före sjukanmälan hämtas in från arbetsgivaren. De visar att hon arbetade totalt 170 timmar under perioden januari–februari. Den genomsnittliga veckoarbetstiden utifrån den perioden är därför 20,16 timmar (170 timmar/59 dagar x 7 dagar).

Sedan beräknar du sjukpenningen för en genomsnittlig veckoarbetstid så här:

  1. Beräkna sjukpenning per dag eller timme (beroende på vilken årsarbetstid den försäkrade har) genom att multiplicera den försäkrades SGI med 0,8 och 0,97. Dividera sedan med årsarbetstiden. Läs mer om hur du räknar fram belopp för arbetstidsberäknad sjukpenning i avsnitt 13.7.
  2. Multiplicera beloppet i punkt 4 med den genomsnittliga veckoarbetstiden.
Exempel

Under de dagar då Christel skulle ha arbetat, den 1 och den 4 mars, skulle hon ha arbetat 10 timmar per dag. Den genomsnittliga veckoarbetstiden har ovan beräknats till 20,16 timmar per vecka. Christels SGI utifrån behovsanställningen är 200 000 kronor och årsarbetstiden är 1 035 timmar. För att beräkna sjukpenningen för den genomsnittliga veckoarbetstiden beräknas först sjukpenning per timme, vilket blir 150 kronor (200 000 kronor x 0,8 x 0,97/1 035 timmar). Därefter beräknas sjukpenningen för en genomsnittlig vecka till 3 024 kronor (150 kronor x 20,16 timmar).

Slutligen beräknar du karensavdraget så här:

  1. Multiplicera sjukpenningen för den genomsnittliga veckoarbetstiden med 0,2, (det vill säga 20 procent) för att beräkna det arbetstidsberäknade karensavdraget.
  2. Avrunda alltid det arbetstidsberäknade karensavdraget nedåt till hela krontal. (RFFS 1998:5)
Exempel

Christels karensavdrag beräknas till 604 kronor (3 024 kronor x 0,2). Sjukpenningen per dag under sjukperioden beräknas till 1 500 kronor (150 kr/timme x 20 timmar/2 dagar), enligt 28 kap. 14 § SFB. Den första dagen kan alltså 896 kronor betalas ut till Christel efter att karensavdrag har gjorts (1 500–604 kronor).

9.3 Karensdagar​

Bestämmelsen om karensdagar för egenföretagare finns i 27 kap. 27 a § SFB.

27 kap. 27 a § SFB För sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete gäller att sjukpenning inte lämnas under de första sju dagarna i en sjukperiod (karens- dagar) om inte karenstid har anmälts enligt 29 § första stycket. Bestämmelser om karenstid i stället för karensdagar finns i 29–31 §§.

Det är alltså sjukperiodens början som avgör när karensdagarna infaller. Det innebär att karensen kan infalla före sjukanmälan och även tidigare än den dag från och med vilken den försäkrade kan få sjukpenning. Läs om sjukperiod i kapitel 6 och sjukanmälan i kapitel 5.

Bestämmelsen gäller egenföretagare och den sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete. Som nämndes i avsnitt 9.1 har egenföretagare dock möjlighet att välja en längre eller kortare karenstid än sju karensdagar. Den bestämmelsen beskrivs i avsnitt 9.7.1.

9.4 Karens vid sjukpenning i särskilda fall​

Reglerna om karens i 27 kap. 27 och 27 a §§ ska tillämpas om en person med inkomst av anställning respektive inkomst av annat förvärvsarbete har rätt till sjukpenning i särskilda fall (28 a kap. 16 § SFB).

28 a kap. 16 § SFB För en försäkrad för vilken en sjukpenninggrundande inkomst inte kan fastställas eller för vilken en sjukpenninggrundande inkomst har fastställts eller skulle ha kunnat fastställas som svarar mot inkomst av anställning, tillämpas vad som föreskrivs om karensavdrag i 27 kap. 27 §. För en försäkrad för vilken en sjukpenninggrundande inkomst har fastställts eller skulle ha kunnat fastställas som svarar mot endast inkomst av annat förvärvs- arbete, och som inte är arbetslös, tillämpas vad som föreskrivs om karensdagar i 27 kap. 27 a §.

Om det inte går att fastställa någon SGI enligt första stycket för en försäkrad, ska sjukpenning i särskilda fall kalenderdagsberäknas enligt 28 a kap. 10 §. Det innebär att även karensavdraget ska kalenderdagsberäknas enligt 27 kap. 27 §. Ett kalender-dagsberäknat karensavdrag motsvarar ersättningen för en hel dag med sjukpenning. Beloppet för en hel dag med sjukpenning i särskilda fall anges i 28 a kap. 9 eller 13 §§ och beror på om den försäkrade får sjukpenning i särskilda fall vid sjukersättning eller utan att ha sjukersättning.

Om det går att fastställa en SGI för den försäkrade och den sjukpenning som ska betalas ut för de första 14 dagarna ska arbetstidsberäknas, kommer både ett arbetstidsberäknat och ett kalenderdagsberäknat karensavdrag att behöva göras.

Exempel

Bengt har en behovsanställning med ett avtal som inte ger honom rätt till sjuklön. Hans SGI är 40 000 kr från nuvarande anställning och årsarbetstiden är 350 timmar. Bengt har rätt till både hel sjukpenning och hel sjukpenning i särskilda fall. Bengt är sjukskriven i 11 dagar, under vilka han skulle ha arbetat totalt 14 timmar. Bengts sjukpenning för perioden utifrån hans SGI beräknas till 1 242 kronor. Den genomsnittliga veckoarbetstiden beräknas utifrån uppgifter i ärendet till 7 timmar per vecka. Eftersom den genomsnittliga veckoarbetstiden är hälften av det antal timmar som Bengt skulle ha arbetat under perioden beräknas sjukpenningen för en genomsnittlig vecka till 621 kronor (1 242/2). Ett arbetstidsberäknat karensavdrag blir då 124 kronor (621 x 0,2). Bengt kan efter karensavdraget få 1 118 kronor i sjukpenning. Eftersom sjukpenningen i särskilda fall för perioden är 1 760 kronor blir det en mellanskillnad om 642 kronor som ska betalas ut till Bengt. Innan sjukpenningen i särskilda fall kan betalas ut ska ett kalenderdagsberäknat karensavdrag om 160 kronor göras. Bengt får 1 118 kronor i sjukpenning och 482 kronor i sjukpenning i särskilda fall.

Läs mer

Du kan läsa mer om hur du beräknar ett arbetstidsberäknat karensavdrag i avsnitt 9.2.2

9.5 Karens vid sjukpenning i förebyggande syfte​

När sjukpenning betalas ut i förebyggande syfte får den försäkrade i de flesta fall inget karensavdrag eller karensdagar.

27 kap. 28 § SFB Till en försäkrad som har rätt till sjukpenning under medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 6 § lämnas sjukpenning på normalnivån eller fortsättningsnivån utan beaktande av sådan karens som avses i 27 och 27 a §§. Detsamma gäller för den som betalar egenavgift och som gjort anmälan om karenstid på 1 dag enligt 29 §, för den första dagen i en sjukperiod.

Bestämmelsen i första stycket innefattar, förutom anställda och arbetslösa, även egenföretagare som inte valt karenstid och därför har sju karensdagar.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att även de egenföretagare som valt karenstid på en (1) dag slipper karens vid sjukpenning i förebyggande syfte. De egenföretagare som valt längre karenstid än sju dagar omfattas alltså inte av undantaget utan har karenstid även vid sjukpenning i förebyggande syfte. Läs mer om karenstid i avsnitt 9.7.

Orsaken till undantaget för karens vid sjukpenning i förebyggande syfte är att den ersättningen betalas ut för en planerad sjukfrånvaro som oftast bara varar en dag eller mindre (prop. 1992/93:31 s. 57). Ett karensavdrag eller karensdagar skulle därför i många fall göra att den försäkrade blev helt utan ersättning i situationer när hen får medicinsk behandling eller rehabilitering för att förebygga sjukdom.

För de som omfattas av bestämmelsen innebär det alltså att om en sjukperiod börjar med sjukpenning i förebyggande syfte så ska inte avdrag för karens göras. Om den försäkrade behöver avbryta sin behandling eller rehabilitering och får sjukpenning i direkt anslutning till sjukpenning i förebyggande syfte får hen inte heller någon karens. Det följer av att karensavdrag ska göras från den första dagen med sjukpenning, vilken i detta fall redan har passerat.

Egenföretagare kan välja antalet dagar med karens (27 kap. 29 och 30 §§ SFB). En sjukperiod kan omfatta både tid med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och tid med sjukpenning i förebyggande syfte (27 kap. 26 § SFB).

Om de sju första dagarna av sjukperioden består av båda dessa typer av dagar, så ska dagarna med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom bedömas enligt ordinarie regler, medan det inte blir någon karens för dagarna med sjukpenning i förebyggande syfte. Det innebär att en egenföretagare som exempelvis har sjukpenning i förebyggande syfte i fyra dagar alltså har tre dagar kvar med karenstid under de dagar när hen har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Karensen gäller alltid för egenföretagare som valt mer än sju dagars karens, eftersom de inte omfattas av undantaget enligt 27 kap. 28 § SFB. Läs om sjukperiod i kapitel 6.

Även för försäkrade som har rätt till sjukpenning i förebyggande syfte i särskilda fall gäller att de får ersättning utan avdrag för karens. Det framgår av bestämmelsen i 28 a kap. 17 §.

9.6 Karensdag för sjömän​

För sjömän som enbart går i ”inre fart” gäller samma karensbestämmelser som för övriga anställda. För övriga sjömän ska däremot inget karensavdrag göras.

27 kap. 28 a § SFB Till en sjöman på fartyg som inte uteslutande går i inre fart lämnas sjukpenning utan beaktande av sådan karens som avses i 27 och 27 a §§. Med inre fart avses detsamma som i 64 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Enligt inkomstskattelagen är inre fart ”inom landet till övervägande del i hamnar eller på floder, kanaler, insjöar, inomskärs vid kusterna eller i Kalmarsund”.

Regeln blir aktuell för sjömän som inte har rätt till sjuklön. För sjömän som har rätt till sjuklön och som inte enbart går i inre fart ska inte heller något karensavdrag göras. Deras arbetsgivare ska alltså betala sjuklön från första dagen i sjukperioden utan att göra karensavdrag (15 § andra stycket SjLL).

9.7 Egenföretagare som blir arbetslösa får alltid ett karensavdrag​

För egenföretagare som blir arbetslösa ska det göras ett karensavdrag, på samma sätt som för andra arbetslösa.

27 kap. 28 b § SFB För en försäkrad som omfattas av bestämmelserna i 27 a § och som blir arbets- lös, gäller i stället bestämmelserna om karensavdrag i 27 §. Detsamma gäller för en försäkrad som inte längre uppfyller villkoren för karenstid i 29–31 §§ på grund av att han eller hon är arbetslös. Till en försäkrad som omfattas av första stycket lämnas sjukpenning utan beaktande av bestämmelserna om karens enligt 28 § första stycket.

Denna bestämmelse infördes för att inte arbetslösa ska behandlas olika beroende på om de var anställda eller egenföretagare innan de blev arbetslösa. SGI kan visserligen baseras på inkomst av annat förvärvsarbete för en person som gått från att vara egenföretagare till att vara arbetslös, men personen är inte längre egenföretagare och har ingen anledning att välja längre karenstid (prop. 2012/13:1 s. 37). Se vidare vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid om när en egenföretagare kan anses ha upphört med sin verksamhet.

9.8 Karenstid​

Bestämmelserna om egenföretagares karenstid samt ändring och uppsägning av den finns i 27 kap. 29–31 §§ SFB.

9.8.1 Egenföretagare kan välja längre eller kortare karens​

Som beskrivits i avsnitt 9.3 så har egenföretagare enligt huvudregeln sju karensdagar. Men de har även möjlighet att välja fler eller färre. Det kallas då karenstid i stället för karensdagar.

27 kap. 29–30 §§ SFB 29 § En försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete och som betalar egenavgift har rätt att anmäla till Försäkringskassan att han eller hon vill ha sjukpenning med en karenstid på 1 dag, eller 14, 30, 60 eller 90 dagar. Om den som betalar egenavgift inte gör någon sådan anmälan, lämnas sjukpenning efter de karensdagar som anges i 27 a §. 30 § Om den som betalar egenavgift gör en sådan anmälan som anges i 29 §, ska sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete inte lämnas för den första dagen, eller de första 14, 30, 60 eller 90 dagarna av varje sjukperiod, den dag sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid).

Den valda karenstiden gäller också vid sjukpenning i förebyggande syfte, dock inte för dem som valt en (1) eller sju (7) karensdagar. Se avsnitt 9.4 Karens vid sjukpenning i förebyggande syfte.

9.8.2 Egenföretagare kan ändra eller säga upp sin valda karenstid​

Det går att ändra eller säga upp sin valda karenstid:

27 kap. 31 § SFB Den som betalar egenavgift och som gjort anmälan om karenstid enligt 29 § får efter uppsägningstid övergå till sjukpenning med kortare eller ingen karenstid, om han eller hon inte har fyllt 55 år vid anmälan till Försäkringskassan om ändrad karenstid. Uppsägningstiden är det antal dagar med vilka karenstiden förkortas. Uppsägningstid enligt första stycket gäller även för en försäkrad som omfattas av bestämmelserna i 27 a § och som gör anmälan om karenstid på 1 dag enligt 29 §. Ändringen börjar gälla efter det att uppsägningstiden löpt ut. Ändringen får dock inte tillämpas vid sjukdom som inträffat innan ändringen börjat gälla.

Den som vill ändra till en kortare karenstid kan alltså göra det, men först efter en uppsägningstid och under förutsättning att hen inte har fyllt 55 år vid anmälningstillfället. Uppsägningstiden är det antal dagar som karenstiden förkortas med. Den nya karenstiden börjar först gälla efter att uppsägningstiden har löpt ut.

Exempel

En egenföretagare har sedan tidigare en karenstid på 90 dagar. Den 1 mars anmäler hon att hon vill ha en karenstid på 30 dagar. Uppsägningstiden blir 60 dagar (90–30). Den nya karenstiden börjar gälla den 30 april.

Om en försäkrad under pågående uppsägningstid gör ytterligare en anmälan om kortare karenstid, betraktas den som en justering av tidigare anmälan. Det framgår av förarbetena (prop. 2009/10:120 s. 65). Uppsägningstiden räknas alltså från när anmälan gjordes första gången. Läs om anmälan om karenstid i M.9.6.

En förkortad karenstid får inte gälla sjukdomar den försäkrade redan har

Den förkortade karenstiden gäller för sjukdomar som den försäkrade drabbas av efter att hen har anmält ändrad karens. Det framgår av bestämmelsens sista stycke. Det innebär att en egenföretagare inte kan övergå till en kortare karenstid för sjukdomar som hen redan har. Försäkringskassan ska alltså i dessa fall besluta om en begränsning av karenstiden på grund av sjukdom eller sjukdomar som egenföretagaren redan har. Men den förkortade karenstiden kan även gälla för sjukdomar som uppkommit innan anmälan gjordes – om sjukdomen inte medfört frånvaro från arbetet under de senaste två åren. Det framgår av förarbetena. Det som avgör om en sjukdom ska omfattas av den ändrade karensen är alltså inte när den försäkrade insjuknar eller får sin diagnos, utan när hens arbetsförmåga sätts ned på grund av sjukdomen. Det framgår också av förarbetena att en sjukdom bör anses vara en fortsättning på en tidigare inträffad sjukdom endast om sambandet mellan dem är uppenbart. (Prop. 1984/85:78 s. 103, se även prop. 2009/10:120 s. 65)

9.8.3 Karenstiden påverkar sjukförsäkringsavgiften​

Karenstiden påverkar egenföretagarens sjukförsäkringsavgift. En lång karenstid innebär en lägre sjukförsäkringsavgift och en kortare karenstid innebär en högre sjukförsäkringsavgift.

Reglerna som styr sjukförsäkringsavgiften finns i socialavgiftslagen (2000:980). Information om nivån på sjukförsäkringsavgiften beroende på vald karenstid finns i Försäkringskassans föreskrifter om procentsatser för beräkning av egenavgift till sjukförsäkringen. Föreskrifterna uppdateras varje år.

9.9 Ingen karens vid rehabiliteringspenning​

Bestämmelserna om karens i 27 kap. SFB gäller endast för sjukpenning. SFB innehåller inte några bestämmelser om karens för rehabiliteringspenning. Enligt förarbetena vore en karens inte förenligt med förmånens syfte, det vill säga att stimulera till rehabilitering och återgång i arbete efter en ofta långvarig sjukskrivning (prop. 1992/93:31 s. 56).

Det innebär att om en sjukperiod börjar med rehabiliteringspenning så kan ersättningen betalas ut från första dagen utan karens. Om den försäkrade behöver avbryta sin rehabilitering och får sjukpenning i direkt anslutning till rehabiliteringspenning ska heller inte något karensavdrag göras. Det följer av att karensavdrag ska göras om sjukperioden inleds med sjukpenning och i en sjukperiod ingår såväl tid med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom som tid med rehabiliteringspenning och tid med sjukpenning i förebyggande syfte (27 kap. 26 § SFB). Sjukperioden har i dessa fall redan startat, och fortsätter att löpa när den försäkrade går över till sjukpenning. Läs om sjukperiod i kapitel 6.

För egenföretagare gäller ovanstående under förutsättning att sjukperioden varat så länge att den försäkrades karensdagar eller karenstid passerat. För egenföretagare kan det hända att en del av karensdagarna eller karenstiden återstår när perioden med rehabiliteringspenning upphör.

9.10 Bestämmelser om återinsjuknande​

En försäkrad som har börjat arbeta igen efter en sjukperiod men blir sjuk igen inom en viss tid får inte en ny karens. Detta regleras i 27 kap. 32–33 a §§ SFB. Bestämmelserna har införts för att karens inte ska leda till att den som varit sjuk väntar med att gå tillbaka till arbetet för att inte riskera att direkt drabbas av ny karens om hen blir sjuk igen (prop. 1992/93:31 s. 45).

Det finns bestämmelser om återinsjuknande för såväl karensavdrag som för karensdagar och karenstid.

9.10.1 Återinsjuknanderegel för karensavdrag och karensdagar​

Det finns en återinsjuknanderegel för försäkrade som har karensavdrag och/eller karensdagar.

27 kap. 32 § SFB Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det att en tidigare sjukperiod har avslutats ska bestämmelserna i 20–24 och 27–27 a §§ tillämpas som om den senare sjukperioden är en fortsättning på den tidigare sjukperioden.

För den som blir sjuk igen inom fem kalenderdagar från att den tidigare sjukperioden avslutades ska det alltså inte göras något nytt karensavdrag i början av den nya sjukperioden. Om den försäkrade vid tiden för återinsjuknandet inte har fått ett helt karensavdrag ska däremot ytterligare avdrag från sjukpenningen göras i den nya sjukperioden till dess att ett helt karensavdrag har gjorts (prop. 2017/18:96 s. 37).

För att det ska vara ett återinsjuknande krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Det är en konsekvens av begreppet sjukperiod i bestämmelsen. Det betyder att om den försäkrades arbets-förmåga är nedsatt med mindre än en fjärdedel så är det inte ett återinsjuknande enligt SFB, även om hen får sjuklön från sin arbetsgivare. I SjLL kan det nämligen vara återinsjuknande även om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre en fjärdedel. (27 kap. 2 och 26 §§ SFB)

Läs mer

Läs om sjukperiod i kapitel 6 och sjuklön i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner.

Återinsjuknanderegeln i rättspraxis

Rättsfall

En dom från HFD illustrerar skillnaden mellan återinsjuknanderegeln enligt SFB och SjLL. En kvinna blev sjuk den 1 september. Hon fick sjuklön av sin arbetsgivare till och med den 14 september. Därefter fick hon sjukpenning tills hon började arbeta igen den 23 september. Den 27 september blev hon sjuk igen och avbröt sitt arbete när det var tio minuter kvar av arbetsdagen. Kvinnans arbetsgivare betalade då inte någon sjuklön. Han ansåg att återinsjuk-nanderegeln enligt SjLL skulle gälla och att kvinnan därmed redan fått den sjuklön hon hade rätt till. HFD anförde att det nya sjukfallet, enligt regelverket i SjLL, påbörjades inom fem dagar från det att den tidigare sjukperioden avslutades. Enligt SjLL ska då en ny sjuklöneperiod tillsammans med den tidigare sjuklöneperioden omfatta högst 14 dagar. Men eftersom kvinnan hade fått sjuklön under 14 dagar i tidigare sjuklöne-period blev det inte någon ny sjuklöneperiod. Av 27 kap. 9 § SFB följer då att kvinnan hade rätt till sjukpenning direkt i den nya sjukperioden. Men eftersom hon avbröt sitt arbete först när det bara återstod tio minuter av arbetsdagen, var hennes arbetsförmåga inte nedsatt med minst en fjärdedel den dagen. Då kunde hon inte få sjukpenning. Först dagen därpå, den 28 september, var arbetsförmågan nedsatt med minst en fjärdedel – och då hade det gått sex dagar sedan den tidigare sjukperiodens slut. (RÅ 2005 ref. 52)

Efter att karensavdrag ersatt karensdag, skulle det i ett fall som det i rättsfallet beskrivna, bli aktuellt med ett karensavdrag från och med den 28 september, eftersom det är en ny sjukperiod enligt SFB.

9.10.2 Återinsjuknanderegel för karenstid​

Det finns bestämmelser för egenföretagare som återinsjuknar i 27 kap. 33–33 a §§ SFB:

27 kap. 33–33 a §§ SFB 33 § Om en sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut ska bestämmelsen i 30 § om karenstid för den som betalar egenavgift tillämpas på så sätt att de båda perioderna ska anses som en sjukperiod. För den som betalar egenavgift och som gjort anmälan om karenstid på 1 dag enligt 29 § gäller dock i stället 32 §. 33 a § För en försäkrad som omfattas av bestämmelserna i 28 b § första stycket gäller 32 §.

Bestämmelserna innebär att

  • en egenföretagare som har valt karenstid på 14, 30, 60 eller 90 dagar inte får någon ny karenstid i början av den nya sjukperioden om hen blir sjuk igen inom 20 kalenderdagar från det att den tidigare sjukperioden avslutades
  • en egenföretagare som har valt att ha en (1) karensdag inte får en ny karensdag om hen återinsjuknar inom fem dagar
  • en egenföretagare som blivit arbetslös inte får en ny karensdag om hen återinsjuknar inom fem dagar.

För egenföretagare som valt en (1) karensdag och för egenföretagare som blivit arbetslösa och därmed får ett karensavdrag gäller alltså samma villkor som för försäkrade med inkomst av anställning enligt 27 kap. 32 § SFB.

9.11 Högriskskydd​

Högriskskydd enligt SFB innebär att en försäkrad i vissa fall får ersättning även för karensdagar eller karenstiden eller utan att Försäkringskassan gör något karensavdrag. Syftet med högriskskydden är att skydda dem som har en sjukdom eller en funktionsnedsättning från orimligt stora inkomstbortfall till följd av karensen (prop. 1990/91:59 s. 23, prop. 1992/93:31 s. 47 f.).

Högriskskydd kan vara aktuellt både för den som är försäkrad för sjukpenning (som är en arbetsbaserad förmån enligt 6 kap. 6 § SFB) och den som är försäkrad för sjuk-penning i särskilda fall (som är en bosättningsbaserad förmån enligt 5 kap. 9 § SFB). Reglerna om högriskskydd enligt SFB finns i 27 kap. 39–44 §§.

Det finns också bestämmelser om högriskskydd i SjLL. Dessa tillämpas i samband med att arbetsgivaren betalar sjuklön. Högriskskydd enligt SjLL förutsätter att personen är försäkrad för sjukpenning enligt 24–28 kap. SFB, det vill säga. för arbetsbaserade förmåner (13 § SjLL).

Läs mer

Läs om högriskskydd enligt SjLL i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner.

9.11.1 Allmänt högriskskydd​

Det allmänna högriskskyddet innebär att man gör undantag från reglerna om karens när den försäkrade gått miste om sjukpenning på grund av karens ett visst antal tillfällen per år. Det gäller oavsett orsaken till sjukfrånvaron (prop. 1992/93:31 s. 47 f., prop. 2017/18:96 s. 36 ff.)

Allmänt högriskskydd enligt SFB blir aktuellt för alla försäkrade som kan få sjukpenning från början i sjukfallet. För anställda som får sjuklön blir det däremot inte aktuellt med allmänt högriskskydd enligt SFB eftersom deras sjukperioder ändå inte inleds med sjukpenning.

Det allmänna högriskskyddet gäller utan att man särskilt ansökt om det. Försäkrings-kassan måste alltså vid varje ny sjukperiod räkna hur många tillfällen den försäkrade gått miste om sjukpenning på grund av karens under de senaste tolv månaderna, för att se om hen ska få sjukpenning utbetald från och med första dagen utan karensavdrag i den nya sjukperioden.

9.11.2 Allmänt högriskskydd för den som har SGI från inkomst av anställning​

Det allmänna högriskskyddet för en försäkrad vars sjukpenning grundar sig på inkomst av anställning regleras i 27 kap. 39 § första stycket SFB.

27 kap. 39 § första stycket SFB Om den försäkrade gått miste om sjukpenning som svarar mot inkomst av anställning till följd av bestämmelsen i 27 § vid sammanlagt tio tillfällen under de senaste tolv månaderna, kan sjukpenning lämnas utan karensavdrag som avses i 27 § (allmänt högriskskydd). […]

Det innebär att när en försäkrad har gått miste om sjukpenning under tio tillfällen med karensavdrag under en tolvmånadersperiod ska Försäkringskassan betala ut sjuk-penning redan från första dagen i en sjukperiod. Det gäller i alla sjukperioder under resten av en tolvmånadersperiod räknat från den första av de tio tillfällena med karensavdrag. Om delar av ett och samma karensavdrag dras under flera dagar, ska inte varje dag räknas för sig. Detsamma gäller vid återinsjuknande, då delar av samma karensavdrag kan komma att dras i två eller flera olika sjukperioder (prop. 2017/18:96 s. 37 f.). Som ett (1) tillfälle räknas också om ett helt karensavdrag inte har kunnat dras, vilket kan bli fallet vid ett kort sjukfall.

Som första dagen i tolvmånadersperioden räknas den första dag som den försäkrade går miste om sjukpenning på grund av karensavdragsregeln. Tolvmånadersperioden beräknas enligt lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Det innebär att när tiden ska räknas per månad blir slutdagen den dag vars nummer i månaden är samma som dagen då beräkningen påbörjades. Om det inte finns motsvarande dag i slutmånaden ska månadens sista dag vara slutdag för beräkningen.

Övergångsbestämmelser

Vid beräkning av det allmänna högriskskyddet ska karensdagar enligt äldre bestämmelser läggas samman med antalet tillfällen med karensavdrag som görs för tid efter den 1 januari 2019. En karensdag enligt den tidigare lydelsen ska därför likställas med ett tillfälle med karensavdrag.

9.11.3 Allmänt högriskskydd för den som har SGI från inkomst av annat förvärvsarbete​

Det allmänna högriskskyddet för egenföretagare som inte har valt karenstid regleras i 27 kap. 39 § första stycket SFB:

27 kap. 39 § första stycket SFB Om den försäkrade gått miste om sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete till följd av bestämmelsen i 27 a § under fem sjukperioder under de senaste tolv månaderna, kan sjukpenning lämnas även för dagar som avses i 27 a § från och med den sjukperiod som inträder efter det att den försäkrade gått miste om sjukpenning för sammanlagt minst 21 dagar.

En egenföretagare som har sju karensdagar kan alltså få sjukpenning utan karens när hen gått miste om sjukpenning för karensdagar under fem sjukperioder under den senaste tolvmånadersperioden. Det förutsätter dock att hen gått miste om sjukpenning i sammanlagt minst 21 dagar i de tidigare sjukperioderna. Det förutsätter också att den utbetalda sjukpenningen grundades på inkomst av annat förvärvsarbete. Om den försäkrade tidigare fått sjukpenning baserad på inkomst av anställning så räknas inte de tillfällena med karensavdrag med.

Det finns en regel för egenföretagare som valt karenstid på en (1) dag:

27 kap. 39 § andra stycket SFB Om den som betalar egenavgift och som gjort anmälan om karenstid på 1 dag enligt 29 § gått miste om sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvs- arbete till följd av bestämmelserna i 27 a § eller 30 § under minst tio sjukperioder under de senaste tolv månaderna, kan sjukpenning lämnas även för den första dagen i en sjukperiod.

Den som har valt en (1) dags karenstid kan alltså få sjukpenning från första dagen i en ny sjukperiod efter att ha gått miste om sjukpenning för karensdagar under tio sjukperioder de senaste tolv månaderna. Men om den försäkrade tidigare fått sjukpenning baserad på inkomst av anställning så räknas inte de tillfällena med karensavdrag med.

För egenföretagare som blivit arbetslösa tillämpas samma regel om allmänt högriskskydd som för egenföretagare som valt karenstid på en (1) dag.

27 kap. 39 a § SFB För en försäkrad som omfattas av bestämmelserna i 28 b § första stycket gäller, i fråga om allmänt högriskskydd, 39 § andra stycket.

Egenföretagare som valt längre karenstid än sju dagar omfattas inte av det allmänna högriskskyddet. Det finns inte någon bestämmelse som gör undantag från karensen för dem.

9.11.4 Särskilt högriskskydd​

Det särskilda högriskskyddet infördes för att skydda personer med sjukdom eller funktionsnedsättning som leder till många upprepade sjukperioder mot alltför stora inkomstminskningar (Prop. 1990/91:59 s. 23).

Skyddet utökades 2002 till att även omfatta försäkrade som donerar organ, som inte ska behöva få någon inkomstförlust till följd av karensdagar. (Prop. 2001/02:9 s. 49 f.)

En försäkrad kan beviljas särskilt högriskskydd enligt SFB av två skäl: för sjukdom som under en tolvmånadersperiod kan antas medföra ett större antal sjukperioder och för donation. Bestämmelserna om detta finns i 27 kap. 40–44 §§ SFB.

Särskilt högriskskydd enligt SjLL kan beviljas av samma skäl som särskilt högriskskydd enligt SFB. Men enligt SjLL kan skyddet dessutom beviljas till den som riskerar att få en eller flera längre sjukperioder under en tolvmånadersperiod och till den som haft eller bedömts ha haft rätt till aktivitetsersättning under någon av de senaste tolv kalendermånaderna – oavsett vad som kan antas om framtida sjukperioder (13 § SjLL). Möjligheten att bevilja särskilt högriskskydd till den som har eller har haft aktivitetsersättning ska underlätta för unga personer som haft aktivitetsersättning att komma in på arbetsmarknaden (prop. 2008/09:194 s. 18 f.).

Den främsta skillnaden mellan SFB och SjLL gäller vem som betalar ut ersättning från första dagen. Den som beviljas särskilt högriskskydd enligt SFB får ersättningen från Försäkringskassan, medan den som beviljas skyddet enligt SjLL får ersättning av arbetsgivaren. Arbetsgivaren får sedan i sin tur sina sjuklönekostnader för sjuklöne-perioden ersatta av Försäkringskassan.

Läs mer

Läs om särskilt högriskskydd enligt SjLL i vägledning (2011:1) Sjuklöneförmåner.

9.11.5 Vad innebär särskilt högriskskydd och vem omfattas?​

Det finns en regel om vad särskilt högriskskydd innebär och vem som omfattas av det:

27 kap. 40 § SFB Efter ansökan av den försäkrade får Försäkringskassan besluta att sjukpenning kan lämnas utan beaktande av sådan karens som avses i 27 och 27 a §§ (särskilt högriskskydd). Försäkringskassan får även efter ansökan av den som betalar egenavgift och som gjort anmälan om karenstid på 1 dag enligt 29 § besluta att sjukpenning kan lämnas även för den första dagen i en sjukperiod. Detsamma gäller i förhållande till en försäkrad som omfattas av bestämmelserna i 28 b § första stycket.

Till skillnad från vad som gäller för det allmänna högriskskyddet måste man alltså ansöka om särskilt högriskskydd. Om Försäkringskassan beviljar skyddet får den försäkrade sjukpenning utan karensavdrag från första dagen i sjukperioden.

När det gäller egenföretagare så kan särskilt högriskskydd bara beviljas till de som har karensdagar eller vald karenstid på en (1) dag. Arbetslösa egenföretagare omfattas också. Särskilt högriskskydd kan inte beviljas till egenföretagare som har valt längre karenstid än sju dagar.

Eftersom det särskilda högriskskyddet enligt 27 kap. 40–44 §§ SFB innebär att en försäkrad kan få sjukpenning utan karensavdrag blir det inte aktuellt att bevilja särskilt högriskskydd för en sökande som inte är försäkrad för sjukpenning.

9.11.6 Särskilt högriskskydd för sjukdom som medför ett större antal sjukperioder under en tolvmånadersperiod​

Förutsättningen för rätt till särskilt högriskskydd vid större antal sjukperioder regleras i 27 kap. 41 § SFB:

27 kap. 41 § SFB Ett beslut om särskilt högriskskydd får meddelas om den försäkrade har en sjukdom som under en tolvmånadersperiod kan antas medföra ett större antal sjukperioder.

Enligt förarbetena betyder ett ”större antal” sjukperioder att sjukdomen eller det jämförbara följdtillståndet ska kunna antas medföra att den försäkrade kommer att drabbas av betydligt fler kortvariga sjukperioder under ett år än vad som är normalt. Bestämmelsens uttryck ”större antal” bör tolkas som att antalet avslutade sjukperioder under en tolvmånadersperiod kan bedömas bli fler än tio stycken. (Prop. 1990/91:59 s. 30)

När det gäller sjukdomstillståndet så framgår av förarbetena att bestämmelserna om särskilt högriskskydd bör tillämpas restriktivt. Det är bara försäkrade med medicinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd som ska beviljas särskilt högriskskydd. Om Försäkringskassan inte har tillräcklig kännedom om den försäkrades sjukdom krävs det att den försäkrades uppgifter styrks med ett läkarutlåtande. (Bet. 1990/91:SfU9 s. 12)

Rättsfall

I ett mål i FÖD prövades ett fall där den försäkrade hade cystisk fibros. FÖD framhöll att en del av de sjukperioder som den försäkrade tidigare hade haft hade samband med hennes kroniska sjukdom men att sambandet i andra fall var tvivelaktigt. FÖD lyfte också fram att kärnan i Försäkringskassans bedömning ska vara en prognos inför framtiden. Prognosen ska gälla antalet sjukperioder under tolv månader från beslutsdagen. (FÖD 1995:24)

Uttrycket ”kan antas” innebär ett krav på en objektiv grund för att sjukdomen kommer att medföra så frekventa sjukperioder. När Försäkringskassan ska pröva om förutsättningarna är uppfyllda bör alla omständigheter av betydelse beaktas. Det behöver inte bara vara tidigare sjukfall utan även andra omständigheter kan bli avgörande. Som exempel på andra omständigheter nämns sjukdomens allmänna karaktär, nyligen inträffade komplikationer eller förändringar i symtombilden, utsikterna till förbättring genom pågående eller planerad behandling och sådana ändringar i den försäkrades arbetsförhållanden som påverkar möjligheterna att arbeta trots sjukdomen Det är alltså prognosen för att den försäkrade till följd av sin sjukdom ska få fler än tio sjukfall under kommande tolvmånadersperiod som är det centrala i bedömningen, och sjukhistoriken är en av flera omständigheter som ska beaktas.

Det finns ingenting i bestämmelsen, förarbetena eller rättspraxis som hindrar att Försäkringskassan vid bedömningen av hur många sjukperioder den försäkrade kan antas få beaktar flera olika sjukdomar, så länge de har den karaktär som beskrivs i bet. 1990/91:SfU9 och FÖD 1995:24. Andra eventuella sjukdomsfall som inte har samband med en sådan sjukdom ska däremot inte beaktas.

Det finns inga förarbeten eller rättsfall som närmare än så preciserar vilka sjukdoms-tillstånd som kan ge rätt till särskilt högriskskydd. Det innebär att det finns ett bedömningsutrymme i det enskilda fallet.

9.11.7 Särskilt högriskskydd för donation​

Försäkringskassan kan också besluta om särskilt högriskskydd när en försäkrad har rätt till sjukpenning till följd av ingrepp i samband med donation eller förberedelser för donation.

27 kap. 42 § SFB Ett beslut om särskilt högriskskydd får även meddelas för en sjukperiod när den försäkrade, som givare av biologiskt material enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m., har rätt till sjukpenning till följd av ingrepp för att ta till vara det biologiska materialet eller förberedelser för sådant ingrepp.

En donator får alltså sjukpenning från den första dagen utan karensavdrag i sjukperioder som orsakas av donationen.

Högriskskyddet gäller inte bara själva ingreppet, utan också förberedelser och senare sjukperioder som är en följd av transplantationen. Det framgår av förarbetena (bet. 2001/02:SfU5 s. 8). Vidare framgår att högriskskyddet även omfattar dem som genomgått undersökningar och provtagningar inför en donation men av något skäl inte fullföljer (prop. 2001/02:9 s. 51).

Donation utomlands

En försäkrad som genomför en donation utanför Sverige kan beviljas särskilt högrisk-skydd och få sjukpenning utan karensavdrag, eftersom bestämmelsen inte säger att donationen måste ske i Sverige. Men rätten till sjukpenning ska bedömas på samma sätt som vanligt vilket innebär att sjukpenning som utgångspunkt bara betalas när man vistas inom EU/EES eller i Schweiz. Läs om det i kapitel 2.

9.11.8 Beslut om särskilt högriskskydd​

Det är reglerat från och med när ett beslut om särskilt högriskskydd ska gälla och för hur lång tid det gäller.

27 kap. 43 § SFB Ett beslut om särskilt högriskskydd enligt 41 § gäller från och med den kalender- månad när ansökan gjordes, om inte annat anges i beslutet. Högriskskyddet ska gälla för viss tid som anges i beslutet eller, om det finns särskilda skäl, tills vidare.

Beslut om särskilt högriskskydd kan fattas när som helst. Det finns inget som hindrar att det fattas under en pågående sjukperiod eller efter att den försäkrade har genomgått en donation.

Beslut om särskilt högriskskydd vid ett större antal sjukperioder gäller generellt. Det finns inte stöd i lagen eller förarbetena för att begränsa beslutet till att bara gälla den diagnos som legat till grund för beslutet. När det gäller särskilt högriskskydd vid donation framgår det dock i förarbetena att det måste finnas ett orsakssamband mellan sjukperioderna och donationen (bet. 2001/02:SfU5 s. 8). Sjukperioder som saknar samband med donationen ska alltså inte omfattas.

Från och med när ska beslutet gälla?

Utgångspunkten är alltså att beslutet gäller från och med den månad då ansökan gjordes. Men Försäkringskassan kan ange i beslutet att det ska gälla från någon annan tidpunkt.

När det gäller särskilt högriskskydd vid donation finns det inte någon regel om när beslutet ska börja gälla. Försäkringskassan måste därför alltid ange detta i beslutet.

Till och med när ska beslutet gälla?

Regeln gäller oavsett om det särskilda högriskskyddet gäller för ett större antal sjukperioder eller för donation.

Utgångspunkten är att ett beslut om särskilt högriskskydd ska gälla för en begränsad tid. Beslutet ska aldrig gälla en längre period än den tid som den försäkrade bedöms uppfylla villkoren för särskilt högriskskydd. Ett beslut om särskilt högriskskydd på grund av donation ska exempelvis begränsas till den tid som förberedelser, ingrepp och konvalescens beräknas ta.

Ett särskilt skäl till att beslutet ska gälla tills vidare kan enligt förarbetena vara att den försäkrade har en kronisk sjukdom som under lång tid framöver förväntas orsaka återkommande nedsättning av arbetsförmågan. (Prop. 1990/91:59 s. 31)

9.11.9 Upphävande av beslut om särskilt högriskskydd​

Om den försäkrade inte längre uppfyller villkoren för särskilt högriskskydd ska Försäkringskassan upphäva beslutet.

27 kap. 44 § SFB Ett beslut om särskilt högriskskydd enligt 41 § ska upphävas om det villkor som anges där inte längre är uppfyllt.

Ett beslut som upphävs upphör att gälla samma dag.

Enligt förarbetena ska Försäkringskassan ompröva beslut om särskilt högriskskydd med lämpliga mellanrum eller när något tyder på att förutsättningarna för beslutet inte längre är uppfyllda (prop. 1990/91:59 s. 31). Orsaker till att ompröva beslutet kan exempelvis vara att den försäkrades hälsotillstånd har förbättrats genom nya mediciner eller operationsmetoder.

Det finns ingen särskild bestämmelse om att upphäva beslut om särskilt högriskskydd vid donation. Eftersom ett sådant beslut endast gäller sjukperioder i samband med donation eller utredning inför en eventuell donation finns det normalt inte anledning att upphäva beslutet.