3 Ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning
Det här kapitlet beskriver bestämmelsen om ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning i 27 kap. 5 § SFB.
3.1 Ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning – bakgrund och syfte
I vissa fall kan en försäkrad som är sjuk arbeta, men inte ta sig till och från arbetet på vanligt sätt. Försäkringskassan kan då i stället för sjukpenning betala ut ersättning för de merutgifter som uppkommer på grund av att den försäkrade måste använda sig av ett dyrare färdsätt.
27 kap. 5 § SFB För att underlätta den försäkrades återgång till arbete i anslutning till ett sjuk- domsfall får, i stället för den sjukpenning som annars skulle ha lämnats, skälig ersättning lämnas för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet. Ersättning lämnas endast om merutgifterna beror på att den försäkrades hälso- tillstånd inte tillåter honom eller henne att utnyttja det färdsätt som han eller hon normalt använder för att ta sig till sitt arbete.
Syftet med bestämmelsen är alltså att en försäkrad som trots sin sjukdom kan arbeta inte ska behöva avstå från det på grund av att sjukdomen gör att hen inte kan ta sig till arbetet på vanligt sätt.
Bestämmelsen innebär att den försäkrade kan få ersättning för sina merutgifter, inte att Försäkringskassan ska ordna ett lämpligt sätt för hen att ta sig till och från sitt arbete. Om den försäkrade behöver resa med taxi eller hyrbil är det alltså hen som beställer taxi eller bokar hyrbil och ansvarar för betalningen. Det är viktigt att detta är tydligt både för den försäkrade och taxi- eller hyrbilsföretaget. Om Försäkringskassan beställde resorna skulle det kunna bryta mot lagen (2016:1145) om offentlig upphandling.
3.2 När kan en försäkrad få ersättning för arbetsresor?
Som framgår av bestämmelsens ordalydelse så kan ersättning för merutgifter för arbetsresor betalas ut när det är sjukdomen eller skadan som gör att den försäkrade inte kan ta sig till arbetet på vanligt sätt. Det kan bli aktuellt när som helst under sjukperioden om villkoren för det är uppfyllda.
Enligt förarbetena är dock ersättningen bara tänkt att betalas ut under en begränsad tid när den försäkrade är tillfälligt förhindrad att resa till arbetet på vanligt sätt. Det bör därför bara i undantagsfall bli aktuellt att betala ut ersättning för längre tid än 90 dagar. Om den försäkrade har bestående eller långvariga nedsättningar i funktionsförmågan ska ersättning för arbetsresor inte betalas ut. (Prop. 1989/90:62 s. 25)
En försäkrad som under längre tid är förhindrad att resa till arbetet på vanligt sätt kan i stället ha rätt till andra former av stöd, till exempel bilstöd eller kommunal färdtjänst. Färdtjänst kan beviljas till den som ”på grund av funktionshinder inte endast tillfälligt har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel” (7 § lagen [1997:736] om färdtjänst). HFD har i en dom slagit fast att ”inte endast tillfälligt” i lagen om färdtjänst betyder minst tre månader. I domen hänvisar HFD till förarbetena om ersättning för merutgifter för arbetsresor, där begreppet ”tillfälligt” normalt ska innebära högst 90 dagar (RÅ 2007 ref. 27). Bestämmelserna om arbetsresor och färdtjänst knyter därmed an till varandra. En försäkrad som har svårigheter att ta sig till arbetet som varar under högst 90 dagar kan få ersättning för arbetsresor, medan den som har förflyttningssvårigheter som varar längre än 90 dagar får ansöka om färdtjänst hos kommunen.
3.3 Ersättning för arbetsresor ska vara i stället för sjukpenning
Enligt bestämmelsen är det bara den som annars skulle ha fått sjukpenning som kan få ersättning för merutgifter för arbetsresor. Man måste alltså först ta ställning till om den försäkrade har rätt till sjukpenning, och därefter om den försäkrade ska få ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenningen.
När Försäkringskassan bedömer arbetsförmågan ska möjligheten att undvika sjukskrivning genom att betala ut ersättning för arbetsresor ingå som en naturlig del. Det innebär att om den försäkrade kan arbeta, men inte resa till arbetet på vanligt sätt, ska Försäkringskassan undersöka om det finns andra färdmedel som skulle göra detta möjligt. Om så är fallet kan den försäkrade inte välja att få sjukpenning i stället för ersättning för arbetsresor. (Prop.1994/95:147 s. 23)
Prövningen ska alltså göras med utgångspunkt från de regler som gäller för rätten till sjukpenning, till exempel reglerna i rehabiliteringskedjan. Men om den försäkrade är tillfälligt förhindrad att ta sig till arbetet på vanligt sätt ska det vägas in vid bedömningen av arbetsförmågan.
Att det i lagtexten står att ersättningen för arbetsresor ska vara ”i stället för” den sjukpenning den försäkrade ”annars skulle ha fått” hindrar inte att en försäkrad får partiell sjukpenning om hen trots reseersättningen inte kan arbeta hela sin arbetstid. Det framgår av förarbetena att ersättning för arbetsresor och sjukpenning ska kunna betalas ut samtidigt (prop. 1989/90:62 s. 25).
3.4 Vad menas med ”merutgifter” och vad innebär ”till och från arbetet”?
Enligt bestämmelsen kan Försäkringskassan endast ersätta ”merutgifterna”, det vill säga resekostnader utöver dem som den försäkrade normalt har för resor mellan bostaden och arbetet. Innan det går att fastställa hur mycket reseersättning den försäkrade har rätt till måste Försäkringskassan därför ta reda på vad resorna normalt kostar för den försäkrade och om hen helt eller delvis har kvar dessa kostnader trots att ett annat färdsätt används.
Det innebär till exempel att den som normalt åker med kollektivtrafik men under sjukdomstiden måste köra bil kan få ersättning med ett belopp som motsvarar differensen mellan kostnaden för bilresorna och kostnaden för kollektivresorna.
I vissa fall kan merkostnaden vara densamma som kostnaden för det tillfälliga färdsättet. Så kan det till exempel vara om den försäkrade normalt går eller cyklar till arbetet och därför inte har några kostnader för sitt vanliga färdsätt. Ett annat exempel är när den försäkrade redan köpt ett periodkort för kollektivtrafik för sina arbetsresor. Om kortet inte kan lösas in eller användas senare har den försäkrade under sjukdomstiden kostnader både för det vanliga och för det tillfälliga färdsättet. Ersättning kan då betalas med ett belopp som motsvarar kostnaden för det tillfälliga färdsättet, utan avdrag för vad arbetsresorna normalt kostar.
Det är bara merutgifter för resor ”till och från arbetet” som kan ersättas. Varken bestämmelsen eller dess förarbeten ger någon närmare definition av vad som menas med uttrycket arbetet. Försäkringskassan har därför i ett rättsligt ställningstagande (FKRS 2015:01) bestämt att arbetet ska tolkas som tjänstestället, så som det begreppet definieras i 12 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229).
12 kap. 8 § inkomstskattelagen Tjänstestället är den plats där den skattskyldige utför huvuddelen av sitt arbete. Utförs detta under förflyttning eller på arbetsplatser som hela tiden växlar, anses i regel den plats där den skattskyldige hämtar och lämnar arbetsmaterial eller förbereder och avslutar sina arbetsuppgifter som tjänsteställe. Om arbetet pågår en begränsad tid på varje plats enligt vad som gäller för vissa arbeten inom byggnads- och anläggningsbranschen och liknande branscher, anses bostaden som tjänsteställe. För riksdagsledamöter, reservofficerare samt nämndemän, jurymän och andra liknande uppdragstagare i allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, hyres- nämnd eller arrendenämnd anses bostaden som tjänsteställe. Med bostad anses för riksdagsledamöter bostaden på hemorten.
Det är alltså resor till och från den försäkrades tjänsteställe enligt 12 kap. 8 § inkomstskattelagen som kan ersättas med stöd av 27 kap. 5 § SFB. Eventuella merutgifter för tjänsteresor, det vill säga resor inom ramen för arbetet, ersätts däremot inte. Tjänsteresor får arbetsgivaren eller det egna företaget svara för. (FKRS 2015:01)
Det innebär att man inför prövningen av vilka resor som kan ersättas behöver utreda var den försäkrade utför huvuddelen av sitt arbete. För en försäkrad som är anställd kan man till exempel behöva ta reda på vad det står om placering i anställningsavtalet.
3.5 Vad menas med att ersättningen för arbetsresor ska vara ”skälig”?
Enligt bestämmelsen ska ersättningen för arbetsresor vara ”skälig”. Vad som ska betraktas som skälig ersättning i detta sammanhang definieras dock varken i bestämmelsen eller i dess förarbeten. Förarbetena innehåller bara en skrivning om att Försäkringskassan ska bedöma om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med en sådan lösning (prop. 1994/95:147 s. 47).
Här finns alltså ett bedömningsutrymme. Bedömningen bör utgå från syftet med regeln, det vill säga att underlätta den försäkrades återgång i arbete. Samtidigt kan Försäkringskassan givetvis inte ersätta hur höga kostnader som helst. Om resekostnaden blir oskälig kan den försäkrade få sjukpenning i stället.
För att ta ställning till om den försäkrade ska få ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning och vilket belopp som i så fall är skäligt behöver man utreda vilka alternativa färdsätt som är möjliga och kostnaderna för dessa. En rimlig utgångspunkt är att Försäkringskassan ersätter det billigaste möjliga alternativet. Ersättning för ett dyrare färdsätt innefattas generellt inte i ”skälig ersättning”.
3.5.1 Beräkning av resekostnader för egen bil eller hyrbil
Hur den försäkrades resekostnader ska beräknas framgår inte av lagen eller dess förarbeten. Försäkringskassan har därför reglerat beräkningen i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.
11 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 Resekostnaden ska vid resa med egen bil beräknas till det ersättningsbelopp per kilometer som anges i 7 § 2 förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Kostnaden för resa med hyrd bil får högst ersättas med ett belopp motsvarande kostnaden för resa med taxi.
För resa med egen bil är ersättningsbeloppet alltså detsamma som vid rehabilitering, 2 kronor och 50 öre per kilometer (jfr 7 § 2 förordningen [1991:1321] om rehabiliteringsersättning). Beloppet är en schablon som gäller oavsett den försäkrades faktiska kostnader för bilresorna. Eventuella extra kostnader för till exempel parkering eller trängselskatt ingår i schablonbeloppet.
Schablonbeloppet används för att beräkna merutgifterna för en försäkrad som på grund av sin sjukdom använder egen bil för att ta sig till arbetet. Det ska också användas för att beräkna de normala reskostnaderna för en försäkrad som brukar åka bil till arbetet men under sjukperioden måste använda ett dyrare färdsätt, till exempel taxi. (Jfr FÖD 1993:33)
Vid resor med hyrbil finns ingen schablon. Då ska det faktiska beloppet ersättas. Det kan inkludera hyra, bränsle, försäkring, parkering, trängselskatt, broavgift etc. Men det är bara kostnader som är direkt kopplade till resorna med hyrbilen som kan ersättas. Försäkringskassan kan alltså inte ersätta till exempel förseningsavgifter på grund av sen betalning eller kontrollavgifter på grund av att parkeringsavgiften inte har betalats. Dessutom kan, som framgår av föreskriften, den försäkrade aldrig få mer i ersättning för resa med hyrbil än vad det skulle ha kostat att åka taxi.
3.6 Försäkran och utbetalning av ersättning för arbetsresor
Ersättning kan inte betalas ut i förskott. Den försäkrade måste lämna uppgifter om sina arbetsresor i efterhand. Det framgår av Riksförsäkringsverkets föreskrifter.
10 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13 I ärende om ersättning för merutgifter till och från arbetet ska den försäkrade ge in skriftlig försäkran för reseersättning. Sådan försäkran ska innehålla uppgifter om vilka dagar förhinder på grund av sjukdom förelegat att använda det färdsätt som normalt används och vilket färdsätt som använts i stället. Försäkringskassan får även kräva att behovet av annat färdsätt än det som normalt utnyttjas vid färd till och från arbetet styrks genom läkarintyg.
Eftersom det inte finns några regler för hur ofta den försäkrade ska lämna in försäkran för arbetsresor kan hen avgöra det själv, till exempel utifrån hur bråttom hen har att få ersättningen.
Den försäkrade ska styrka de uppgifter som hen lämnar i försäkran. Det kan göras genom att kvitto eller faktura bifogas försäkran.
Försäkringskassan betalar ut ersättningen till den försäkrade. Företaget ska inte skicka fakturor direkt till Försäkringskassan. Det är den försäkrade själv som ansvarar för att betala de resor som hen har beställt. Fakturan ska därför ställas till den försäkrade.