Hoppa till huvudinnehåll

21 Beslut

Detta kapitel handlar om beslut i ärenden om sjukpenning, sjukpenning i särskilda fall, rehabilitering, rehabiliteringspenning och rehabiliteringspenning i särskilda fall. I den fortsatta texten i kapitlet kommer begreppet ersättning att användas som ett gemensamt begrepp för dessa förmåner (förutom för rehabilitering).

Både socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen innehåller regler om beslut. Socialförsäkringsbalken har företräde framför förvaltningslagen (4 § FL). Det betyder att om socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen innehåller regler som handlar om samma situation så ska socialförsäkringsbalkens regler tillämpas.

Läs mer

Läs mer om beslut i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

21.1 Slutliga beslut​

Om en försäkrad har gjort anspråk på en förmån så måste Försäkringskassan fatta ett slutligt beslut, eller en kombination av flera slutliga beslut.

Slutliga beslut är

  • att bevilja anspråket
  • att avslå anspråket
  • att skriva av ärendet
  • att avvisa ansökan
  • att rätta eller ändra ett tidigare fattat beslut som är felaktigt
  • att dra in eller sätta ned en tidigare beviljad ersättning.

Ett slutligt beslut innebär att det inte finns något kvar att pröva av det anspråk, eller den del av anspråket, som beslutet gäller. Ett slutligt beslut kan gälla hela anspråksperioden, eller en del av den (delbeslut). Beslut som gäller samma sakfråga får inte överlappa varandra, det vill säga gälla för samma tidsperiod.

Även om den försäkrade har gjort anspråk på en förmån för samma tid som Försäkringskassan redan tagit ställning till måste Försäkringskassan fatta ett slutligt beslut för det nya anspråket. Det gäller oavsett om anspråken gäller samma eller en annan förmån och oavsett om det första anspråket har beviljats eller inte.

Läs mer

Läs mer om sakfrågan i vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut.

21.1.1 Avvisning​

Det finns situationer när Försäkringskassan ska avvisa en ansökan. Det gäller exempelvis när

  • ansökan är ofullständig
  • ansökan har stora formella brister
  • sakfrågan har prövats tidigare
  • sakfrågan är under prövning i domstol.

Ett avvisningsbeslut avslutar ärendet utan att Försäkringskassan har tagit ställning till om den försäkrade har rätt till förmånen.

Läs mer

Läs mer om avvisning i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken. I vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut kan du läsa mer om när sakfrågan redan prövats eller är under prövning i domstol.

21.1.2 Avskrivning​

Det finns situationer när Försäkringskassan ska skriva av ett ärende. Till exempel om en försäkrad återkallar sin ansökan. Försäkringskassan får dock aldrig uppmana någon att återta sin ansökan (jfr JO-beslut 3163-2002).

Ett beslut om att skriva av ärendet avslutar ärendet utan att Försäkringskassan har tagit ställning till om den försäkrade har rätt till förmånen.

Läs mer

Läs mer om hur ett ärende skrivs av samt om avskrivning i andra situationer än vid återkallad ansökan i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

21.1.3 Beslut om att bevilja ett anspråk​

Ett beslut om att fullt ut bevilja ett anspråk behöver inte motiveras. Men den försäkrade ska underrättas om beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt (33 § FL). För att undvika missförstånd bör det tydligt framgå av beslutsbrevet eller beslutsmeddelandet vilken period som beslutet gäller för (JO-beslut dnr 2400-2009). När sjukpenning betalas ut står det i utbetalningsbeskedet vilken period sjukpenningen avser.

Läs mer

Läs mer om beslut om att bevilja en ansökan, om underrättelse om ett sådant beslut och om dokumentation av beslut i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

21.1.4 Beslut om att helt eller delvis avslå ett anspråk​

Ett beslut om att helt eller delvis avslå ett anspråk ska motiveras (32 § FL).

I 110 kap. 13 a § SFB finns en särskild regel om att Försäkringskassan i vissa fall ska underrätta den försäkrade om innehållet i ett kommande avslagsbeslut som gäller sjukpenning. Läs mer om detta i avsnitt 21.4.1.

Läs mer

Läs mer om bland annat kommunicering och motivering av beslut i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

21.1.5 Inför ett beslut om avslag för en försäkrad med skyddad anställning hos Samhall​

Innan Försäkringskassan beslutar att inte längre betala ut sjukpenning i ett pågående ärende för en försäkrad med skyddad anställning hos Samhall, ska vi föreslå ett avstämningsmöte. Det är viktigt att den försäkrade förstår syftet med mötet och på vilket sätt mötet är viktigt.

Syftet med mötet är att säkerställa en bra övergång från sjukskrivning till arbete genom att båda parter förstår vilket beslut vi överväger att fatta. På så sätt ökar möjligheten för Samhall att utifrån sitt utökade ansvar som arbetsgivare omhänderta medarbetarens arbetsförmåga. Risken minskar också för att den försäkrade förlorar sitt SGI-skydd.

Mötet ska genomföras innan vi har fattat beslutet om avslag.

Läs mer

Läs mer om skyddad anställning hos Samhall i M11.5.

21.1.6 Delbeslut​

Om den försäkrade ansöker om en ersättning ska Försäkringskassan bedöma om hen uppfyller villkoren för ersättningen under hela eller delar av den period som anspråket gäller. Utgångspunkten är att ett samlat beslut ska fattas för hela perioden, till exempel genom att anspråket antingen beviljas helt, avslås helt eller beviljas delvis och avslås i övriga delar.

Den försäkrade har ett intresse av att få sitt anspråk prövat så fort som möjligt och är ofta beroende av ersättning från Försäkringskassan för sin försörjning. Ibland kan det därför vara lämpligt att fatta delbeslut. Ett delbeslut är ett slutligt beslut där Försäkringskassan tar ställning till en del av anspråksperioden. Ett delbeslut kan exempelvis fattas när utredningen är tillräcklig för att fatta ett beslut för en delperiod men det behövs mer utredning innan ett beslut kan fattas för resterande del av perioden.

Ett delbeslut kan vara såväl ett beviljande som ett avslag. Det kan också vara en kombination av de båda. Eftersom ett delbeslut är ett slutligt beslut så omfattas det av reglerna om kommunicering av underlag och underrättelse om övervägande till avslagsbeslut.

21.1.7 Rättelse eller ändring av tidigare fattat slutligt beslut​

Försäkringskassan behöver ibland rätta eller ändra ett tidigare fattat slutligt beslut om en förmån enligt SFB. För att vi ska kunna göra det måste villkoren i 113 kap. 3 § SFB vara uppfyllda.

113 kap. 3 § Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten ska ändra ett beslut som har fattats av respektive myndighet och som inte har prövats av domstol, om beslutet

  1. på grund av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,
  2. har blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag, eller
  3. har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak. Beslutet ska ändras även om omprövning inte har begärts. Ändring behöver dock inte göras om oriktigheten är av ringa betydelse.

I 113 kap. 5 § ställs särskilda villkor upp för att ändra ett beslut till nackdel för den försäkrade.

Ett beslut om rättelse eller ändring är också ett slutligt beslut. Av beslutet måste följande framgå:

  • att beslutet innebär en rättelse eller en ändring av ett tidigare beslut
  • på vilket sätt beslutet rättas eller ändras
  • varför beslutet rättas eller ändras
  • vilka bestämmelser som rättelsen eller ändringen grundas på. Det ska inte bara vara bestämmelser som gäller rätten till en ersättning, utan även de bestämmelser utifrån vilka rättelsen eller ändringen görs.

Ett beslut enligt 113 kap. 3 § SFB innebär att själva rätten till ersättning har ändrats. Det är alltså inte fråga om ett beslut att dra in, sätta ner eller hålla inne en beviljad ersättning. Om det är aktuellt att dra in, sätta ner eller hålla inne ersättningen innan det är möjligt att besluta i ärendet kan man fatta ett interimistiskt beslut med stöd av 112 kap. 3 § SFB. Läs om interimistiska beslut i avsnitt 21.2.

Ett ändringsbeslut med stöd av 113 kap. 3 § SFB kan gälla både dagar framåt i tiden och tid som har passerat. Däremot får ett beslut inte ändras till den försäkrades nackdel efter att förmånen förfallit till betalning, det framgår av 113 kap. 5 § SFB. Detta gäller alla dagersättningar. Ett beslut om dagersättning som gäller förfluten tid förfaller till betalning när beslutet meddelas. Detta framgår av HFD 2023 Not 53 och RÅ 2004 ref. 47. Om vi upptäcker att ersättningen är felaktigt utbetald ska vi i stället starta en återkravsutredning.

Läs mer

Läs mer om rättelse och ändring av beslut i vägledning (2018:1) Rättelse och ändring av beslut enligt socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen.

Om rätten till en förmån upphör

När en försäkrad inte längre bedöms ha rätt till en förmån som hen har beviljats så måste Försäkringskassan fatta ett beslut om att rätten till förmånen upphör. Detta är ett ställningstagande till rätten till ersättning på samma sätt som det ursprungliga beslutet.

JO har kritiserat Försäkringskassans handläggning i ett ärende om rehabiliterings-ersättning (JO:s dnr 6312-2017). Den försäkrade avbröt sin rehabilitering och Försäkringskassan prövade i stället rätten till sjukpenning. Däremot fattade Försäkringskassan inte något beslut om att rätten till rehabiliteringsersättningen upphörde. JO var mycket kritisk till Försäkringskassans handläggning eftersom den innebar att den försäkrade undanhållits möjligheten till omprövning och domstolsprövning av den rehabiliteringsersättning som hen inte längre bedömdes ha rätt till.

JO:s beslut visar på vikten av att fatta ett beslut om rätten till en förmån upphör. Detta gäller även om vi därefter beviljar en annan förmån. I beslutet måste det anges vilket rättsligt stöd som finns för att fatta beslutet.

21.1.8 Indragning eller nedsättning av tidigare beviljad ersättning​

Det finns ett antal situationer när Försäkringskassan kan besluta om att dra in eller sätta ned (minska) en tidigare beviljad ersättning enligt sanktionsbestämmelserna i 110 kap. 52–58 §§ SFB. Vissa av bestämmelserna gäller samtliga ersättningar enligt socialförsäkringsbalken, medan andra endast gäller en eller några typer av ersättning.

Ett beslut enligt sanktionsbestämmelserna i 110 kap. SFB innebär inte att Försäkringskassan tar ställning till om den försäkrade uppfyller förutsättningarna för att ha rätt till förmånen enligt förmånsbestämmelserna. För att sanktionsbestämmelserna ska bli aktuella att tillämpa måste Försäkringskassan redan ha bedömt att den försäkrade uppfyller förutsättningarna för att ha rätt till förmånen och därför beviljat ersättningen. Ett beslut enligt sanktionsbestämmelserna innebär i stället att Försäkringskassan drar in eller sätter ned en tidigare beviljad ersättning på grund av den försäkrades eget agerande. Ett beslut som gäller rätten till en förmån (till exempel ett beslut där sjukpenning beviljas) och ett sanktionsbeslut (till exempel indragning av redan beviljad sjukpenning) rör två olika sakfrågor och kan därför gälla samtidigt.

Sanktionsbestämmelserna kan användas för att dra in eller sätta ned en slutligt beviljad ersättning, men de kan även användas på interimistisk ersättning som beviljats med stöd av 112 kap. 2 § SFB eller 112 kap. 2 a § SFB.

För att Försäkringskassan ska kunna besluta om att dra in eller sätta ned en ersättning måste den försäkrade i vissa situationer ha informerats om det. Det här enligt en bestämmelse i 110 kap. 58 § SFB.

Indragning eller nedsättning kan bara bli aktuellt när Försäkringskassan redan har beviljat ersättning. Om den försäkrade till exempel inte uppfyller sin uppgiftsskyldighet i samband med ansökan ska ansökan istället avvisas eller avslås.

Eftersom det står i bestämmelserna att ersättning får dras in eller sättas ned finns det utrymme för Försäkringskassan att i det enskilda ärendet bedöma om en indragning eller nedsättning av ersättningen är en proportionerlig åtgärd. Att besluta om indragning eller nedsättning med stöd av bestämmelserna i 110 kap. SFB är alltså en möjlighet, inte en skyldighet. Möjligheten ska användas restriktivt.

Det ska framgå av beslutet att det handlar om en indragning eller nedsättning av en tidigare beviljad ersättning. Det ska även framgå vilket rättsligt stöd som Försäkringskassan har för att fatta beslutet. Det rättsliga stödet ska vara den bestämmelse i 110 kap. SFB som Försäkringskassan använder för att dra in eller sätta ned den redan beviljade ersättningen.

Att dra in eller sätta ned en tidigare beviljad ersättning är ett slutligt beslut. Innan ärendet är färdigt för att avgöras slutligt kan det vara aktuellt att fatta ett interimistiskt beslut med stöd av 112 kap. 3 § SFB. Läs om interimistiska beslut i avsnitt 21.2.

Försummad uppgiftsskyldighet

Det finns möjlighet att dra in eller sätta ned ersättningen när den försäkrade inte lämnar uppgifter eller lämnar felaktiga uppgifter:

110 kap. 52 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned om den försäkrade eller den som annars får ersättningen

  1. medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift,
  2. inte har lämnat uppgift enligt 13 §, eller
  3. inte har anmält ändrade förhållanden enligt 46, 47, 50 och 51 §§. Indragningen eller nedsättningen får avse viss tid eller gälla tills vidare. Det som anges i första stycket gäller endast om det är fråga om ett förhållande som är av betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen.

Möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning knyter i bestämmelsens punkt 2 och 3 an till den försäkrades skyldighet att lämna uppgifter och anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan. Läs mer om vilka uppgifter och förhållanden det gäller i avsnitt 20.3.1 och 20.4.

Den försäkrades skyldighet att lämna uppgifter framgår av 110 kap. 13 § SFB. Bestämmelsen säger att den försäkrade är skyldig att lämna dels uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning och dels uppgifter i övrigt för tillämpningen av socialförsäkringsbalken. Försäkringskassan har dock bara rätt att dra in eller sätta ned en ersättning enligt 110 kap. 52 § SFB om de uppgifter som den försäkrade inte har lämnat är av betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen. Det betyder att rätten för Försäkringskassan att besluta om en sanktion i enlighet med 110 kap. 52 § SFB är snävare än den försäkrades uppgiftsskyldighet i 110 kap. 13 § SFB. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken utvecklas vad som menas med uttrycket ”frågan om ersättning” i 110 kap. 13 § SFB.

Försäkringskassan kan kalla den försäkrade till ett möte (Sassam eller annat möte) för att hen ska lämna uppgifter i enlighet med 110 kap. 13 § SFB. Om den försäkrade vägrar att delta i mötet så kan Försäkringskassan överväga att dra in eller sätta ned en beviljad ersättning med stöd av 110 kap. 52 § SFB. Ett sådant beslut kan dock bara fattas om uppgifterna som Försäkringskassan avsåg att den försäkrade skulle lämna på mötet har betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen. Det får göras en bedömning i det enskilda ärendet om de uppgifter som skulle lämnats på mötet har betydelse för rätten till ersättning.

Om den försäkrade inte vill delta i ett möte och lämna uppgifter ska Försäkringskassan i första hand verka för att den försäkrade förstår att det är viktigt att hen gör det. Vi ska även i samråd med den försäkrade försöka hitta andra sätt att få fram den information som behövs. Först efter att detta inte visat sig framgångsrikt ska Försäkringskassan överväga att besluta om indragning eller nedsättning med stöd av 110 kap. 52 § SFB. Vid ett sådant övervägande kan hänsyn bland annat tas till uppgifternas karaktär och den försäkrades agerande.

Om de felaktiga eller ofullständiga uppgifterna lett till att Försäkringskassan beslutat till nackdel för den försäkrade är det givetvis inte aktuellt med sanktioner. Om ett beslut är felaktigt behöver Försäkringskassan ta ställning till om beslutet ska ändras.

Vägran att medverka i utredning

Det finns en regel om indragning och nedsättning när den försäkrade vägrar att medverka i utredningsåtgärder.

110 kap. 53 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned om den som är berättigad till ersättningen utan giltig anledning vägrar att medverka till utredningsåtgärder enligt 14–18 och 27–28 §§. Då gäller 52 § andra stycket.

Detta knyter an till de utredningsåtgärder som Försäkringskassan kan ta initiativ till enligt 110 kap. 14–18 och 27–28 §§ SFB. För sjukpenning gäller det utredningsåtgärder enligt 110 kap. 14 § SFB, vilket innebär att för att kunna dra in eller sätta ned ersättningen med stöd av bestämmelsen ska det röra sig om utredningsåtgärder med externa aktörer. Läs om vilka åtgärder det kan vara i avsnitt 20.3.2.

Om Försäkringskassan har bedömt att någon av de utredningsåtgärder som beskrivs i 110 kap. 14 § SFB är nödvändig för att kunna bedöma rätten till ersättning, kan ersättningen påverkas om den försäkrade vägrar att medverka. Vägran att ta emot besök kan dock aldrig ensamt vara skäl för att dra in eller sätta ned ersättningen enligt 110 kap. 53 § SFB (jämför prop. 1985/86:38 s. 9, prop. 1994/95:147 s. 35 f. och prop. 1996/97:121 s. 32).

Hänvisningen till 110 kap. 52 § andra stycket SFB innebär att ett beslut om indragning eller nedsättning bara får fattas om utredningen som den försäkrade vägrar medverka i har betydelse för rätten till ersättning eller ersättningens storlek. Hänvisningen innebär också att beslutet om indragning eller nedsättning får avse viss tid eller gälla tills vidare.

Möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning bör enligt förarbetena användas med försiktighet. Det bör i första hand vara ett påtryckningsmedel för att få den försäkrade att medverka i utredningen. Det är viktigt att Försäkringskassan verkar för att den försäkrade ska förstå behovet av kompletterande utredning och vilja medverka. (Prop. 1985/86:38 s. 9, prop. 1994/95:147 s. 35 f. och prop. 1996/97:121 s. 32.)

Diskrimineringsombudsmannen (DO) bedömde i ett beslut (DO:s beslut, TIL 2020:18) att Försäkringskassan vid handläggningen av ett ärende om sjukpenning överträtt förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet enligt 1 kap. 4 § 3 samt 2 kap. 14 § 1 diskrimineringslagen (2008:567). Försäkringskassan hade nekat den försäkrade sjukpenning med motiveringen att hen vägrade delta i sin utredning. Den försäkrade kunde till följd av sin funktionsnedsättning inte ta sig till Försäkringskassans lokaler för ett personligt möte. DO bedömde att det inte hade framkommit annat än att Försäkringskassan, trots tidig vetskap om den försäkrades situation, hade underlåtit att planera eller undersöka andra alternativa utredningsmetoder. Till följd av det hade personen utsatts för obehag och under en period stått utan inkomst eftersom Försäkringskassan hade beslutat att inte betala ut sjukpenning. Försäkringskassan hade därmed inte vidtagit de åtgärder som skäligen kunnat krävas för att sätta den försäkrade i en jämförbar situation med andra personer utan hens funktionsnedsättning.

DO:s beslut visar att Försäkringskassan, vid val av utredningsmetod, ska ta hänsyn till om den försäkrade har en funktionsnedsättning som gör att hen inte kan genomföra den föreslagna utredningen. Om det är så ska vi ta ställning till om det finns alternativa, mer lämpliga former för utredning.

Vägran att följa läkares föreskrifter

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när en försäkrad vägrar att följa läkarens föreskrifter.

110 kap. 54 § SFB Ersättning enligt denna balk får dras in eller sättas ned, om den som är berättigad till ersättningen vägrar att följa läkares föreskrifter. Då gäller 52 § andra stycket.

Hänvisningen till 110 kap. 52 § andra stycket SFB innebär att ett beslut om indragning eller nedsättning bara får fattas om den föreskrift som den försäkrade inte följer kan påverka den försäkrades sjukdomstillstånd och arbetsförmåga och i förlängningen ersättningen. Hänvisningen innebär också att beslutet om indragning eller nedsättning får avse viss tid eller gälla tills vidare.

Om den försäkrade inte lämnar läkarintyg eller särskild försäkran

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade inte lämnar in läkarintyg eller försäkran.

110 kap. 55 § SFB Sjukpenning får dras in eller sättas ned, om den som är berättigad till ersättningen underlåter att

  1. styrka nedsättning av arbetsförmågan genom läkarintyg inom föreskriven tid, eller
  2. ge in en sådan särskild försäkran som avses i 21 §.

Punkt 1 gäller situationen när en försäkrad inte styrker nedsättning av arbetsförmågan med ett läkarintyg från och med åttonde dagen i sjukperioden eller från och med en tidigare tidpunkt som gäller enligt ett beslut om läkarintygsföreläggande (läs om krav på läkarintyg och läkarintygsföreläggande i kapitel 8).

Punkt 2 gäller situationen när den försäkrade inte lämnar in en särskild försäkran enligt 110 kap. 21 § SFB, trots att Försäkringskassan har begärt det.

Underlåtenhet att meddela vistelseadress

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade inte meddelar Försäkringskassan sin vistelseadress.

110 kap. 56 § SFB Graviditetspenning, tillfällig föräldrapenning, sjukpenning och smittbärarpenning får dras in eller sättas ned om den som är berättigad till ersättningen underlåter att meddela Försäkringskassan sin vistelseadress enligt 49 §.

Läs i avsnitt 20.4 om när man är skyldig att meddela att man inte befinner sig på den hemadress som man angett till Försäkringskassan.

Möjligheten att dra in eller sätta ned sjukpenning för att en försäkrad inte anmält sin vistelseadress bör bara användas om det är motiverat vid en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan till exempel vara motiverat om den försäkrade medvetet drar sig undan kontroll genom att inte meddela Försäkringskassan sin vistelseadress. Det kan också vara motiverat när den uteblivna anmälan gör att Försäkringskassan hindras eller väsentligen fördröjs i sitt arbete.

Vägran att medverka till behandling eller rehabilitering

Det finns en regel om indragning eller nedsättning när den försäkrade vägrar att medverka till behandling eller rehabilitering.

110 kap. 57 § SFB Ersättning får dras in eller sättas ned om den försäkrade utan giltig anledning vägrar att medverka till

  1. behandling eller rehabilitering enligt 27 kap. 6 §, eller
  2. rehabiliteringsåtgärder enligt 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §. Det som anges i första stycket gäller endast
  3. vårdbidrag,
  4. sjukpenning,
  5. sjukersättning och aktivitetsersättning,
  6. sjukvårdsersättning vid arbetsskada,
  7. livränta till den försäkrade vid arbetsskada, och
  8. handikappersättning. Det som i andra stycket föreskrivs om arbetsskada tillämpas också på motsvarande ersättningar enligt 43 och 44 kap.

Som framgår av första stycket finns möjlighet att dra in eller sätta ned ersättningen både när den försäkrade vägrar att medverka i medicinska behandlings- och rehabiliteringsåtgärder och när den försäkrade vägrar att medverka i arbetslivsinriktad rehabilitering.

Bestämmelsen bör användas med största försiktighet och främst som ett påtryckningsmedel för att få den försäkrade att medverka till behandlingen eller rehabiliteringen. Försäkringsöverdomstolen har i ett avgörande uttalat att en operation under speciella omständigheter kan vara en sådan medicinsk rehabiliteringsåtgärd som den försäkrade kan behöva genomgå för att få behålla sin sjukpenning (FÖD 1984:46).

Rättsfall

Frågan om vad som är en giltig anledning till att vägra att bli opererad har också prövats av HFD. Målet gällde inte indragning eller nedsättning av en beviljad ersättning, utan om en försäkrad kan vägra att genomgå en operation och ändå ha rätt till sjukersättning. HFD menade dock att man bör behandla de båda frågorna på samma sätt. De operationer som kan bli aktuella när rätten till sjukersättning prövas är sådana som kan ge tillbaka arbetsförmågan till den som annars sannolikt aldrig skulle kunna arbeta. De kan alltså vara av ett ingripande slag. Utgångspunkten bör därför enligt HFD vara att den försäkrades ställningstagande som huvudregel godtas. HFD menade dock att det finns situationer när den försäkrade kan anses sakna giltig anledning att vägra att genomgå en operation. (HFD 2013 ref. 44)

I domsnytt 2013:042 framgår att det till exempel kan vara när det rör sig om en mindre ingripande operation som med mycket stor sannolikhet skulle göra att den försäkrade helt eller delvis får tillbaka sin arbetsförmåga.

För att indragning eller nedsättning ska bli aktuell krävs det att den försäkrades vägran är tydlig. En försäkrad som har fått en kallelse till ett sjukhusbesök och uppger till Försäkringskassan att hen inte tänker gå dit kan komma att ändra sig och ändå gå dit. I en sådan situation är det först när den försäkrade faktiskt uteblir som hen kan sägas ha vägrat (FÖD 1984:17). Om en försäkrad i ett möte tillsammans med arbetsgivaren är generellt negativ till omplacering, utan att säga nej till något konkret erbjudande, kan hen inte heller anses vägra att medverka till arbetslivsinriktad rehabilitering (FÖD 1992:35).

Om en studerande som har beviljats studiemedel vägrar att medverka i åtgärder

Om den studerande vägrar att medverka i åtgärder för att förkorta sjukdomstiden eller på annat sätt öka eller återställa sin studieförmåga, kan Försäkringskassan besluta att inte godkänna en del av sjukperioden. Det gäller under förutsättning att Försäkringskassan tidigare har informerat om vilken konsekvens det kan få att inte delta i den åtgärd som behövs och det omfattar den del av sjukperioden som infaller efter att beslutet har meddelats. Det regleras i 3 kap. 32 § studiestödsförordningen (2000:655).

Information om betydelsen av vägrad medverkan

Det finns en regel om att den försäkrade måste informeras innan en indragning eller nedsättning av ersättningen.

110 kap. 58 § SFB För att ersättning ska få dras in eller sättas ned på grund av att den försäkrade vägrar att delta vid avstämningsmöte enligt 14 § 4 eller behandling eller rehabilitering enligt 57 §, eller vägrar att medverka till besök eller inspektion enligt 57 a §, krävs att den försäkrade har informerats om denna påföljd.

En försäkrad måste alltså ha fått information om vilka konsekvenser en vägran kan få innan en ersättning kan dras in eller sätts ned. Det krävs också att den åtgärd som den försäkrade måste medverka i för att få behålla ersättningen är tydligt angiven (jfr FÖD 1993:21).

21.2 Interimistiska beslut​

Försäkringskassan ska i första hand ta ställning till den försäkrades anspråk. Det görs genom ett slutligt beslut. Därför ska Försäkringskassan först bedöma om ärendet är färdigt för att avgöras genom ett slutligt beslut. Om svaret på det är nej så kan det vara aktuellt att fatta ett interimistiskt beslut. Bedömningen av om ett interimistiskt beslut ska fattas ska alltså göras efter att det konstaterats att ärendet inte är färdigt för slutligt beslut.

Det finns situationer när det inte går att fatta ett slutligt beslut direkt, till exempel

  • när det krävs ytterligare utredning
  • när Försäkringskassan behöver kommunicera underlag eller underrätta den försäkrade om övervägande till avslagsbeslut och ge hen tillfälle att lämna synpunkter innan ett slutligt beslut fattas.

Ett interimistiskt beslut är ett tillfälligt beslut. Det gäller oftast till dess att ett slutligt beslut har fattats. Det kan också vara tidsbegränsat, det vill säga gälla för en begränsad period av anspråket. Ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning kan som längst gälla så länge det finns ett anspråk. Det går att bevilja ersättning interimistiskt även för den dagen när det slutliga beslutet fattas. Ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning kan ersättas av ett nytt interimistiskt beslut. Läs mer om detta i vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken. Denna princip gäller både interimistiska beslut enligt 112 kap. 2 och 2 a §§ SFB.

Som utgångspunkt ska ett interimistiskt beslut fattas så snart förutsättningarna för det är uppfyllda. I det enskilda fallet får det dock bedömas vad som är lämpligt, exempelvis om det i stället finns skäl att vänta till dess ärendet är färdigt för att avgöras slutligt. Om den enskilde begär ett interimistiskt beslut bör Försäkringskassan snarast pröva frågan. Om myndigheten anser att kriterierna för ett interimistiskt beslut inte är uppfyllda ska begäran avslås (prop. 1982/83:3 s. 71). Om den enskilde begär ett interimistiskt beslut och Försäkringskassan bedömer att ett slutligt beslut kommer att fattas inom kort behöver ett interimistiskt beslut inte fattas med anledning av begäran. Det räcker att meddela den enskilde att ett slutligt beslut fattas inom kort (jfr JO:s beslut, dnr 585-2011, där ett kommuniceringsbrev skulle skickas ut dagen efter begäran).

Det ska framgå av det interimistiska beslutet att det är tillfälligt, och hur länge det gäller – exempelvis till viss tid eller till dess Försäkringskassan avgör ärendet. Om ersättning har beviljats interimistiskt så ska omfattningen på ersättningen framgå, det vill säga om det är hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels omfattning.

Den försäkrade ska så snart som möjligt underrättas om det fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt. Det framgår av 33 § FL, som också gäller för interimistiska beslut. JO har i ett inspektionsprotokoll framhållit att den försäkrade ska underrättas om att ett interimistiskt beslut har fattats. Även om den försäkrade märker att sjukpenning har beviljats när hen får en utbetalning så finns det risk att hen inte uppfattar att beviljandet är interimistiskt. Det kan också vara så att sjukpenning under utredningstiden har beviljats i en annan omfattning eller för en annan period än vad hen ansökt om. Det ska framgå av ärendet hur den försäkrade har underrättats om beslutet (JO:s dnr 1551-2022). Läs mer om Beslut och information till den försäkrade i avsnitt M 21.3.1.

Efter att Försäkringskassan har fattat ett slutligt beslut så går det inte att besluta interimistiskt om samma period och sakfråga. Skälet till detta är att det slutliga beslutet avgör sakfrågan som prövas i beslutet. När Försäkringskassan fattat ett slutligt beslut finns det alltså inte något kvar att ta ställning till.

Det finns ingen möjlighet att fatta ett interimistiskt beslut om att avslå ett anspråk (jfr JO 2008/09 s. 347). Det gäller även nya anspråk under pågående sjukfall.

Läs mer

I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken går att läsa mer om interimistiska beslut, bland annat om att ersätta ett interimistiskt beslut om att bevilja ersättning med ett nytt interimistiskt beslut.

21.2.1 Samma krav på fortsatt aktiv handläggning även efter att ett interimistiskt beslut har fattats​

Det är viktigt att tänka på att ett interimistiskt beslut bara är ett tillfälligt beslut. Det innebär att Försäkringskassan måste leva upp till förvaltningslagens krav på en snabb och effektiv handläggning även i den fortsatta handläggningen.

JO har granskat Försäkringskassans handläggning av ett ärende om sjukpenning med interimistiska beslut (JO:s dnr 513-2020). JO kritiserade Försäkringskassan dels för att vi inte informerat om att de beslut som fattades i ärendet var interimistiska, dels för att vi fattade upprepade interimistiska beslut. Det dröjde över ett år innan ärendet avgjordes slutligt. Under utredningstiden fattade Försäkringskassan interimistiska beslut om sjukpenning vid elva tillfällen men informerade endast vid två tillfällen om att besluten var interimistiska. JO var mycket kritisk till handläggningen av ärendet och uttalade bland annat följande: ”Det faktum att Försäkringskassan har fattat ett interimistiskt beslut fråntar inte Försäkringskassan skyldigheten att handlägga ärendet snabbt och effektivt. Det är tvärtom särskilt viktigt att den enskilde inte behöver leva i ovisshet om myndighetens slutliga bedömning längre än nödvändigt.” Se avsnitt M 21.3.1 om beslut och information till den försäkrade samt avsnitt M 21.2 om handläggning inför ny bedömningsgrund i rehabiliteringskedjan.

21.2.2 Interimistiskt beslut för del av anspråksperiod​

Ibland kan det finnas anledning att fatta ett interimistiskt beslut för en del av anspråksperioden i stället för att bevilja ersättning interimistiskt för hela perioden som läkarintyget sträcker sig. Andra gånger kan det finnas anledning att fatta ett delbeslut, som slutligt avgör en del av anspråksperioden, och samtidigt ta ställning till om ersättning kan beviljas interimistiskt för resterande del av anspråksperioden. Vad som är mest lämpligt får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

21.2.3 Slutligt beslut efter ett interimistiskt beslut​

Ett interimistiskt beslut måste alltid följas av ett slutligt beslut. Det slutliga beslutet innebär att det interimistiska beslutet upphör, vilket innebär att det slutliga beslutet gäller i stället för det interimistiska beslutet. Det är därför viktigt att det slutliga beslutet gäller för hela perioden som det interimistiska beslutet omfattat. Däremot behöver det slutliga beslutet inte gälla för samma period som det interimistiska, utan det kan också gälla för en längre period.

Av det slutliga beslutet ska det framgå att det tidigare interimistiska beslutet inte längre gäller.

Se även avsnitt M 21.3.3 om slutligt beslut efter interimistiskt beslut.

21.2.4 Återbetalning av interimistiskt utbetald ersättning​

I det slutliga beslutet som följer det interimistiska beslutet kan det bestämmas att den försäkrade inte har rätt till ersättning eller att hen har rätt till ersättning i lägre omfattning än det som betalats ut. Den interimistiska ersättningen behöver då bara återbetalas i de här situationerna:

  • om den försäkrade har orsakat att ersättningen betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, antingen genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att inte fullgöra sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet
  • om den försäkrade har insett eller skäligen borde ha insett att ersättning betalats ut felaktigt eller med för högt belopp (108 kap. 2 och 10 första stycket §§ SFB).

21.2.5 Olika typer av interimistiska beslut​

Socialförsäkringsbalken ger stöd för att fatta två olika slags interimistiska beslut. Antingen att bevilja en ersättning eller att hålla inne eller lämna en ersättning med lägre belopp. Detta regleras i tre olika bestämmelser:

  • 112 kap. 2 § SFB är till för två olika situationer. Den ena är när den försäkrade sannolikt har rätt till ersättning men fortsatt utredning behövs, den andra är när den försäkrade bedöms ha rätt till ersättning men ersättningens belopp inte kan fastställas. Bestämmelsen innebär att ersättning beviljas tillfälligt. Läs mer i avsnitt 21.2.6.
  • 112 kap. 2 a § SFB är till för situationer när den försäkrade har ansökt om ersättning för ytterligare en period i anslutning till en redan beviljad period. Bestämmelsen innebär att ersättning beviljas tillfälligt. Läs mer i avsnitt 21.2.7.
  • 112 kap. 3 § SFB är till för situationer när det är sannolikt att den försäkrade inte längre har rätt till en ersättning som hen tidigare har beviljats. Bestämmelsen innebär att en redan beviljad ersättning tillfälligt hålls inne eller lämnas med lägre belopp. Läs mer i avsnitt 21.2.8.

112 kap. 2 och 3 §§ SFB gäller för alla förmåner enligt socialförsäkringsbalken medan 112 kap. 2 a § SFB endast gäller för sjukpenning och sjukpenning i särskilda fall.

Syften med interimistiska beslut

Syftet med att bevilja ersättning interimistiskt är att den försäkrade inte ska drabbas av försörjningssvårigheter. Detta beskrivs i förarbetena till bestämmelsen som i dag finns i 112 kap. 2 § SFB. Den försäkrade ska inte behöva vända sig till socialförvaltningen för att få ekonomiskt bistånd under tiden som Försäkringskassan behandlar hens ärende. (Prop. 1982/83:3 Samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet, s. 57 och 58).

Ett syfte med 112 kap. 2 a § SFB är att undvika att den försäkrade utan förvarning under pågående sjukfall meddelas att hen kommer få avslag på sitt anspråk på sjukpenning från och med ett datum som redan har inträffat. Bestämmelsen gör det möjligt för den försäkrade att undvika inkomstbortfall, antingen genom att börja arbeta igen eller anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen och ansöka om a-kassa. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50). Utgångspunkten är att den som har haft sjukpenning under en tid och har ett nytt läkarintyg om fortsatt nedsatt arbetsförmåga i normalfallet inte ska behöva vara oviss om sin försörjning under tiden som Försäkringskassan handlägger det nya anspråket (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 48). Bakgrunden till bestämmelsens införande är att Försäkringskassan år 2016, utifrån avgöranden från kammarrätterna, gjorde bedömningen att det saknades lagstöd för att betala ut sjukpenning under utrednings- och kommuniceringstid.

Syftet med bestämmelsen i 112 kap. 3 § SFB om att interimistiskt kunna hålla inne eller lämna en ersättning med lägre belopp är att ge Försäkringskassan en möjlighet att inte betala ut ersättning under tid när Försäkringskassan utreder rätten till redan beviljad ersättning.

21.2.6 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 § SFB​

112 kap. 2 § SFB För tid till dess att ett ärende har avgjorts får Försäkringskassan och Pensions-myndigheten besluta i fråga om ersättning från samma myndighet, om

  1. det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning föreligger,
  2. det är sannolikt att sådan rätt föreligger, och
  3. det är av väsentlig betydelse för den som begär ersättningen. Ett beslut enligt första stycket får meddelas även när det står klart att rätt till ersättning föreligger men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål.

Bestämmelsen ger Försäkringskassan möjlighet att, i både nya och pågående sjukfall, bevilja ersättning interimistiskt under utredningstiden. Däremot kan ersättning inte beviljas med stöd av bestämmelsen under tiden då Försäkringskassan underrättar om helt avslag (enligt 110 kap. 13 a § SFB) eftersom det då inte är sannolikt att ersättning kommer att beviljas. Om Försäkringskassan däremot underrättar om delvis avslag och delvis beviljande så kan dock ersättning beviljas interimistiskt i den omfattning som beviljandet gäller.

Läs mer

I vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om villkoren som måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna tillämpas.

Villkoren som måste vara uppfyllda för att första stycket i bestämmelsen ska kunna tillämpas

I det första stycket beskrivs att en ersättning kan beviljas interimistiskt om:

  • det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om hen har rätt till ersättningen,
  • den försäkrade sannolikt har rätt till ersättningen som hen gjort anspråk på och
  • ersättningen är av väsentlig betydelse för den försäkrade.

Det här innebär betydande dröjsmål

Bedömningen av vad som är ett betydande dröjsmål ska göras ur den försäkrades perspektiv. Den försäkrade är i regel beroende av ersättning från Försäkringskassan för sin försörjning. Det innebär att betydande dröjsmål därför bör finnas när den försäkrade riskerar att stå utan ersättning och hen därmed kan komma att få försörjnings-svårigheter. Betydande dröjsmål kan vara att Försäkringskassan inte hinner få in en efterfrågad komplettering och göra en bedömning innan nästa utbetalningstillfälle. Vad som menas med betydande dröjsmål går dock inte exakt att fastställa i tid.

Det här innebär sannolikt

Att det är sannolikt att den försäkrade har rätt till ersättning innebär att de skäl som talar för att den försäkrade har rätt till ersättning sammantaget ska framstå som något starkare än de skäl som talar för motsatsen. Om man liknar sannolikhetsbegreppet vid en vågskål så ska vågskålen tippa över åt att den försäkrade bedöms ha rätt till ersättning för att det ska ses som att detta är sannolikt.

Det räcker inte med att den försäkrade tidigare har haft en period med ersättning för att det ska vara sannolikt att hen har rätt till ersättning. Bedömningen ska bygga på det underlag som finns i ärendet vid tidpunkten för bedömningen.

Det här innebär väsentlig betydelse

Om det har väsentlig betydelse för den försäkrade att få ersättning måste utredas i varje enskilt ärende. I princip är det alltid av väsentlig betydelse om den försäkrade är beroende av sjukpenningen för sin försörjning. Det gäller särskilt om sjukpenningen har betalats ut löpande under en period. Ju högre omfattning den försäkrade ansökt om och ju längre period som hen riskerar att stå utan ersättning, desto mer talar för att sjuk-penningen har väsentlig betydelse.

Villkoren som måste vara uppfyllda för att andra stycket i bestämmelsen ska kunna tillämpas

Interimistisk ersättning får också beviljas om det står klart att den försäkrade har rätt till ersättning men ersättningens belopp inte kan bestämmas utan betydande dröjsmål. Det framgår av 112 kap. 2 § andra stycket SFB. I en sådan situation krävs det alltså inte att ersättningen är av väsentlig betydelse för den försäkrade.

Det här innebär står klart

Att det står klart att den försäkrade har rätt till ersättning innebär att det är utrett att hen har rätt till ersättning enligt förmånsbestämmelserna. Det som inte är färdigutrett ska ha att göra med ersättningens storlek. Det räcker inte med att den försäkrade tidigare haft en period med ersättning för att det ska stå klart att hen har rätt till ersättning. Bedömningen ska bygga på det underlag som finns i ärendet vid tidpunkten för bedömningen.

Det kan till exempel stå klart att den försäkrade har en SGI men vara oklart hur stor den är. Försäkringskassan får utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet bedöma hur stor eller liten interimistisk ersättning som är lämplig och möjlig att bevilja.

21.2.7 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 2 a § SFB​

112 kap. 2 a § SFB För tid till dess att ett ärende om sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall har avgjorts slutligt får Försäkringskassan trots 2 § besluta om sådan ersättning, om

  1. den försäkrade begär sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall i anslutning till en sjukperiod som har pågått i minst 15 dagar,
  2. sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall har lämnats tidigare i sjukperioden, och
  3. det saknas skäl som talar emot det.

Bestämmelsen ger Försäkringskassan möjlighet att i pågående sjukfall bevilja sjukpenning interimistiskt under tid för utredning, under den tid som den försäkrade ges tillfälle att lämna synpunkter innan beslut och fram till ett slutligt beslut. Ett sådant beslut kan inte fattas i samband med att en försäkrad begär omprövning av ett beslut och inte heller i samband med en domstolsprövning (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50 och 56).

Villkoren som måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna tillämpas

Att det gäller en begäran i anslutning till sjukperiod som pågått minst 15 dagar och där ersättning betalats ut tidigare i sjukperioden

För att sjukpenning ska kunna beviljas interimistiskt med stöd av bestämmelsen krävs att begäran om sjukpenning görs i anslutning till en sjukperiod som har pågått i minst 15 dagar och att sjukpenning har betalats ut tidigare i sjukperioden (112 kap. 2 a § punkt 1 och 2 SFB och prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50–51).

Kravet på att ansökan ska göras i anslutning till en tidigare sjukperiod innebär att det inte får finnas något mellanrum mellan sjukperiodens dagar och den anslutande ansökan. Däremot så behöver den försäkrade inte ha fått ersättning för alla dagar för att bestämmelsen ska kunna tillämpas, utan det krävs endast att hen någon gång tidigare under sjukperioden har fått sjukpenning.

Det innebär att bestämmelsen inte kan tillämpas i nya sjukperioder, om en sjukperiod har pågått i mindre än 15 dagar eller om ingen sjukpenning har betalats ut tidigare i sjukperioden (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 56).

Läs mer

Läs mer om sjukperiod i kapitel 6.

Att det saknas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt

Sjukpenning får inte beviljas interimistiskt med stöd av 112 kap. 2 a § SFB om det finns skäl som talar emot det. Bedömningen av om det finns skäl som talar emot ska alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet och vid varje nytt beslutstillfälle. Hur omfattande motiveringen till ställningstagandet behöver vara får bedömas i det enskilda ärendet.

JO genomförde under 2022 en granskning som gällde Försäkringskassans interimistiska beslut. I sitt inspektionsprotokoll konstaterade JO att Försäkringskassan i de fall utredningen drog ut på tiden kontinuerligt fattade nya interimistiska beslut om sjukpenning under utredningstiden. Besluten gällde i samtliga fall till dess ärendena avslutades. Detta gällde oavsett om det var Försäkringskassan eller den försäkrade som orsakade förseningen. Det förekom även att Försäkringskassan fattade nya interimistiska beslut om att bevilja sjukpenning trots att vi kommunicerat ett ställningstagande om att den försäkrade inte hade rätt till sjukpenning för den sökta perioden. JO skrev att detta inte stämmer överens med förarbetsuttalandena om interimistiska beslut i sjukpenningärenden och att det framstår som onödigt att bevilja sjukpenning interimistiskt i det skedet. Därför tyckte JO att Försäkringskassan borde se över hur sjukpenning beviljas interimistiskt efter att myndigheten kommunicerat sin bedömning att avslå ansökan och sluta med detta. JO hade också invändningar mot att handläggarna inte tydligt dokumenterat sina överväganden om de skäl som talade emot att fortsätta bevilja sjukpenning under utredningstiden. (JO:s dnr 1551-2022)

Exempel på skäl som kan tala emot att bevilja sjukpenning interimistiskt

I förarbetena till 112 kap. 2 a § SFB nämns några situationer där det kan finnas skäl som talar emot att betala ut sjukpenning interimistiskt. Utifrån uttalandena i förarbetena kan följande exempel identifieras. Det är dock ingen uttömmande lista med exempel, och det handlar alltid om att bedöma utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet.

När den försäkrade redan har informerats om Försäkringskassans bedömning

”Om den försäkrade redan har informerats om Försäkringskassans bedömning och getts möjlighet att yttra sig över denna och det underlag som bedömningen gjorts utifrån, bör detta kunna utgöra skäl som talar emot att lämna sjukpenning i avvaktan på slutligt beslut. Detta förutsatt att inte nya omständigheter har tillkommit.” (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)

Det kan alltså vara skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt om

  • den försäkrade har informerats om att Försäkringskassan bedömer att hen inte har rätt till sjukpenning och
  • den försäkrade har fått tillfälle att lämna synpunkter på bedömningen och eventuellt underlag som ligger till grund för den.

En situation när Försäkringskassan ska informera den försäkrade om att vi bedömer att hen inte har rätt till sjukpenning är inför ett kommande avslagsbeslut. Läs mer om det i avsnitt 21.4.1. En annan situation är att Försäkringskassan i god tid ska informera den försäkrade under en pågående sjukperiod om vi bedömer att hen sannolikt inte kommer att ha rätt till sjukpenning när bedömningsgrunden ändras. Med god tid menas i detta sammanhang minst 14 dagar innan bedömningsgrunden ändras. Det bedöms vara rimlig tid för den försäkrade att lämna synpunkter och vid behov konsultera läkare eller annan. Läs mer om det i avsnitt M 11.1 och M 21.2.

Som framgår av förarbetena så ska den försäkrade ha fått möjlighet att lämna synpunkter på bedömningen och eventuellt underlag som ligger till grund för den för att det ska vara skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Det är därför först efter att vi är säkra på att eventuella synpunkter från den försäkrade har kommit in som vi kan bedöma om det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Det innebär att det är först efter att tiden som den försäkrade fått på sig för att yttra sig har löpt ut och efter att extradagarna som framgår av avsnitt M 21.4.3 har passerat som det kan finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Eventuella synpunkter från den försäkrade ska vägas in när vi bedömer om det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.

Det kan tillkomma nya omständigheter efter att Försäkringskassan informerat den försäkrade om att vi ifrågasätter hens rätt till sjukpenning. Vi ska då, utifrån de konkreta omständigheterna i det enskilda ärendet, göra en bedömning av om de nya omständigheterna innebär att det finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt. Nya omständigheter medför inte att det alltid saknas eller alltid finns skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.

Det är vanligt att den nya omständigheten består av uppgifter i ett läkarintyg. Då behöver vi bedöma hur uppgifterna påverkar den fortsatta handläggningen av ärendet. Om uppgifterna exempelvis inte ändrar den information som den försäkrade redan har fått om rätten till sjukpenning så kan det finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt framåt i tiden.

När den försäkrade borde inse att rätten till sjukpenning kan ifrågasättas

”Andra skäl som kan tala emot att lämna sjukpenning i avvaktan på att ett slutligt beslut fattas är att den försäkrade […] borde inse att rätten till sjukpenning kan komma att ifrågasättas. […] Om den försäkrade begär sjukpenning i anslutning till en sjukperiod som avslutas genom ett indragning- eller avslagsbeslut bör den försäkrade inse att hens rätt till sjukpenning kan komma ifrågasättas vid en ny ansökan om sjukpenning och detta kan utgöra skäl mot att fatta ett interimistiskt beslut om att betala sjukpenning.” (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)

När den försäkrade ansöker om sjukpenning i anslutning till en sjukperiod som avslutats genom ett indragnings- eller avslagsbeslut, bör hen inse att rätten till sjukpenning kan komma att ifrågasättas om hen ansöker om sjukpenning igen. Detta kan utgöra skäl som talar emot att fatta ett interimistiskt beslut om att betala sjukpenning.

När den försäkrade fördröjer processen

”Andra skäl som kan tala emot att lämna sjukpenning i avvaktan på att ett slutligt beslut fattas är att den försäkrade själv fördröjer processen […]. Det kan till exempel handla om att den försäkrade dröjer med att lämna in ett läkarintyg eller att den försäkrade nekas läkarintyg av en läkare och vänder sig till en annan för att få ett sådant.” (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)

Det kan finnas situationer när den försäkrade själv har fördröjt processen, och då kan det i det enskilda fallet finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.

När den försäkrade har arbetsförmåga

”Givetvis är det heller inte avsikten att sjukpenning ska lämnas i avvaktan på slutligt beslut om den försäkrade har arbetat eller på annat sätt visat att arbetsförmåga finns.” (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51 och 52.)

Om den försäkrade visat att hen har arbetsförmåga, exempelvis genom att ha arbetat, bör det generellt sett finnas skäl som talar emot att bevilja sjukpenning interimistiskt.

Mer om interimistiska beslut enligt 112 kap. 2 a § SFB

Beslutet kan bara gälla samma eller en lägre förmånsnivå

Sjukpenning kan bara beviljas interimistiskt med stöd av bestämmelsen på samma eller en lägre förmånsnivå som i det slutliga beslutet som gällde före den tid för vilket ett interimistiskt beslut ska fattas. En lägre förmånsnivå kan bli aktuell om den försäkrade enligt det nya läkarintyget har förbättrad arbetsförmåga. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 51.)

Den försäkrade måste göra anspråk på sjukpenning

Bestämmelsen i 112 kap. 2 a § SFB kan endast tillämpas när det är den försäkrade som begär sjukpenning – det framgår av bestämmelsen. Bestämmelsen kan därför inte tillämpas när Försäkringskassan utreder om ett tidigare fattat beslut ska ändras.

21.2.8 Interimistiskt beslut enligt 112 kap. 3 § SFB​

I vissa situationer behöver Försäkringskassan utreda om redan beviljad ersättning ska minskas eller dras in. Under tiden som en sådan utredning pågår så kan Försäkringskassan inte formlöst hålla inne utbetalningen av den beviljade förmånen (jfr JO 1995/96 s. 346 och JO:s dnr 1551-2022). Det som gäller är att Försäkringskassan måste fatta ett beslut om att hålla inne en utbetalning för att ha rätt att göra det.

Bestämmelsen kan användas på en slutligt beviljad ersättning men även på interimistisk ersättning som beviljats med stöd av 112 kap. 2 § SFB eller 112 kap. 2 a § SFB.

Under vissa förutsättningar kan Försäkringskassan fatta ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp i väntan på att det slutliga beslutet kan fattas. Det gäller till exempel om det slutliga beslutet inte kan fattas eftersom underlaget i ärendet inte är tillräckligt, eller för att uppgifter behöver kommuniceras. Försäkringskassan måste ha beviljat ersättningen för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Det ska framgå av det interimistiska beslutet att beslutet innebär att en tidigare beviljad ersättning hålls inne eller lämnas med lägre belopp. Beslutet ska innehålla en klargörande motivering samt besvärshänvisning och den försäkrade ska underrättas om beslutet (jfr JO:s dnr 1505-2020 och 1551-2022).

Huvudregeln är att en ersättning ska fortsätta att betalas ut även när Försäkringskassan ifrågasätter rätten till ersättningen. Detta innebär att möjligheten att hålla inne eller lämna ersättning med lägre belopp i enlighet med bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.

För att kunna tillämpa bestämmelsen ska omständigheterna vara sådana att det är sannolikt att den försäkrade inte längre har rätt till den beslutade ersättningen. En bedömning av om det beviskravet är uppfyllt måste göras i det enskilda ärendet, bland annat utifrån de omständigheter som har gjort att Försäkringskassan ifrågasätter rätten till ersättningen. Om förutsättningarna för att tillämpa 112 kap. 3 § SFB inte är uppfyllda, så ska ersättningen som är beslutad sedan tidigare betalas ut under den tid som Försäkringskassan utreder om den ska dras in eller minskas genom ett slutligt beslut.

När det fattas ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp, ska utredningen fortsätta till dess att ett slutligt beslut kan tas. Utredningen ska göras skyndsamt och ärendet avslutas så fort som möjligt (jfr JO:s dnr 1505-2020).

Ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller betala ut ersättning med lägre belopp med stöd av 112 kap. 3 § SFB ska alltid följas av ett slutligt beslut. När det slutliga beslutet fattas upphör det interimistiska beslutet att gälla, vilket också ska framgå av det slutliga beslutet.

112 kap. 3 § SFB Finns det sannolika skäl att dra in eller minska en beslutad ersättning, kan den handläggande myndigheten besluta att ersättningen ska hållas inne eller lämnas med lägre belopp till dess att ärendet avgjorts.

21.3 Kommunicering och underrättelse om beslut​

Det finns regler om kommunicering och underrättelse som handläggaren måste ta ställning till i samband med att ett beslut fattas.

Läs mer

Vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskriver utförligt vad som gäller för kommunicering, anstånd och hantering av beslut. Det finns också ett metodstöd för hur kommunicering går till och vad man ska ta hänsyn till i olika situationer. Riktlinjer (2005:14) Att skriva kommuniceringsbrev och beslutsbrev i Försäkrings-kassan beskriver hur ett brev ska vara utformat för att ha rätt innehåll och vara begripligt.

Här beskrivs de regler och förhållningssätt som gäller specifikt för sjukpenning inför att beslutet fattas.

21.3.1 Underrättelse om övervägande till beslut​

110 kap. 13 a § SFB Ett ärende om sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall får inte avgöras till den försäkrades nackdel utan att den försäkrade har underrättats om innehållet i det kommande beslutet och fått tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över det. Ett ärende får dock avgöras utan att den försäkrade underrättas om det kommande beslutet om det är uppenbart att han eller hon inte kan komma in med uppgifter som kan påverka avgörandet.

Innan Försäkringskassan fattar ett beslut om att helt eller delvis avslå en ansökan om sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall, ska den försäkrade normalt underrättas om innehållet i det kommande beslutet och få tillfälle att lämna synpunkter.

Förvaltningslagens bestämmelse om kommunicering reglerar det underlag som den försäkrade har rätt att ta del av före beslut. Bestämmelsen i SFB är mer omfattande och kompletterar förvaltningslagens bestämmelse. Det innebär att även om det inte finns underlag att kommunicera innan beslut fattas kan det ändå vara aktuellt att underrätta den försäkrade om innehållet i det kommande beslutet.

Underrättelsen innehåller alltså två delar: dels information om det kommande beslutet, dess innehåll och motivering, dels möjligheten för den försäkrade att lämna synpunkter på detta. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 56)

Genom att den försäkrade underrättas och får tillfälle att lämna synpunkter får hen också möjlighet att lämna ytterligare underlag som kan påverka beslutet. Hen får dessutom möjlighet att förbereda sig på ett eventuellt avslagsbeslut och konsekvenserna av ett sådant. Att den försäkrade får en motivering till varför Försäkringskassan överväger att helt eller delvis avslå ansökan är en förutsättning för att hen ska kunna lämna synpunkter på det tänkta beslutet på ett meningsfullt sätt. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50)

Underrättelsen ska vara tydlig så att den blir begriplig för den försäkrade. Den kan vara antingen muntlig eller skriftlig. När man underrättar muntligt är det särskilt viktigt att anteckna i journalen vilken information den försäkrade har fått och vilka eventuella synpunkter som hen har lämnat. Även datumet då hen senast ska lämna svaret ska dokumenteras.

Om vi har informerat den försäkrade om ett planerat avslagsbeslut och hen lämnar in nytt underlag som inte påverkar vår bedömning, så behöver vi i regel inte skicka något särskilt meddelande om att det tidigare planerade beslutet kvarstår. Däremot ska vår bedömning utifrån det nya underlaget tydligt framgå i beslutsbrevet eller beslutsmeddelandet.

Om den försäkrade lämnar in nytt underlag som medför att vi fortfarande planerar att avslå ansökan, men av en annan anledning än tidigare, så ska vi underrätta om det nya planerade beslutet så att hen får möjlighet att lämna in underlag som kan påverka den nya bedömningen.

Tid för att lämna synpunkter

Den tid som den försäkrade får på sig att lämna synpunkter bör vara tillräckligt lång för att hen ska hinna lämna kompletterande uppgifter. Den tiden bör normalt vara fjorton dagar, räknat från när hen fick ta del av underrättelsen. Det ger den försäkrade rimliga förutsättningar att ta del av innehållet och vid behov konsultera sin läkare eller någon annan. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50 och 56) Om det finns skäl för det kan Försäkringskassan dessutom bevilja anstånd med att lämna synpunkter, det vill säga ge förlängd tid att lämna synpunkter.

När det är uppenbart att den försäkrade inte kan lämna uppgifter som påverkar beslutet – andra stycket

Undantag från bestämmelsen bör göras när det tänkta beslutet inte innehåller något bedömningsutrymme. En sådan situation är till exempel om den försäkrade har fått sjukpenning i 180 dagar för tid efter den första månaden när hen fyllt 71 år och därför inte kan beviljas sjukpenning. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 50 och 56) Då är det uppenbart att den försäkrade inte kan påverka beslutet, men det är ändå lämpligt att muntligt informera den försäkrade om beslutet för att ge hen möjlighet att förbereda sig.

21.4 Omprövning och överklagande​

Beslut enligt SFB kan i de flesta fall omprövas och efter omprövning överklagas. En begäran om omprövning ska göras inom två månader från den dag den försäkrade fick del av beslutet (113 kap. 7, 10, 19 och 20 §§ SFB).

Möjligheten att begära omprövning eller överklaga ett slutligt beslut påverkas inte av om ersättning tidigare har beviljats interimistiskt under hela eller delar av perioden eller om en tidigare interimistiskt beviljad ersättning har omprövats och överklagats.

Försäkringskassan fattar även beslut där förvaltningslagens bestämmelser om tid för överklagande gäller. Beslut om avskrivning och beslut i ärenden som inte rör förmåner enligt SFB kan överklagas inom tre veckor från den dag den försäkrade fick del av beslutet (44 § FL).

Läs mer

I vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut beskrivs vad som gäller vid omprövning och överklagande.

21.5 Verkställande av dom och beslut​

Ett omprövningsbeslut, en dom eller ett beslut från en domstol ska verkställas skyndsamt. Att verkställa innebär att genomföra det som framgår av beslutet eller domen. Omprövningsbeslut och avgöranden från domstol i ärenden om förmåner enligt SFB gäller omedelbart om inte något annat har förordnats i beslutet eller bestämts av den domstol som prövat beslutet (112 kap. 5 § SFB). Att ett sådant beslut vunnit laga kraft är alltså inte någon förutsättning för att det ska gälla och kunna verkställas.

Läs mer

I vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut beskrivs vad som gäller vid verkställande av dom och beslut. Där framgår även vad kravet på skyndsamhet innebär.