8 Läkarintyg

Detta kapitel handlar om läkarintyg som den försäkrade är skyldig att lämna i ett sjukpenningärende.

Försäkringskassans utredningsansvar i ett sjukpenningärende beskrivs i kapitel 20.

8.1 Bakgrund och syfte med kravet på läkarintyg

Läkarintyget är ett viktigt underlag för Försäkringskassans bedömning av rätten till sjukpenning.

Enligt förarbetena är läkarens roll i första hand att uttala sig om den försäkrades medicinska status och i vilken mån och på vilket sätt den påverkar hens funktionsförmåga. Men läkaren bör också ange den försäkrades arbetsuppgifter och arbetsförmågans nedsättning i förhållande till dessa. (Prop. 1994/95:147 s. 27 f.)

I förarbetena betonar man att läkaren i intyget ska precisera de medicinska skälen för sjukskrivning. Läkaren ska tydligt ange det medicinska syftet med sjukskrivningen och motivera varför den försäkrade av medicinska skäl bör avhålla sig från arbete. Läkaren ska även kunna ange på vilket sätt det främjar personens tillfrisknande att avstå från arbete. Men intygandet vid sjukskrivning bör bara gälla sådana förhållanden som läkaren kan ta ansvar för utifrån sin medicinska kompetens. (Prop. 2002/03:89 s. 22 och 24)

8.2 Huvudregeln – läkarintyg senast från och med åttonde dagen i sjukperioden

27 kap. 25 § SFB

Den försäkrade ska styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom senast från och med den sjunde dagen efter sjukperiodens första dag genom att lämna in ett läkarintyg till Försäkringskassan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar före- skrifter dels om undantag från skyldigheten att lämna läkarintyg enligt första stycket när ett sådant intyg inte behövs, dels om att skyldigheten enligt första stycket ska gälla från och med en annan dag.

I första stycket i bestämmelsen framgår att huvudregeln är att den försäkrade från och med den åttonde dagen i sjukperioden måste lämna ett läkarintyg för att styrka att arbetsförmågan är nedsatt.

Eftersom tidpunkten för sjukperiodens början inte alltid sammanfaller med första dagen i sjukpenningärendet kan den försäkrade i vissa fall behöva lämna läkarintyg från första dagen i ett sjukpenningärende. Läs mer om begreppet sjukperiod i kapitel 6.

Som framgår av bestämmelsens andra stycke kan det föreskrivas om undantag från huvudregeln. I förordningen (1995:1051) om skyldigheten att lämna läkarintyg m.m. i sjukpenningärenden i vissa fall finns föreskrifter om att läkarintyg i vissa fall ska lämnas tidigare än från den sjunde dagen. Läs mer i avsnitt 8.3.

Försäkringskassan har även meddelat föreskrifter (RFFS 1998:13) om att läkarintyg i vissa fall inte behöver lämnas förrän senare i sjukperioden eller inte alls. Läs mer i avsnitt 8.4.

Kravet på läkarintyg innebär att den försäkrade måste lämna ett intyg som är utfärdat av

• en legitimerad läkare
• en läkare som efter avslutad läkarutbildning går igenom sin AT-utbildning (4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen [2010:659])
• en person som ännu inte är legitimerad läkare, men som genom ett särskilt förordnande av Socialstyrelsen eller genom förordnande från landsting får utöva läkaryrket. (Socialstyrelsens föreskrifter [SOSFS 2000:6] om särskilt förordnande att utöva läkaryrket för icke legitimerade läkare).

8.3 Läkarintygsföreläggande – krav på läkarintyg tidigare än från och med den åttonde dagen i sjukperioden

I 2 § förordningen (1995:1051) om skyldigheten att lämna läkarintyg m.m. i sjukpenningärenden i vissa fall finns en bestämmelse som gör det möjligt för Försäkringskassan att i vissa fall begära läkarintyg från en tidigare tidpunkt än den åttonde dagen i sjukperioden:

2 § förordningen (1995:1051)

I kontroll- eller rehabiliteringssyfte får Försäkringskassan

1. i ett pågående sjukdomsfall ålägga den försäkrade att genom läkarintyg styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom från och med en tidigare dag än som följer av 27 kap. 25 § första stycket socialförsäkringsbalken, och
2. om särskilda skäl motiverar det ålägga en försäkrad att vid framtida sjukdoms- fall genom läkarintyg styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom från och med den första dagen i sjukperioden. Ett åläggande enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än ett år.

Ett beslut om att den försäkrade ska lämna läkarintyg för tid före den åttonde dagen i sjukperioden kan således fattas dels i ett pågående sjukdomsfall, dels för framtida sjukdomsfall. Ett sådant beslut brukar kallas läkarintygsföreläggande.

Det vanliga är att beslut om läkarintygsföreläggande fattas för framtida sjukdomsfall. Föreläggande att visa läkarintyg innan åttonde dagen i ett pågående sjukdomsfall blir sällan aktuellt. Eftersom sjukpenning inte betalas ut om den försäkrade inte kunnat styrka att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom ligger det i hens intresse att visa läkarintyg om det behövs för att Försäkringskassan i ett pågående ärende ska kunna bevilja sjukpenning.

Det finns inga förarbeten eller rättsfall som närmare preciserar vad som menas med kontroll- eller rehabiliteringssyfte. Men kontrollsyfte kan handla om situationer då ett tidigt läkarintyg förbättrar Försäkringskassans möjligheter att kontrollera om den försäkrade har rätt till ersättning. Rehabiliteringssyfte kan handla om situationer då ett tidigt läkarintyg bidrar till att Försäkringskassan kan klarlägga den försäkrades rehabiliteringsbehov och verka för att den försäkrade får det stöd som hen behöver.

Det finns inte heller några vägledande uttalanden i förarbeten eller rättsfall när det gäller vad som kan vara särskilda skäl. Men ett exempel på särskilt skäl kan vara att en försäkrad har upprepad korttidsfrånvaro utan att ha någon klar diagnos som kan förklara det. I sådana fall kan det vara nödvändigt med läkarintyg från första dagen i kommande sjukperioder, för att Försäkringskassan ska få ett tillräckligt underlag för att bedöma den försäkrades rätt till sjukpenning och behov av rehabilitering. Om korttidsfrånvaron har inneburit att den försäkrade fått sjukpenning eller inte saknar betydelse i sammanhanget.

Det är inte möjligt att med stöd av reglerna om läkarintygsföreläggande besluta att den försäkrade ska visa intyg från en viss läkare eller vårdenhet (FÖD 1986:30). Beslutet får alltså bara gälla från vilken tidpunkt läkarintyg ska lämnas, inte vem som ska utfärda det.

8.3.1 Läkarintygsföreläggande vid sjukfrånvaro från arbetslivsinriktad rehabilitering

Försäkringskassan kan även besluta om att begära läkarintyg tidigare än från den åttonde dagen av sjukfrånvaron i ärenden om bibehållen rehabiliteringsersättning vid sjukfrånvaro från arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta följer av bestämmelsen i 2 a § förordningen (1995:1051) om skyldigheten att lämna läkarintyg m.m. i sjukpenningärenden i vissa fall.

2 a § förordningen (1995:1051)

I kontroll- eller rehabiliteringssyfte får Försäkringskassan

1. i ett pågående sjukdomsfall ålägga den försäkrade att genom läkarintyg styrka nedsättningen av förmågan att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering på grund av sjukdom från och med en tidigare dag än vad som följer av 31 kap. 5 § andra stycket andra meningen socialförsäkringsbalken, och
2. om särskilda skäl motiverar det, ålägga en försäkrad att vid framtida sjukdomsfall genom läkarintyg styrka nedsättningen av förmågan att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering på grund av sjukdom från och med den första dag som den försäkrade på grund av sjukdomen är frånvarande från rehabiliteringen. Ett åläggande enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än den tidsperiod under vilken den aktuella rehabiliteringen pågår.

Villkoren för att besluta om att begära läkarintyg är samma som i ärenden om sjukpenning. Läs mer i avsnitt 8.3.

8.3.2 Läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen

Även i sjuklönelagen finns en bestämmelse om läkarintygsföreläggande. Den gäller intyg när en anställd begär sjuklön från sin arbetsgivare. Om det finns särskilda skäl för det kan Försäkringskassan besluta att den anställde ska lämna läkarintyg till arbetsgivaren tidigare än från och med den sjunde dagen efter att den anställde sjukanmält sig. Ett sådant beslut kan fattas på begäran av arbetsgivaren eller på Försäkringskassans initiativ (10 § SjLL).

Om det är lämpligt kan Försäkringskassan besluta att den försäkrade i framtida sjukdomsfall ska lämna läkarintyg från första dagen både då hen begär sjuklön och då hen begär sjukpenning. Ett sådant beslut fattas med stöd av både 2 § förordningen (1995:1051) och 10 § SjLL. Det kan till exempel bli aktuellt om den försäkrade är deltidsanställd och dessutom är arbetssökande. Då kan både sjukpenning och sjuklön bli aktuellt i början av sjukperioden.

I 110 kap. 39 § SFB finns en sekretessbrytande bestämmelsen som gör att Försäkringskassan i vissa fall kan lämna ut uppgifter till bland annat arbetsgivare. Bestämmelsen gäller i Försäkringskassans handläggning av ärenden om läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen. Det framgår av 26 § SjLL. För att Försäkringskassan ska kunna lämna ut uppgifter om beslut om läkarintygsföreläggande enligt sjuklönelagen krävs dock att arbetsgivaren har lämnat en begäran till Försäkringskassan om att få information om beslutet. En sådan begäran krävs för att den sekretessbrytande bestämmelsen i 110 kap. 39 § SFB ska bli tillämplig.

Läs mer

I vägledning (2001:3) Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter kan du läsa mer om sekretess och de sekretessbrytande reglerna.

8.3.3 Läkarintygsföreläggande för deltagare i arbetsmarknadspolitiska program

Ett beslut om läkarintygsföreläggande gäller inte vid sjukfrånvaro från ett arbets-marknadspolitiskt program för ersättningar som betalas ut enligt FEA. Det beror på att FEA saknar hänvisning till 27 kap. 25 § SFB. Därför omfattas inte aktivitetsstöd, utvecklingsersättning, etableringsersättning, etableringstillägg eller bostadsersättning av beslut om läkarintygsföreläggande.

8.3.4 Läkarintygsföreläggande för studerande

Läkarintygsföreläggande kan bli aktuellt även för den som studerar och får studiemedel. Det regleras i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.

18 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

I kontroll- eller rehabiliteringssyfte får Försäkringskassan ålägga den studerande att vid framtida sjukdomsfall visa upp läkarintyg från och med den första dagen i sjukperioden. Åläggandet får gälla under högst tolv månader.

Ett läkarintygsföreläggande för studerande med studiemedel kan alltså bara gälla för framtida sjukdomsfall.

8.4 Läkarintyg senare än från åttonde dagen i sjukperioden eller inte alls

Förordningen (1995:1051) innehåller ett bemyndigande för Försäkringskassan att meddela föreskrifter om undantag från huvudregeln om läkarintyg från och med den åttonde dagen i sjukperioden (3 § förordningen).

Med stöd av den bestämmelsen har Försäkringskassan meddelat föreskrifter om att läkarintyg i vissa fall inte behöver lämnas förrän senare i sjukperioden eller inte alls. Föreskrifterna om läkarintyg finns i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m.

Det finns en bestämmelse som innebär att läkarintyget i vissa fall kan lämnas från en senare tidpunkt än åttonde dagen i sjukperioden:

6 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

Om sjukpenning inte kan utges i direkt anslutning till läkarintygsfri tid enligt 27 kap. 25 § socialförsäkringsbalken får denna tid förlängas fram till den dag för vilken sjukpenning tidigast kan utges.

Försäkringskassan behöver alltså inte begära läkarintyg från och med den åttonde dagen i sjukperioden om den försäkrade ändå inte kan få sjukpenning. Det kan till exempel handla om situationer då den försäkrade sjukanmält sig för sent utan att det funnits förhinder eller särskilda skäl eller då den försäkrade har vistats utomlands utan medgivande från Försäkringskassan. Försäkringskassan får då förlänga den läkarintygsfria tiden och begära läkarintyg först från och med den dag då den försäkrade kan få sjukpenning om arbetsförmågan bedöms vara nedsatt.

Det finns bestämmelser som innebär att läkarintyg i vissa fall inte alls behöver lämnas.

7 och 8 §§ Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

7 § För den försäkrade gäller undantag från skyldigheten att lämna läkarintyg i sjukpenningärenden och ärenden om rehabiliteringsersättning om det är uppenbart obehövligt att intyget lämnas.

8 § Även om den försäkrade inte kunnat visa upp läkarintyg för att styrka nedsättningen av arbetsförmågan, får sjukpenning eller rehabiliteringsersättning utges om det ändå av omständigheterna i ärendet kan anses visat att han eller hon lidit av sjukdom som avses i 27 kap. 2 § respektive 31 kap. 5 § socialförsäkringsbalken.

Läkarintygskravet är alltså inte absolut. Om den försäkrade inte kan lämna ett läkarintyg får man göra en samlad bedömning av de uppgifter som finns i ärendet. Om det av uppgifterna kan anses visat att den försäkrade har haft en sjukdom som avses i 27 kap. 2 § SFB, det vill säga en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel, kan sjukpenning beviljas även utan läkarintyg. Detsamma gäller vid prövning av om en försäkrad kan få behålla sin rehabiliteringsersättning vid sjukfrånvaro och där det av uppgifterna i ärendet kan anses visat att den försäkrade inte kunnat delta i rehabiliteringen på grund av sådan sjukdom som avses i 31 kap. 5 § SFB. Det kan till exempel vara möjligt när utredningen visar att den försäkrade vårdats på sjukhus eller när det finns ett intyg från tandläkare som styrker att den försäkrade har en tandsjukdom som sätter ned hens arbetsförmåga.

8.5 Läkarintyg när arbetsförmågan försämras i ett pågående sjukdomsfall

Det finns en bestämmelse om vad som gäller när en försäkrad som är partiellt sjukskriven försämras och begär en högre förmånsnivå.

8 a § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

När en försäkrad vars arbetsförmåga partiellt är nedsatt på grund av sjukdom får en större total arbetsoförmåga i ärende om sjukpenning, ska den totala arbetsoförmågan styrkas med läkarintyg från och med den sjunde dagen efter den dag då den försäkrades arbetsoförmåga blev större.

Försäkringskassan kan alltså i upp till sju dagar bevilja sjukpenning på en högre förmånsnivå än vad som motsvarar nivån på den nedsatta arbetsförmåga som styrks i ett tidigare lämnat läkarintyg.

Men om de samlade uppgifterna i ärendet visar att den försäkrades arbetsförmåga varit nedsatt i sådan grad som krävs för den högre förmånsnivån, kan den beviljas även för längre perioder utan nytt läkarintyg. Läs mer i avsnitt 8.4

8.6 Hur ska ett läkarintyg vara utformat?

Det finns en bestämmelse om läkarintygets utformning:

9 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

I ärende om sjukpenning ska användas formulär för läkarintyg och särskilt läkarutlåtande som fastställts av Försäkringskassan i samråd med Social- styrelsen.

Den fastställda blanketten för läkarintyg ska alltså användas i ärende om sjukpenning. Den är utformad för att ge den medicinska information som Försäkringskassan behöver för att kunna bedöma rätten till sjukpenning. Om den försäkrade lämnar in ett läkarintyg som är utformat på annat sätt får man värdera de uppgifter som finns i intyget. Finns det tillräckliga uppgifter för att bedöma rätten till sjukpenning behöver man inte begära ett nytt intyg på rätt blankett.

Utgångspunkten är att intyget ska vara fullständigt ifyllt. Om intyget tillsammans med övriga underlag i ärendet innehåller tillräcklig information för att rätten till sjukpenning ska kunna bedömas behöver det dock inte alltid kompletteras, även om det inte är fullständigt ifyllt. Läs mer om utredningsansvar och utredning i sjukpenningärenden i kapitel 20.

Socialstyrelsen har tagit fram föreskrifter om hur läkarintyg ska utformas. I Social-styrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2018:54) om att utfärda intyg i hälso- och sjukvården står bland annat följande:

6 kap. 3 § Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:54

Av ett intyg ska det framgå från vem en uppgift kommer, om det är intygsutfärdarens egen uppgift eller om den härrör från någon annan. Vidare ska det framgå vad som är intygsutfärdarens bedömning och vad som är uppgifter som ligger till grund för den.

För att Försäkringskassan ska kunna värdera informationen i intyget behöver det vara tydligt vilka uppgifter som har lämnats av den försäkrade och vilka uppgifter som läkaren faktiskt kan intyga.

I Socialstyrelsens föreskrifter betonas vikten av att läkaren tydligt redovisar under-sökningsfynd och liknande i intyget och förklarar hur dessa ligger till grund för hens bedömning:

6 kap. 8 § Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2018:54

Ett intyg ska vidare innehålla uppgifter om de undersökningar, journalhandlingar och andra handlingar samt upplysningar som ligger till grund för den bedömning som intygsutfärdaren gör vid utfärdandet av intyget. Det ska även framgå i vilka avseenden de olika uppgifterna ligger till grund för bedömningen.

I rättspraxis betonas att det bör framgå av läkarintyg och andra medicinska underlag på vilket sätt sjukdomen sätter ned arbetsförmågan. Man understryker också att det tydligt bör framgå hur läkaren har kommit fram till sin bedömning (HFD 2022 ref 47).

Intyget ska också innehålla läkarens bedömning av den försäkrades medicinska status och hur mycket den påverkar hens funktionsförmåga (prop. 1994/95:147 s. 27). Det ska även finnas en beskrivning av den försäkrades arbetsuppgifter och arbetsförmågans nedsättning i förhållande till dem (prop. 1994/95:147 s. 27 f.).

I Socialstyrelsens föreskrifter står att huvudregeln är att läkaren ska undersöka sin patient innan hen utfärdar ett läkarintyg. Däremot specificerar inte föreskrifterna vilka kontaktsätt som kan vara lämpliga vid undersökningen (5 kap. 2 § HSLF-FS 2018:54).

8.6.1 Längre sjukfall

Ju längre en sjukskrivning pågår, desto större möjligheter bör läkaren ha att fördjupa och säkerställa sin bedömning. Man kan alltså i normalfallet förvänta sig att det finns mer information i läkarintyget ju längre en sjukskrivning pågår. Läkaren har normalt fått mer kunskap om patienten och hens sjukdomstillstånd och hunnit göra behövliga utredningar, tester osv. Det innebär att det oftare med tiden bör kunna ställas högre krav på läkarens bedömningar för att det ska anses vara sannolikt att arbetsförmågan är nedsatt. Det bör därmed kunna ställas högre krav på informationen som ska finnas i läkarintyget (jämför HFD 2022 ref 47).

Det finns inga generella krav på vad som är tillräcklig information i ett läkarintyg, eller när mer information kan förväntas framgå av läkarintyget eller behöver hämtas in. Det är en bedömning som behöver göras i det enskilda fallet. Läs mer om vad ett läkarintyg ska innehålla i avsnitt M 8.1.

Det är viktigt att komma ihåg att informationen i intyget måste vara aktuell. För att avgöra om den är det kan man exempelvis titta på om ett tillstånd beskrivs på samma sätt trots att sjukskrivningsgraden minskat och att medicinsk behandling genomförts, men att tillståndet trots det är beskrivs som oförändrat.

För att avgöra rimligheten i hur ett tillstånd beskrivs och om informationen är aktuell kan du ta stöd av det försäkringsmedicinska beslutsstödet eller en försäkringsmedicinsk rådgivare. Det kan även vara relevant att be den sjukskrivande läkaren komplettera underlaget. Läs mer om bevisvärdering och helhetsbedömning när du ska ta ställning till om du har den medicinska information som behövs för att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt i avsnitt M 8.4 och M 20.4.

8.6.2 Korta sjukfall

I förarbetena står att man i vissa korta sjukfall ibland kan sänka kraven på läkarintyget (prop. 2002/03:89 s. 22 f.). Detta uttalande låg dock inte till grund för något lagförslag, och Försäkringskassan anser därför att det bör tillämpas med försiktighet i sjukpenning-ärenden.

Kraven på de medicinska underlagen är alltså inte generellt lägre vid korta sjukfall, utan det avgörande är att underlagen och övriga relevanta uppgifter i utredningen visar att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. (Domsnytt 2019:014)

8.7 Det försäkringsmedicinska beslutsstödet

Socialstyrelsen har tagit fram ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som består av två delar. Den ena delen är övergripande principer vid arbete med sjukskrivningsfrågor och den andra delen är rekommendationer för sjukskrivning utifrån olika sjukdomar och tillstånd.

8.7.1 Övergripande principer

De övergripande principerna ska användas som vägledning för de frågor som läkare, Försäkringskassan och andra aktörer stöter på i samband med sjukskrivningar. Principerna beskriver de förhållnings- och arbetssätt som bör prägla hälso- och sjukvårdens och Försäkringskassans arbete i sjukskrivningsprocessen.

8.7.2 Diagnosspecifika rekommendationer

De diagnosspecifika rekommendationerna innehåller vägledning om sjukskrivningstider och omfattning i olika situationer. Det innehåller också information om

• symtom, prognos och behandling
• funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar
• rehabilitering.

Rekommendationerna är inte regler, utan vägledning. Läkarens bedömning av en persons arbetsförmåga ska alltid vara individuell och utgå ifrån personens unika förutsättningar.

De specifika rekommendationer för olika diagnoser ska vara ett stöd för såväl hälso- och sjukvården som Försäkringskassan.

Läkare bör motivera överskriden sjukskrivningstid

Syftet med rekommendationerna är bland annat att behandlande läkare ska få vägledning om rimliga sjukskrivningstider i olika situationer. Att rekommendationerna är vägledande för läkarna betyder att de ska tolkas och användas utifrån de unika förutsättningar som råder i varje situation där sjukskrivning är aktuell. Läkaren kan alltid göra avsteg från rekommendationerna, men i så fall bör avsteget motiveras. Anledningen kan till exempel vara samsjuklighet eller att det finns en variation i hur sjukdomen påverkar olika personers arbetsförmåga.

Beslutsstödet styr inte rätten till sjukpenning

Rekommendationerna kan även ha ett vägledande värde för Försäkringskassan i handläggningen av sjukpenningärenden. Men de ska inte uppfattas som regler för hur länge en person kan få sjukpenning.

Det försäkringsmedicinska beslutsstödet hittar du på Socialstyrelsens webbplats. Läs mer om hur du använder beslutsstödet i avsnitt M 8.3.1.

8.8 Läkarintyg i ärenden om godkännande av sjukperiod för studerande

I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m. finns bestämmelser om bland annat läkarintyg för studerande.

13 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

När det gäller sjukperiod som anges i 12 § ska den studerande ge in ett läkarintyg till Försäkringskassan för att styrka nedsättning av studieförmåga på grund av sjukdom senast från och med den fjortonde dagen efter sjukanmälningsdagen. Om sjukperioden börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut ska dock läkarintyget ges in för att styrka nedsättning av studieförmåga senast från och med den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen.

Den som studerar och vill få sjukperioden godkänd av Försäkringskassan ska lämna ett läkarintyg för att styrka att studieförmågan är nedsatt. Intyget krävs senast från och med den fjortonde dagen efter sjukanmälningsdagen. Undantaget är när någon har en sjukperiod som påbörjas inom 20 dagar efter föregående sjukperiod. I sådant fall krävs intyg senast från och med den sjunde dagen efter anmälningsdagen.

Försäkringskassan kan i vissa fall begära att den studerande visar upp läkarintyg tidigare än från och med den fjortonde respektive sjunde dagen.

15 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter RFFS 1998:13

Om särskilda omständigheter motiverar att kontroll utförs i ett pågående sjukdomsfall får Försäkringskassan ålägga den studerande att visa upp läkarintyg från och med en tidigare dag än som gäller enligt 13 §.