20 Handläggning

Det här kapitlet handlar om hur man handlägger ärenden om sjukpenning, sjukpenning i särskilda fall, rehabilitering, rehabiliteringsersättning och rehabiliterings-penning i särskilda fall. Det som sägs om sjukpenning gäller även för de övriga uppräknade förmånerna om inget annat anges.

Generellt ska handläggningen av sjukpenningärenden vara så snabb och enkel som möjligt utan att kvaliteten äventyras. Sjukpenningen ersätter en inkomst som den försäkrade är beroende av för sin försörjning. Det är därför normalt inte rimligt med längre handläggningstid än en månad (JO:s beslut, dnr 982-2000).

Försäkringskassan är också skyldig att säkerställa att handläggning och bemötande inte påverkas av stereotypa föreställningar om kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Handläggaren ska därför säkerställa att inget av detta påverkar i vilken omfattning ett ärende utreds.

Genom att säkerställa likvärdig tillgång till våra förmåner förebygger Försäkringskassan diskriminering i handläggningen. En likvärdig tillämpning av socialförsäkringen innebär dock inte att Försäkringskassan ska behandla alla personer på samma sätt. Både bemötande och handläggning måste anpassas till olika personers skiftande behov och förutsättningar. Anpassningarna ska göras utifrån faktiska behov och förutsättningar och inte utifrån generaliseringar eller egna föreställningar.

Läs mer

Läs mer om detta i Regeringskansliets Den gemensamma värdegrunden för stats-anställda och i Försäkringskassans Vår etiska kod. De förvaltningsrättsliga kraven på handläggningen beskrivs huvudsakligen i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Här kompletteras med information om vad som gäller specifikt för sjukpenning.

20.1 Anspråksperiod och ansökan

Ett ärende påbörjas genom att den försäkrade ansöker om ersättning för en viss period (anspråksperiod). Ärendet avslutas när ett slutligt beslut har fattats för den aktuella anspråksperioden, oavsett om den försäkrades ansökan beviljas, avslås, avvisas eller avskrivs. Varje anspråksperiod är ett eget juridiskt ärende och kan höra samman med ett eller flera läkarintyg. En försäkrad som lämnar in läkarintyg i en följd efter att Försäkringskassan har fattat beslut för en anspråksperiod måste därför ansöka på nytt. En sjukperiod kan därmed inte likställas med ett ärende utan antalet ärenden inom en sjukperiod är lika med antalet anspråksperioder som Försäkringskassan har fattat beslut om.

20.2 Ansökan

Det finns en regel om ansökan som gäller samtliga förmåner enligt SFB.

110 kap. 4 § SFB Den som vill begära en förmån (sökanden) ska ansöka om den skriftligen. Detsamma gäller begäran om ökning av en förmån. En ansökan om en förmån ska innehålla de uppgifter som behövs i ärendet och ska vara egenhändigt undertecknad. Uppgifter om faktiska förhållanden ska lämnas på heder och samvete.

För att någon ska kunna beviljas en förmån krävs alltså som utgångspunkt att hen gör en skriftlig ansökan. För sjukpenning och sjukpenning med fler dagar på normalnivå vid allvarlig sjukdom behöver ansökan göras på den blankett som Försäkringskassan har fastställt eller motsvarande e-tjänst (5a § RFFS 1998:13).

När sjukpenning övergår från normalnivå till fortsättningsnivå och Försäkringskassan ska tillämpa 110 kap. 4 § SFB, räknas detta som en och samma förmån (FKRS 2023:17). Det innebär att det inte krävs någon särskild ansökan för att kunna beviljas sjukpenning på fortsättningsnivå när antalet dagar på normalnivå har förbrukats. Under förutsättning att det finns en ansökan om sjukpenning kan Försäkringskassan alltså även bevilja sjukpenning på fortsättningsnivå.

För sjukpenning i särskilda fall, samordnad rehabilitering, rehabiliteringsersättning, rehabiliteringspenning, särskilt bidrag och rehabiliteringspenning i särskilda fall finns inget krav på att ansöka på särskild blankett eller motsvarande e-tjänst men ansökan ska som utgångspunkt vara skriftlig. I den mån det finns framtagna blanketter och motsvarande e-tjänster kan det alltså vara lämpligt att använda dessa eftersom det underlättar för den sökande att lämna alla nödvändiga uppgifter och minskar risken för att ansökan måste kompletteras i efterhand.

Kravet på underskrift och att uppgifterna lämnas på heder och samvete utesluter inte att det i vissa fall går att komplettera ansökan om sjukpenning muntligt. Men i ett eventuellt återkravsärende eller om ärendet prövas i domstol kan det ha betydelse om uppgifterna har lämnats skriftligt eller muntligt.

Att uppgifter om faktiska förhållanden lämnas på heder och samvete är viktigt för att inskärpa vikten av att lämna fullständiga och korrekta uppgifter. Man har ansett att det kan avhålla försäkrade från att medvetet eller på grund av slarv lämna felaktiga uppgifter. Kravet innebär också att det kan bli aktuellt med straffansvar för osann försäkran. (Prop. 1994/95:147 och prop. 1996/97:121)

Om ansökan är ofullständig eller inte uppfyller formkraven

Den försäkrades yrkande är ramen för Försäkringskassans prövning av hens rätt till ersättning. Försäkringskassan kan inte bevilja ersättning i större utsträckning än vad den försäkrade ansöker om. Man måste alltså först fastställa vad den försäkrade yrkar innan man går vidare och tar ställning till om hen kan få ersättning.

I 110 kap. 10 § SFB anges vad som gäller om den försäkrades yrkande inte framgår av ansökan eller om ansökan inte uppfyller formkraven:

110 kap. 10 § SFB Om ansökan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för någon prövning i sak ska den handläggande myndigheten avvisa den. Om ansökan inte i övrigt uppfyller föreskrifterna i 4 § andra stycket eller det som annars är särskilt föreskrivet, ska myndigheten också avvisa ansökan om inte bristen är av ringa betydelse.

För att en ansökan ska kunna prövas i sak måste det framgå vilken typ av ersättning som den försäkrade begär och vilken period yrkandet gäller. En ansökan som är ofullständig får dock inte avvisas utan att den försäkrade får tillfälle att komplettera den.

110 kap. 11 § SFB Den handläggande myndigheten får inte avvisa ansökan enligt 10 § om sökanden inte först har förelagts att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökan annars kommer att avvisas. Ett sådant föreläggande får delges.

I vissa fall kan en prövning i sak göras trots att yrkandet är oklart. Om ansökan går att pröva trots att det är oklart vad den försäkrade yrkar, ska man alltid utgå ifrån att hen yrkar på mesta möjliga ersättning.

Som framgår av andra stycket i 110 kap. 10 § SFB kan en ansökan som inte uppfyller formkraven prövas om bristen är av ”ringa betydelse”. Det betyder att man till exempel kan pröva en skriftlig ansökan som inte har gjorts på fastställd blankett om man bedömer att ansökan ändå innehåller tillräckliga uppgifter.

Detsamma gäller en ansökan som inte är egenhändigt undertecknad eller där uppgifter om faktiska förhållanden inte har lämnats på heder och samvete. Det framgår dock av förarbetena att Försäkringskassan ska vara försiktig med att acceptera uppgifter som lämnas på annat sätt. Man måste i det sammanhanget särskilt överväga uppgiftens karaktär och vilka konsekvenser uppgiftslämnandet har ur ett straffrättsligt perspektiv (prop. 2008/09:200 s. 556).

Undantag från kravet på skriftlig ansökan

I 110 kap. 6 § SFB räknas det upp vissa undantag från kravet på skriftlig ansökan. Andra punkten rör sjukpenning.

110 kap. 6 § första stycket 2 SFB Ansökan behöver, trots det som föreskrivs i 4 §, inte göras om följande förmåner: 2. Sjukpenning i fall där den försäkrade på grund av sjukdomen är förhindrad eller har synnerliga svårigheter att göra en ansökan.

Med ”förhindrad” menas situationer när den försäkrade omöjligen har kunnat ansöka, till exempel därför att hen är medvetslös eller nedsövd. Med ”synnerliga svårigheter” menas situationer som ligger nära de där den sjuke är helt förhindrad att göra en ansökan. (Prop. 2009/10:69 s. 80)

Att det ställs krav på synnerliga svårigheter markerar att möjligheten att bevilja sjukpenning utan ansökan endast ska tillämpas i mycket speciella undantagsfall. Enligt ordalydelsen gäller 110 kap. 4 § SFB bara för förmåner. Men bestämmelsen tillämpas även för ansökningar som inte gäller en förmån. Det framgår av 110 kap. 9 § SFB. Det kan till exempel handla om ansökan om särskilt högriskskydd.

20.2.1 Ansökan vid ökning av en förmån

Som framgår av första stycket i 110 kap. 4 § SFB krävs en skriftlig ansökan även för en högre förmånsnivå. Den som har ansökt om till exempel halv sjukpenning men som senare istället vill få hel sjukpenning måste alltså lämna in en ny ansökan. Även den som har en allvarlig sjukdom och vill få fler dagar med sjukpenning på normalnivå behöver lämna in en ansökan eftersom det innebär en ökning av förmånen.

20.3 Försäkringskassans utredningsansvar, bevisbördan och beviskravet i sjukpenningärenden

Försäkringskassans utredningsansvar regleras i både FL och SFB.

Läs mer

Läs mer i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken om vad som gäller generellt i frågor om utredningsansvar, bevisbörda och beviskrav i Försäkringskassans förmånsärenden.

De här avsnitten ger fördjupad information om vad som gäller vid handläggningen av ansökningsärenden om sjukpenning. Det finns även metodstöd till dessa avsnitt (se M 20.4).

9 § FL Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Handläggningen ska vara skriftlig. Myndigheten får dock besluta att handläggningen helt eller delvis ska vara muntlig, om det inte är olämpligt.

23 § FL En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen

110 kap. 13 § första stycket SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.

20.3.1 Försäkringskassans utredningsansvar i sjukpenningärenden

Ett materiellt riktigt beslut om sjukpenning

Bestämmelserna om sjukpenning innehåller villkor som måste vara uppfyllda för att en person ska ha rätt till ersättning. Ett exempel på ett sådant villkor är att den försäkrade måste ha en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan i en viss omfattning. De faktiska omständigheterna måste medföra att villkoren är uppfyllda för att den försäkrade ska ha rätt till förmånen.

Ett materiellt riktigt beslut är ett beslut som bygger på hur det faktiskt förhåller sig i det enskilda fallet, det vill säga hur det är i verkligheten. De verkliga förhållandena ska alltså avspeglas i beslutet. Om Försäkringskassan fattar beslut med stöd av ett otillräckligt underlag riskerar beslutet att bli materiellt oriktigt. Beslutsfattaren kan då inte med tillräcklig säkerhet bedöma om den försäkrade har rätt till sjukpenning eller inte (läs mer under rubriken Bevisvärdering och helhetsbedömning). Vid handläggningen av sjukpenningärenden ska Försäkringskassan sträva efter att fatta så materiellt riktiga beslut som möjligt, och för att åstadkomma det krävs vissa utredningsåtgärder.

Huvudansvaret för utredningen ligger på Försäkringskassan

Ett grundläggande krav vid handläggningen av sjukpenningärenden är att Försäkringskassan ska leda utredningen och se till att nödvändigt underlag kommer in. Syftet med utredningen är att klarlägga de faktiska förhållanden som är relevanta för ärendet så att ett materiellt riktigt beslut kan fattas. Vilka förhållanden som behöver utredas beror på de krav som gäller för att sjukpenning ska kunna beviljas.

Försäkringskassan behöver inte sköta utredningen helt själv, utan den försäkrade har ett ansvar för att lämna in de underlag som behövs. I ett sjukpenningärende är det framför allt nedsättningen av den försäkrades förmåga att arbeta på grund av sjukdom som ska utredas, och det är i de allra flesta fall obligatoriskt att den försäkrade lämnar in ett läkarintyg. Den försäkrade har alltså ett förstahandsansvar i denna del. Detta förstahandsansvar betyder dock inte att vi kan besluta i ärendet utan att först ge den försäkrade möjlighet att komplettera sin ansökan med ett läkarintyg om ett sådant skulle saknas.

Om det läkarintyg som den försäkrade lämnar in inte ger tillräckliga uppgifter för att vi ska kunna bedöma arbetsförmågans nedsättning, behöver det oftast kompletteras. Utredningsansvaret innebär då att vi antingen själva hämtar in fler uppgifter eller beskriver för den försäkrade på vilket sätt underlaget behöver kompletteras (läs mer i M 20.4).

Ärendets beskaffenhet påverkar utredningsansvaret

Försäkringskassans utredningsansvar i sjukpenningärenden är som utgångspunkt omfattande. Vilka eller hur omfattande utredningsinsatser som behöver vidtas i det enskilda sjukpenningärendet beror på ärendets beskaffenhet, det vill säga ärendets karaktär. Vårt utredningsansvar är särskilt stor när vi ska fatta beslut av ingripande karaktär, som till exempel beslut om indragning eller annan minskning av förmån (jfr. prop. 2008/09:200 s. 554 ff.).

Det är viktigt att man i varje enskilt ärende bedömer hur omfattande utredningsåtgärder som krävs från Försäkringskassans sida. Vilken utredning som krävs av oss kan alltså variera mellan ärenden inom samma ärendetyp. Det är beroende av faktorer som till exempel den försäkrades förutsättningar att bevaka sina intressen, vilken typ av sjukdom det gäller och vilket arbete som bedömningen ska göras mot. Om den försäkrade till exempel lider av en psykisk sjukdom med en komplicerad problembild kan det göra att vi måste vidta mer omfattande utredningsåtgärder.

20.3.2 Hur påverkar bevisbördan utredningen av ett sjukpenningärende?

Begreppet bevisning

I handläggningen används samlingsbegreppet ”utredning” för allt som finns i ärendet utan någon uppdelning av vad som är bevisning. Se mer i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken om begreppen bevisning och utredning.

För att förstå de krav som ställs på utredningen och hur en prövning av ett ärende ska göras är det dock viktigt att förstå vissa grundläggande begrepp om bevisning och hur de förhåller sig till varandra. Dessa begrepp beskrivs därför nedan.

Avvägningen mellan utredningsansvar och bevisbördan

Det är en allmän förvaltningsrättslig princip att den som ansöker om en förmån ska visa att hen uppfyller förutsättningarna för att beviljas förmånen – hen har alltså bevisbördan. Det innebär normalt att hen också ansvarar för den utredning som ska bevisa en viss omständighet. Samtidigt har Försäkringskassan ett omfattande utredningsansvar (se ovan). Enbart i de fall sjukpenningärendet har utretts på det sätt som dess beskaffenhet kräver kan en ansökan avslås på grund av att utredningen inte ger stöd för att rätt till sjukpenning finns.

Omständigheterna i ett ärende är ofta ostridiga, det vill säga Försäkringskassan och den försäkrade har samma uppfattning om hur det förhåller sig med omständigheterna i ärendet. Det är när Försäkringskassan och den försäkrade inte har samma uppfattning om omständigheterna som frågan om bevisbörda ställs på sin spets. Det kan uttryckas som att Försäkringskassan ansvarar för att ärendet blir så utrett att det kan avgöras på ett korrekt sätt, men om det ändå skulle vara oklart i någon del av utredningen bestämmer bevisbördas placering vem som ska stå risken för denna oklarhet eller brist. Det innebär att om den försäkrade och Försäkringskassan inte har samma uppfattning om någon eller några omständigheter i ärendet ansvarar den försäkrade för att lägga fram bevisning för att bevisa det som görs gällande. Om hen inte gör det kan ansökan komma att avslås och den försäkrade får då ”stå risken” för att en viss omständighet inte bedömts föreligga. Som nämns ovan följer dock av utredningsansvaret att vi dessförinnan har försökt att hämta in relevanta underlag eller att vi har anvisat den försäkrade att ge in sådana.

20.3.3 Hur ska bevisningen värderas och hur säkra behöver vi vara?

Beviskrav

Med begreppet beviskrav menas hur stark bevisningen måste vara för att en omständighet ska ses som bevisad.

Det finns inte något allmänt beviskrav som gäller för alla typer av förvaltningsärenden och inte heller ett gemensamt sådant för alla typer av socialförsäkringsärenden. Det beror antagligen på att ärendena är av så olika karaktär. Ibland finns det ett beviskrav angivet direkt i lagtexten, men oftast inte. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskrivs olika nivåer av beviskrav. Där anges också att det inom socialförsäkringen normalt gäller att ett beviskrav motsvarande sannolikt ska användas om inte ett särskilt beviskrav finns angivet i den bestämmelse om rätten till förmån som ska tillämpas eller framgår av vägledande avgöranden från högre instans.

I 27 kap. 25 § SFB anges att den försäkrade ska komma in med ett läkarintyg från och med en viss dag i sjukperioden för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Bestämmelsen i 27 kap. 25 § SFB innehåller dock endast ett krav på den försäkrade att visa att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom genom att ge in ett läkarintyg, men den reglerar inte hur stark bevisningen måste vara (beviskravet). Bestämmelsen innebär således inte ett undantag från det beviskrav – sannolikt – som normalt tillämpas i ansökningsärenden om socialförsäkringsförmåner hos Försäkringskassan (se FKRS 2021:04).

I den juridiska litteraturen illustrerar man ibland innebörden av olika beviskrav och deras inbördes förhållanden genom att använda procentsatser av full säkerhet. Användningen av procentsatser är enbart ett sätt att försöka åskådliggöra teoretiska resonemang och skapa en så tydlig ordning mellan olika beviskrav som möjligt. Beträffande beviskravet sannolikt talar man i den juridiska litteraturen om att det innebär att en omständighet är säker till omkring 60–75 procent (se till exempel Lindkvist Gustav, Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsprocessen JUNO-version 1 2018 s. 441 och Diesen Christian, Lagerqvist Veloz Roca Annika m.fl., Prövning av migrationsärenden JUNO-version 3 2018 s. 245). Det är viktigt att komma ihåg att dessa procentsatser inte kan eller ska omsättas direkt till de konkreta situationerna när en bevisvärdering görs. I enskilda ärenden handlar det i stället om att bedöma vilken ungefärlig nivå som bevisningen når upp till. Handläggaren varken kan eller ska försöka ange någon exakt procentsats i säkerhet.

Bevisvärdering och helhetsbedömning

Bevisvärdering handlar om att uppskatta styrkan i den bevisning som finns i ärendet, man ska alltså bedöma värdet av bevisningen. Syftet med bevisvärdering i sjukpenninghandläggning är att avgöra om utredningen med tillräcklig styrka talar för att den försäkrade uppfyller villkoren för att få sjukpenning. Bevisvärdering ska bara göras för den bevisning som avser omständigheter som är av faktiskt betydelse för rätten till sjukpenning. Det kan till exempel gälla om den försäkrade klarar av att lyfta armarna ovanför axlarna, att befinna sig en miljö med mycket höga ljud eller att koncentrera sig på en uppgift under en viss tid.

Någon bevisvärdering ska däremot inte göras för omständigheter som inte har betydelse för rätten till ersättning. För rätt till sjukpenning saknar till exempel den försäkrades ekonomiska tillgångar betydelse. Någon utredning om detta ska därför inte göras och givetvis inte heller någon bevisvärdering. Det som kan bevisas är något som kan upplevas med sinnena och inte värderingar eller bedömningar av verkligheten. Det kan till exempel vara fråga om omständigheter som att den försäkrade inte kan gå mer än 100 meter utan att vila, att hen har sömnstörningar eller att hen lider av smärta i en viss del av kroppen.

Vid bedömningen av rätten till sjukpenning enligt 27 kap. 2 § SFB är det den försäkrades förmåga, eller oförmåga att arbeta på grund av sjukdom som ska fastställas. Lagstiftaren har genom 27 kap. 25 § SFB uttryckligen angett att läkarintyg i princip är obligatorisk bevisning i sjukpenningärenden. Läkarintyget är ett viktigt underlag för bedömningen av rätten till sjukpenning. Den försäkrade ska i normalfallet komma in med ett läkarintyg från och med en viss dag i sjukperioden för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Innebörden av att styrka ska här tolkas som synonymt med visa, bekräfta eller intyga. Bestämmelsen ska dock inte förstås som att man inte ska ta hänsyn till annan bevisning än läkarintyg. Tvärtom ska man värdera all bevisning som gäller omständigheter som har betydelse för bedömningen i ärendet.

Allt relevant underlag i ärendet ska värderas och ingå i den helhetsbedömning som ska göras. Detta medför bland annat att även om innehållet i ett läkarintyg inte är sådant att det i sig skulle göra att beviskravet sannolikt är uppfyllt, så kan ändå beviskravet vara uppfyllt vid helhetsbedömningen av allt relevant underlag.

Hur du gör helhetsbedömningen kan du läsa mer om i avsnitt M 20.5.5 samt i vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken.

Vid en värdering av den försäkrades egna uppgifter måste man bedöma om uppgifterna framstår som tillförlitliga och rimliga. Enbart den försäkrades uppgifter kan i normalfallet inte göra att beviskravet sannolikt kan anses vara uppfyllt i ett sjukpenningärende om det saknas annat underlag som stödjer dessa i avgörande delar. Den försäkrades uppgifter kan dock fylla ut och komplettera de uppgifter som finns i till exempel ett läkarintyg. Men det bör då vara fråga om information om en funktionsnedsättning eller aktivitetsbegränsning som redan framkommer av annan utredning. Om det till exempel anges i ett läkarintyg att den försäkrade har svårt att läsa på grund en synnedsättning, kan den försäkrades uppgifter om den närmare innebörden av detta (som hur det påverkar förmågan att läsa på en skärm) läggas till grund för bedömningen hur den omständigheten påverkar arbetsförmågan.

Det är beslutsfattaren som bestämmer värdet av bevisningen. Värderingen av bevisningen ska göras objektivt och redovisas i beslutet.

20.4 Underrättelse om väsentlig försening

Om ett ärende som inletts av en enskild kommer att bli väsentligt försenat ska vi underrätta hen om detta. Det framgår av 11 § FL. I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken går att läsa mer om vad normal handläggningstid innebär och skyldigheten att underrätta om risk för väsentlig försening.

Utöver vad som står i vägledningen (2004:7) gäller följande för sjukpenning: Handläggningstiden för ett sjukpenningärende påbörjas när ansökan kommer in till Försäkringskassan och avslutas när ett beslut är fattat i ärendet. En ny handläggningstid påbörjas vid varje ny anspråksperiod. Läs mer om anspråksperiod i avsnitt 20.1.

Läs mer om underrättelse om risk för väsentlig försening i M 20.3.

20.5 Begäran om ett avgörande

Om ett ärende har pågått i sex månader utan att ett beslut har fattats, kan den enskilde begära att Försäkringskassan avgör ärendet. Det framgår av 12 § FL. I vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken går att läsa mer om begäran om ett avgörande.

Handläggningstiden påbörjas när ansökan kommit in till Försäkringskassan och pågår tills ett slutligt beslut fattats. För sjukpenning innebär det att en ny handläggningstid påbörjas vid varje ny anspråksperiod. Läs mer om anspråksperiod i avsnitt 20.1.

Läs mer om handläggningen av en begäran om att ett ärende ska avgöras i M 20.4.

20.6 Den försäkrades uppgiftsskyldighet

Den försäkrade har en uppgiftsskyldighet.

110 kap. 13 § andra stycket SFB Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk. För sådant uppgiftslämnande gäller även 4 § andra stycket, om inte särskilda skäl talar mot det.

Den försäkrade är alltså skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att Försäkrings-kassan ska kunna bedöma om hen har rätt till sjukpenning eller hur sjukpenningen ska beräknas. Dessutom ska den försäkrade lämna de uppgifter som behövs i övrigt, till exempel för att Försäkringskassan ska kunna ta ställning till hens behov av rehabilitering.

Uppgiftsskyldigheten enligt denna bestämmelse gäller inte bara fram till beslutet, utan så länge ersättning betalas ut. Men det finns också särskilda regler om anmälningsskyldighet vid ändrade förhållanden (se vidare avsnitt 20.3). Man kan därför tolka denna regel som att den främst gäller ansökan eller i samband med att Försäkringskassan begär uppgifter från den försäkrade.

Läs mer

Läs mer i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken om den försäkrades uppgiftsskyldighet.

20.7 Försäkringskassans utredningsbefogenheter

I 110 kap. 14 § SFB beskrivs de generella utredningsbefogenheter som Försäkringskassan har.

110 kap. 14 § SFB När det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk får den handläggande myndigheten

1. göra förfrågan hos den försäkrades arbetsgivare, läkare, anordnare av personlig assistans eller någon annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter,
2. besöka den försäkrade,
3. begära ett utlåtande av viss läkare eller någon annan sakkunnig, samt
4. begära att den försäkrade genomgår undersökning enligt lagen (2018:744) om försäkringsmedicinska utredningar eller någon annan utredning eller deltar i ett avstämningsmöte för bedömning av den försäkrades medicinska tillstånd och arbetsförmåga, behov av hjälp i den dagliga livsföringen samt behovet av och möjligheterna till rehabilitering.

Utöver dessa finns några specifika befogenheter för sjukpenning:

110 kap. 21 § SFB När det gäller sjukpenning ska den försäkrade, om Försäkringskassan begär det, ge in en skriftlig särskild försäkran avseende nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom. Den särskilda försäkran ska innehålla en utförligare beskrivning av den försäkrades arbetsuppgifter och egna bedömning av arbetsförmågan än det som har uppgetts i ansökan. Uppgifterna i den särskilda försäkran ska lämnas på heder och samvete.

Försäkringskassan har alltså omfattande befogenheter att på eget initiativ utreda ärendet. De olika utredningsformerna beskrivs utförligare nedan och i metodstödet till detta kapitel.

Förfrågningar

Försäkringskassan kan vända sig direkt till andra myndigheter eller andra aktörer för att få de upplysningar som behövs. Den försäkrade behöver alltså inte samtycka till detta. Enligt 110 kap. 31 § SFB är till exempel myndigheter, arbetsgivare och uppdragsgivare samt försäkringsinrättningar skyldiga att lämna uppgifter till Försäkringskassan när det gäller förhållanden som har betydelse för tillämpningen av SFB.

Hembesök med mera

Försäkringskassan får besöka den försäkrade i hemmet eller på arbetsplatsen. Bestämmelsen ger dock inte Försäkringskassan någon rätt att bli insläppt i hemmet eller på arbetsplatsen, utan det handlar om en möjlighet att få träffa den försäkrade.

Läs mer

Läs mer om att besöka den försäkrade i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Aktivitetsförmågeutredning

Försäkringskassan kan beställa en aktivitetsförmågeutredning från den region där den försäkrade är bosatt (3 § lagen [2018:744] om försäkringsmedicinska utredningar och 5 § förordningen [2018:1633] om försäkringsmedicinska utredningar). En aktivitetsförmågeutredning ska genomföras av en legitimerad läkare och vid behov även av en eller flera övriga legitimerade professioner som psykolog, arbetsterapeut och fysioterapeut (5 § förordningen [2018:1633]).

Försäkringskassan är skyldig att informera den försäkrade i samband med en aktivitetsförmågeutredning.

6 § lagen om försäkringsmedicinska utredningar Försäkringskassan ska inför en försäkringsmedicinsk utredning informera den försäkrade om utredningens syfte och förutsättningarna för den samt om vad utredningen närmare innebär för den försäkrade. Försäkringskassan ska vidare informera den försäkrade om vilka uppgifter som kommer att överlämnas till den vårdgivare som ska utföra utredningen. Den försäkrade ska ges möjlighet att lämna kompletterande uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen.

Försäkringskassan ska även informera den vårdgivare som ska göra utredningen om den försäkrade har särskilda behov som måste beaktas i samband med utredningen.

Det kan vara en försäkrad som inte behärskar det svenska språket eller som är allvarligt syn-, hörsel- eller talskadad (prop. 2017/18:224 s. 77).

7 § lagen om försäkringsmedicinska utredningar Försäkringskassan ska lämna ett underlag till den vårdgivare som ska utföra den försäkringsmedicinska utredningen. Underlaget ska innehålla de uppgifter om den försäkrade som vårdgivaren behöver för att utföra utredningen. Försäkringskassan ska även informera vårdgivaren om den försäkrade har särskilda behov som måste beaktas i samband med utredningen.

I förordningen (2018:1633) finns närmare beskrivet vad som ska finnas i underlaget till vårdgivaren.

Om vårdgivaren bedömer att det saknas någon väsentlig uppgift ska Försäkringskassan komplettera underlaget. Det betyder att handläggaren kan behöva hämta in ytterligare underlag från hälso- och sjukvården om uppgiften finns där och inte hos Försäkringskassan (prop. 2017/18:224 s. 77).

6 § förordningen om försäkringsmedicinska utredningar När Försäkringskassan har fått information om vilken vårdgivare som ska utföra den försäkringsmedicinska utredningen ska Försäkringskassan lämna ett underlag om den försäkrade till vårdgivaren. Underlaget ska innehålla

• medicinska handlingar som Försäkringskassan bedömer vara relevanta för utredningen,
• den försäkrades självskattning om hälsa och möjlighet att arbeta,
• handlingar som den försäkrade har lämnat till Försäkringskassan för att ingå i underlaget, och
• andra handlingar som Försäkringskassan bedömer vara relevanta för utredningen.

Om underlaget saknar någon väsentlig uppgift, ska Försäkringskassan komplettera underlaget på vårdgivarens begäran.

Det skriftliga utlåtandet

Det som kommer fram vid utredningen ska sammanställas i ett skriftligt utlåtande som ska ge en helhetsbild av den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga.

10 § lagen om försäkringsmedicinska utredningar Iakttagelser och bedömningar av den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga ska sammanställas i ett skriftligt utlåtande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska gälla för utlåtandet, dess innehåll och utformning.

Utlåtandet ska innehålla den information som Försäkringskassan har begärt. Om handläggaren bedömer att det saknas någon väsentlig uppgift ska vårdgivaren komplettera utlåtandet.

7 § förordningen om försäkringsmedicinska utredningar Det skriftliga utlåtandet från vårdgivaren ska innehålla den information och de uppgifter som Försäkringskassan har begärt för att bedöma den försäkrades rätt till ersättning eller andra förmåner enligt socialförsäkringsbalken. Om det skriftliga utlåtandet saknar någon väsentlig uppgift, ska utlåtandet kompletteras på Försäkringskassans begäran.

Regionen ansvarar för att utlåtandet kommer in till Försäkringskassan senast fem veckor efter den dag då vårdgivaren tog emot underlaget. Om Försäkringskassan har godkänt att utredningen utvidgas med en eller flera professioner kan Försäkringskassan förlänga tiden att komma in med utlåtandet med högst fyra veckor.

8 § förordningen om försäkringsmedicinska utredningar Landstinget ansvarar för att det skriftliga utlåtandet kommer in till Försäkrings- kassan senast fem veckor efter den dag då vårdgivaren tog emot underlaget enligt 6 §. Om Försäkringskassan har godkänt att en kompletterande under- sökning ska utföras enligt 5 § tredje stycket får Försäkringskassan förlänga tiden att komma in med utlåtandet med högst fyra veckor. Om det finns risk för att den försäkringsmedicinska utredningen inte kan genom- föras som planerat eller att utlåtandet inte kommer att kunna lämnas i tid, ska landstinget snarast informera Försäkringskassan om detta och om skälet till det. Försäkringskassan får medge anstånd när det gäller tidsfristerna i första stycket och ska då ange när utlåtandet senast ska komma in till myndigheten.

Övriga utlåtanden

Försäkringskassan har också möjlighet att begära in utlåtande från någon annan läkare eller sakkunnig. Den försäkrade behöver alltså inte samtycka till att Försäkringskassan begär in ett yttrande från en läkare som den försäkrade behandlas av eller har behandlats av. Detsamma gäller utlåtanden från till exempel en sjukgymnast som den försäkrade har gått till. Det är dock bara offentliga vårdgivare som är skyldiga att lämna de uppgifter till Försäkringskassan som behövs i ärendet. Privata vårdgivare kan neka att utfärda utlåtanden till Försäkringskassan. Läs mer om det och om ersättning för utlåtanden i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Läkarundersökning, utredning och avstämningsmöte

Om den läkare eller annan som ska lämna ett utlåtande till Försäkringskassan redan är väl insatt i den försäkrades tillstånd behövs det kanske inte någon särskild undersökning eller utredning som underlag för utlåtandet. Men om det är nödvändigt med en undersökning eller utredning för att Försäkringskassan ska få tillräckliga uppgifter är den försäkrade skyldig att medverka i en sådan.

Det gäller när som helst i ett sjukfall. Det krävs inte att läkarintyget som den försäkrade har lämnat in är bristfälligt eller att uppgifterna i det kan ifrågasättas. Det som är avgörande är om det behövs en undersökning av en viss läkare eller någon annan utredning för att Försäkringskassan ska ha ett fullgott underlag för att bedöma rätten till ersättning eller behovet av rehabilitering.

De undersökningar och utredningar som kan vara aktuella är i första hand sådana som är mindre ingripande för den försäkrade. Det kan till exempel handla om undersökning av specialistläkare och olika typer av funktionstester som genomförs av sjukgymnaster, psykologer eller arbetsterapeuter. Försäkringskassan måste ta hänsyn till att det i vissa fall kan vara svårt för den försäkrade att vara borta från hemorten flera dagar i följd (jfr prop. 1994/95:147 s. 49).

Försäkringskassan kan också begära att den försäkrade deltar i ett avstämningsmöte. Avstämningsmötet syftar till att klarlägga hur den försäkrades arbetsförmåga kan tas till vara genom att bedöma hens medicinska tillstånd, arbetsförmåga och eventuella behov av och möjligheter till rehabilitering. I mötet deltar Försäkringskassan och den försäkrade tillsammans med andra aktörer, till exempel den intygsskrivande läkaren, arbetsgivaren, företagshälsovården och Arbetsförmedlingen. Om den försäkrade begär det kan också en facklig representant delta. Avstämningsmötet kan jämföras med den multidisciplinära bedömning som i vissa fall förekommer inom företagshälsovården. Det ska däremot inte vara en muntlig förhandling om den försäkrades rätt till sjukpenning. (Prop. 2002/03:89 s. 28 f.)

Arvode och resekostnader vid avstämningsmöte

Försäkringskassan kan betala ut ersättning för kostnader som uppstår med anledning av sådan utredning som avses i 110 kap. 14 § SFB, se avsnitt 20.3.2 Ersättning lämnas då i enlighet med föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar (110 kap. 30 § SFB).

Försäkringskassan har meddelat ytterligare föreskrifter (FKFS 2010:35) om arvode till läkare och ersättning till den försäkrade för resekostnader i samband med avstämnings-möte.

6 § Försäkringskassans föreskrifter FKFS 2010:35 Arvode till läkare lämnas med högst 750 kronor för första timmen och därefter med högst 375 kronor per påbörjad halvtimme när han eller hon deltar i avstämningsmöte.

Försäkringskassan kan också lämna ersättning till den försäkrade för resekostnader till och från avstämningsmöte.

7–9 §§ Försäkringskassans föreskrifter FKFS 2010:35 7 § Ersättning för resor lämnas endast i den mån det är skäligt med hänsyn till de resekostnader som den försäkrade skulle ha haft om han eller hon hade förvärvsarbetat i sitt ordinarie arbete. 8 § Kostnaden för resa med allmänt kommunikationsmedel ersätts med ett belopp motsvarande kostnaden för det billigaste färdsättet. 9 § Kostnaden för resa med egen bil ersätts om det med hänsyn till tidsvinsten eller andra särskilda skäl är motiverat att göra resan med bil. Ersättning lämnas dock med högst 2 kronor och 50 öre per kilometer.

Läs mer

Läs mer om avstämningsmöte i avsnitt M 20.7.

Särskild försäkran

Vid behov kan Försäkringskassan begära att den försäkrade lämnar en särskild försäkran. Den särskilda försäkran ska ge fördjupad information om den försäkrades arbetsuppgifter och hens egen bedömning av sin arbetsförmåga. Uppgifterna i en särskild försäkran ska lämnas på heder och samvete.

20.8 Utredningsbefogenheter vid godkännande av sjukperiod

Försäkringskassans utredningsbefogenheter vid godkännande av sjukperiod beskrivs i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.

12 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter (1998:13) I fråga om sjukperiod som Försäkringskassan har att pröva för godkännande enligt 3 kap. 29–31 §§ studiestödsförordningen (2000:655) ska den studerande till Försäkringskassan ge in en skriftlig försäkran som innehåller uppgifter om sjukdomen, hur studierna bedrivs och den studerandes egen bedömning av studieförmågan. Uppgifterna i försäkran ska lämnas på heder och samvete.

16 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter (1998:13) Om det behövs för godkännande av sjukperiod får Försäkringskassan

1. infordra ett särskilt läkarutlåtande eller ett utlåtande av viss läkare eller annan sakkunnig
2. göra förfrågan hos den studerande, läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter
3. besöka den studerande.

20.9 Skyldighet att anmäla ändrade förhållanden

Det finns en generell regel om anmälningsskyldighet vid ändrade förhållanden. Den gäller alla förmåner enligt SFB.

110 kap. 46 § SFB Den som ansöker om, har rätt till eller annars får en förmån enligt denna balk ska anmäla sådana ändrade förhållanden som påverkar rätten till eller storleken av förmånen. Det som anges i första stycket kan avse

1. bosättning i Sverige eller utlandsvistelse,
2. bostadsförhållanden,
3. civilstånd, vårdnad och sammanboende med vuxen eller barn,
4. hälsotillstånd,
5. förvärvsarbete i Sverige eller utomlands,
6. arbetsförmåga,
7. inkomstförhållanden,
8. förmögenhetsförhållanden, och
9. utländsk socialförsäkringsförmån. Anmälan som gäller assistansersättning ska även göras av den till vilken assistansersättning har betalats ut enligt 51 kap. 19 §, om denne har kännedom om de ändrade förhållandena. Anmälan behöver inte göras om den handläggande myndigheten har kännedom om ändringen och därför saknar behov av en anmälan. Anmälan behöver inte heller göras i ett ärende om bostadstillägg eller äldreförsörjningsstöd om ändringen innebär att inkomsterna eller förmögenheten endast har ökat i mindre omfattning.

Begreppet "förmån" omfattar inte bara ersättningar utan även åtgärder, såsom rehabilitering (2 kap. 11 § SFB).

Det framgår av bestämmelsens första stycke att skyldigheten bara gäller förhållanden som påverkar rätten till förmånen eller storleken på förmånen. De faktorer som räknas upp är inte relevanta i alla förmåner och uppräkningen är inte uttömmande. Men den ger en bild vad den försäkrade bör vara observant på och anmäla på eget initiativ.

När och hur anmälan ska göras beskrivs i 110 kap. 47 § SFB.

110 kap. 47 § SFB Anmälan enligt 46 § ska göras så snart som möjligt och senast fjorton dagar efter det att den anmälningsskyldige fick kännedom om förändringen. Den handläggande myndigheten får, när det anses motiverat, kräva att uppgifterna lämnas på det sätt som föreskrivs i 4 §.

Hänvisningen till 110 kap. 4 § innebär att Försäkringskassan får kräva att anmälan görs skriftligt och att uppgifter om faktiska förhållanden lämnas på heder och samvete.

Det finns en särskild regel om anmälningsskyldighet som gäller specifikt för sjukpenning och några ytterligare dagersättningar:

110 kap. 49 § SFB Den som är berättigad till graviditetspenning, tillfällig föräldrapenning, sjuk- penning eller smittbärarpenning är skyldig att enligt bestämmelserna i 47 § meddela Försäkringskassan sin vistelseadress när han eller hon under sjukdomsfall eller annat ersättningsfall vistas annat än tillfälligt på annan adress än den som angetts till Försäkringskassan.

Den som får sjukpenning och tänker vara någon annanstans än på den hemadress som hen har uppgett till Försäkringskassan är alltså skyldig att anmäla det. Det gäller även när man vistas på en annan adress inom Sverige. Om man reser bort i högst tre dagar ska det dock enligt förarbetena ses som en tillfällig bortavaro, som inte behöver anmälas (prop. 1985/86:38 s. 10 f.).