Hoppa till huvudinnehåll

15 Samordningsuppdraget och rehabilitering

Bestämmelserna om samordningsuppdraget och rehabilitering finns främst i 29 kap. och 30 kap SFB.

I bestämmelserna anges inte vilka insatser den försäkrade har rätt till eller hur de ska samordnas. Bestämmelserna beskriver i stället Försäkringskassans ansvar i rehabiliteringsprocessen och sätter upp ramarna för vad vi förväntas att göra för att uppnå syftet med lagstiftningen. De huvudsakliga syftena är att

  • försäkrades behov av rehabilitering ska upptäckas så tidigt som möjligt
  • de insatser som den försäkrade behöver ska initieras så snart som det är möjligt
  • att försäkrade inte ska ”falla mellan stolarna” i rehabiliteringsverksamheten utan att någonting görs. (jfr. prop.1990/91:141 s. 49–50)

Det är alltså för att uppnå dessa syften som handläggaren av ett enskilt ärende behöver utföra samordningsuppdraget. Den strukturella samverkan syftar i sin tur till att skapa bättre förutsättningar för rehabilitering i varje enskilt ärende.

Läs mer

Läs mer om Försäkringskassans samordningsuppdrag i det PM som tagits fram för att ge stöd i tolkningen En gemensam bild av vårt samordningsuppdrag, 2023-02-15.

15.1 Vad menas med rehabilitering?​

29 kap. 2 § SFB Rehabilitering enligt bestämmelserna i denna underavdelning ska syfta till att en försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (arbetslivsinriktad rehabilitering).

Som framgår av ordalydelsen ska åtgärderna syfta till att den försäkrade får tillbaka sin arbetsförmåga. Det är alltså försäkrade som drabbats av sjukdom som sätter ned arbetsförmågan som omfattas av reglerna om rehabilitering. Det krävs däremot inte att nedsättningen av arbetsförmågan är av någon viss omfattning.

15.2 Rätt till rehabiliteringsåtgärder​

30 kap. 2 § SFB En försäkrad har rätt till rehabiliteringsåtgärder enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Enligt förarbetena får man bedöma i varje enskilt fall vilka åtgärder rätten till rehabilitering omfattar (prop. 2008/09:200 s. 453). Man behöver också beakta vilka skyldigheter att ge rehabilitering som olika aktörer har. Försäkringskassan genomför ingen egen rehabilitering. Försäkringskassans skyldigheter när det gäller rehabilitering beskrivs i 30 kap. 8–14 §§ SFB och avser insatser av utredande och samordnande karaktär. Det är alltså dessa åtgärder som en försäkrad kan ha rätt att få från Försäkringskassan.

15.3 Planering ska ske i samråd med den försäkrade​

30 kap. 3 § SFB Rehabiliteringsåtgärder ska planeras i samråd med den försäkrade och utgå från hans eller hennes individuella förutsättningar och behov.

Erfarenheten visar att rehabilitering som utgår från den försäkrades behov och förutsättningar lyckas bäst. Utredning, planering och genomförande av rehabilitering ska därför ske i nära samarbete med den försäkrade. (prop.1990/91:141 s. 88).

15.4 Arbetsgivarens skyldigheter​

Arbetsgivaren har enligt SFB skyldigheter avseende rehabilitering. Arbetsgivaren är bland annat skyldig att upprätta en plan för återgång i arbete, vidta åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering och lämna upplysningar till Försäkringskassan.

15.4.1 Arbetsgivaren ska göra en plan för återgång i arbete​

30 kap. 6 § SFB Om det kan antas att den försäkrades arbetsförmåga kommer att vara nedsatt på grund av sjukdom under minst 60 dagar ska arbetsgivaren senast den dag när den försäkrades arbetsförmåga har varit nedsatt under 30 dagar ha upprättat en plan för återgång i arbete. Om det har antagits att den försäkrades arbetsförmåga inte kommer att vara nedsatt under minst 60 dagar och det senare framkommer att nedsättningen kan antas komma att fortgå under minst 60 dagar ska dock en sådan plan omgående upprättas. En plan för återgång i arbete behöver inte upprättas om det med hänsyn till den försäkrades hälsotillstånd klart framgår att den försäkrade inte kan återgå i arbete. Om hälsotillståndet senare förbättras ska dock en plan omgående upprättas. Planen ska i den utsträckning som det är möjligt upprättas i samråd med den försäkrade. Arbetsgivaren ska fortlöpande se till att planen för återgång i arbete följs och att det vid behov görs ändringar i den.

Sedan den 1 juli 2018 har arbetsgivarens ansvar för anpassning och rehabilitering förtydligats genom ett nytt lagkrav. Lagkravet innebär att arbetsgivaren ska upprätta en plan för återgång i arbete senast den dag när en arbetstagares arbetsförmåga har varit nedsatt under 30 dagar. I förarbetena till lagen anges att sedan rehabiliteringskedjan infördes har kraven på att individen ska vara beredd på omställning till nya arbetsuppgifter ökat. Regeringen anser att det bör göras omsorgsfulla prövningar på arbetsplatserna av vilka möjligheter som finns för arbetstagaren att återgå i arbete hos sin nuvarande arbetsgivare. (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 63)

Ett av syftena med lagändringen är att rehabiliteringsinsatserna hos arbetsgivaren ska starta tidigare. Erfarenheter från företagshälsovård och rehabiliteringsförsäkringar visar att det är fullt möjligt att initiera och genomföra rehabiliteringsinsatser tidigt i en sjukperiod. En tidig kontakt mellan chef, den anställda och en person med hälso- och sjukvårdskompetens kan skapa bättre förutsättningar för anpassning och rehabiliteringsplaner. (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 63)

När ska en plan upprättas?

Arbetsgivaren är skyldig att upprätta en plan om det kan antas att den försäkrades arbetsförmåga kommer vara nedsatt på grund av sjukdom under minst 60 dagar. Planen ska vara upprättad senast den dag när den försäkrades arbetsförmåga varit nedsatt under 30 dagar. Det innebär att arbetsgivaren i god tid måste göra ett antagande huruvida den försäkrade kommer att återgå i arbete före det att 60 dagar har förflutit från och med det att arbetsförmågan blev nedsatt (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 80).

Som stöd för sitt antagande har arbetsgivaren i de flesta fall tillgång till arbetstagarens läkarintyg vilket underlättar denna bedömning. I de fall det inte finns ett läkarintyg så bör arbetsgivaren och arbetstagaren ändå kunna göra ett antagande om återgång i arbete för sjukperioder som förväntas att avslutas inom 60 dagar. Om det råder osäkerhet kring antagandet så gäller grundregeln att en plan ska tas fram. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 67)

Arbetsgivaren är inte skyldig att upprätta en plan om det med hänsyn till hälsotillståndet klart framgår att arbetstagaren inte kan återgå i arbete. Med det menas att hälsotillståndet är av sådan art att det är uppenbart att en återgång i arbete inte heller med rehabiliterande åtgärder är möjlig. Det förhållandet måste klart framgå för att arbetsgivaren inte ska vara skyldig att ta fram en plan. Om det råder någon tveksamhet i fråga om hälsotillståndet, så måste en plan upprättas (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 80).

Innehållet i en plan

Planens främsta uppgift är att vara ett stöd i det arbete som görs på arbetsplatsen för att arbetstagaren ska kunna återgå i arbete. Det är därför viktigt att planen utformas på ett sådant sätt att den verkligen stöder anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på arbetsplatsen och att den är lätt att följa för dem som är berörda (arbetstagaren, arbetsgivaren och facket) (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 69). Frågor som kan bli aktuella att ta ställning till i en plan är exempelvis om arbetstagaren kan arbeta viss tid, om arbetsplatsen eller arbetsuppgifterna behöver anpassas, om arbetstagaren ska omplaceras tillfälligt eller permanent, om hen behöver arbetstekniska hjälpmedel, utbildning eller omskolning till andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren eller insatser via företagshälsovården eller annan leverantör av rehabiliteringstjänster. Arbetsgivaren behöver också ta ställning till hur kontakten ska ske med arbetsplatsen under pågående sjukskrivning samt tider för när insatserna ska genomföras och hur arbetsgivaren och arbetstagaren ska följa upp planen. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 69)

Med hänsyn till arbetstagarens intresse av att skydda sin integritet är det viktigt att arbetsgivaren inte dokumenterar fler uppgifter i planen än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med den. Om det till exempel är uppenbart att arbetstagaren kan återgå i arbete utan särskilda insatser så kan planen begränsas till skälen för detta. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 69)

Planen i handläggningen hos Försäkringskassan

Arbetsgivarens plan kan också vara ett viktigt underlag för Försäkringskassan i utredningen av arbetstagarens behov av rehabilitering och rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Det är dock Försäkringskassan som avgör när informationen i planen behövs för handläggningen och kan då med stöd av 110 kap. 31 § SFB begära att arbetsgivaren lämnar in planen de tagit fram för arbetstagaren. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 69 f.)

Planen hämtas i första hand in från arbetsgivaren, men Försäkringskassan har även möjlighet att be den försäkrade att lämna in planen till Försäkringskassan. Planen hämtas då in med stöd av 110 kap. 13 § SFB (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 72).

För att det arbete som görs hos arbetsgivaren verkligen ska få effekt bör Försäkrings-kassan säkerställa att de planer som hämtas in är av god kvalitet. Försäkringskassan måste därför följa upp de planer vi får in. Om planer inklusive åtgärder inte genomförs eller om de är uppenbart kvalitetsmässigt undermåliga, bör Försäkringskassan anmäla det till Arbetsmiljöverket. Rimligen bör detta inte ske med enstaka undermåliga planer utan vid upprepad underlåtenhet att ta fram planer och åtgärder, eller om innehållet i dessa systematiskt håller låg kvalitet (prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 70). Läs mer om Försäkringskassans handläggning av arbetsgivarens plan för återgång i arbete i M 20.9.2.

Om det inte går att göra några förändringar på arbetsplatsen för att arbetstagaren ska kunna återgå i arbete där, får Försäkringskassan genom planen ett underlag för att i samverkan med Arbetsförmedlingen utreda om personen kan återgå i arbete med eller utan arbetsmarknadsinsatser. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s.70)

15.4.2 Arbetsgivaren ska lämna upplysningar​

30 kap. 6 a § SFB Den försäkrades arbetsgivare ska efter samråd med den försäkrade lämna de upplysningar till Försäkringskassan som behövs för att den försäkrades behov av rehabilitering snarast ska kunna klarläggas och även i övrigt medverka till det. Arbetsgivaren ska också svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter avseende arbetsanpassning och rehabilitering finns även i arbetsmiljölagen (1977:1160).

Men arbetsgivaren ska fortfarande lämna de upplysningar som Försäkringskassan behöver för att klarlägga den försäkrades behov av rehabilitering. Det kan till exempel gälla den försäkrades arbetsuppgifter, eller möjligheterna att ge hen andra arbetsuppgifter (prop. 2006/07:59 s. 22 f.).

15.4.3 Arbetsgivaren ska vidta åtgärder​

I arbetsgivarens skyldigheter enligt 30 kap. 6 a § SFB ingår också att vidta de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering, men vilka dessa är preciseras inte närmare. I förarbetena betonas det hur viktigt det är att arbetsgivaren så snart som möjligt genomför de åtgärder som kan behövas på arbetsplatsen (prop. 2006/07:59 s. 22).

Som framgår i bestämmelsens andra stycke finns det regler om arbetsanpassning och rehabilitering även i arbetsmiljölagen. Enligt arbetsmiljölagen ska arbetsgivaren se till att det finns en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som gör det möjligt att fullgöra de uppgifter arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen och 30 kap. SFB (3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen). Arbetsgivaren ska dessutom ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta andra lämpliga åtgärder (3 kap. 3 § arbetsmiljölagen).

Arbetsgivaren är skyldig att fortlöpande undersöka vilka anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder som arbetstagarna behöver och så tidigt som möjligt börja arbeta med anpassning av arbetssituationen. Det framgår av 4 och 5 §§ i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2020:5) om Arbetsanpassning.

I förarbetena finns exempel på åtgärder som kan behöva vidtas inom ramen för en individuell anpassning och rehabilitering. Det kan röra sig om förändringar av arbetsfördelning, arbetsuppgifter, arbetstid och den fysiska arbetsmiljön. Den försäkrade kan också behöva tekniska hjälpmedel, särskilda arbetsredskap, informationsinsatser, arbetsträning eller arbetsprövning. Ibland kan det bli aktuellt med omplacering. (Prop. 2006/07:59 s. 16)

Arbetsgivarens skyldighet att medverka till rehabiliteringsåtgärder är inte begränsad till åtgärder som kan genomföras på den egna arbetsplatsen. Relevant arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning kan genomföras även utanför den egna arbetsplatsen under tjänstledighet (jfr 1990/91:141 s. 43). Arbetsgivarens skyldighet sträcker sig dock inte längre än till att vidta åtgärder som förväntas leda till att arbetstagaren kan återgå i samma eller annat arbete inom arbetsgivarens verksamhet (AD 1993 nr 42).

Arbetsgivaren är skyldig att omplacera en arbetstagare som inte längre klarar sina vanliga arbetsuppgifter (7 § andra stycket lagen [1982:80] om anställningsskydd). Enligt Arbetsdomstolen medför kravet på omplacering en skyldighet för arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i frågan om omplacering och då verkligen ta tillvara de möjligheter att ordna en omplacering som finns (AD 1981 nr 51). Omplaceringen måste dock kunna göras inom ramen för befintlig verksamhet. Arbetsgivaren är inte skyldig att inrätta permanenta nya befattningar (AD 1977 nr 151).

Arbetsmiljöverket har tillsyn över tillämpningen av arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (7 kap. 1 § arbetsmiljölagen). Försäkringskassan ska samverka med Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektiv användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet (5 § förordningen [2009:1174] med instruktion för Försäkringskassan). Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket har därför en överenskommelse om samverkan.

Syftet med överenskommelsen är att främja arbetsgivarnas ansvarstagande för arbetsmiljön, att förebygga ohälsa, samt att arbeta effektivt med arbetsanpassning och rehabilitering. Av överenskommelsen framgår att det ingår i Försäkringskassans uppdrag att uppmärksamma Arbetsmiljöverket på arbetsgivare som inte fullgör sitt ansvar enligt arbetsmiljölagen eller socialförsäkringsbalken. I överenskommelsens bilaga kan du läsa om hur man ska gå tillväga vid en anmälan till Arbetsmiljöverket (dnr 2020/004786).

15.5 Den försäkrades skyldigheter​

Den försäkrade är skyldig att medverka i både utredning och rehabilitering.

30 kap. 7 § SFB Den försäkrade ska

  • lämna de upplysningar som behövs för att klarlägga hans eller hennes behov av rehabilitering, och
  • efter bästa förmåga aktivt medverka i rehabiliteringen.

Skyldigheten att lämna upplysningar överlappar regeln i 110 kap. 13 § andra stycket SFB, som innebär en generell skyldighet för en försäkrad att lämna uppgifter som har betydelse för tillämpningen av SFB. Dessutom finns en regel i 110 kap. 14 § 4 SFB som innebär att Försäkringskassan kan begära att den försäkrade deltar i ett avstämningsmöte som syftar till att bedöma hens behov av och möjligheter till rehabilitering. Läs mer om dessa regler i kap. 20.

Åtgärder som sätts in utan den försäkrades aktiva medverkan riskerar att vara ineffektiva. Den försäkrade har därför ålagts en skyldighet att efter bästa förmåga aktivt medverka i rehabiliteringen. (prop. 1990/91:141 s. 90).

Det finns sanktioner kopplade till dessa skyldigheter. Ersättningen kan dras in eller sättas ned om en försäkrad utan giltig anledning vägrar att lämna information som behövs för att klarlägga behovet av rehabilitering eller att medverka i en rehabiliteringsåtgärd (110 kap. 57 § SFB). Läs mer om denna regel i kap. 20.

För studerande finns en specialregel i 3 kap. 32 § studiestödsförordningen (2000:655). Enligt regeln kan Försäkringskassan besluta att inte godkänna den del av sjukperioden som infaller efter att den studerande fått beslutet, om den studerande vägrar att delta i åtgärd som har som syfte att förkorta sjukdomstiden eller på något annat sätt helt eller delvis återställa studieförmågan.

15.6 Försäkringskassans skyldigheter i samordningsuppdraget​

Våra skyldigheter på rehabiliteringsområdet består dels av ett övergripande samordningsansvar för rehabiliteringsverksamhet, dels av skyldigheter i enskilda ärenden. Sammantaget benämns detta som Försäkringskassans samordningsuppdrag.

15.6.1 Försäkringskassan ska samordna och utöva tillsyn​

30 kap. 8 § SFB Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

Eftersom Försäkringskassan ska klarlägga behovet av rehabilitering och därför samlar utredningar och information, så har vi ofta en tydligare helhetsbild av den försäkrades situation och aktuella insatser än de aktörer som utför själva rehabiliteringen. Utifrån den helhetsbilden ansvarar vi för att samordna den försäkrades rehabilitering och de insatser som hen behöver, genom att till exempel se till att aktörerna inte samtidigt genomför insatser som påverkar varandra negativt eller att det uppstår onödiga väntetider mellan insatserna.

Som ett led i detta ansvar har Försäkringskassan ingått olika typer av överenskommelser som gäller samverkan mellan rehabiliteringsansvariga. Till exempel har Försäkringskassan ingått en överenskommelse om samarbete med Arbetsförmedlingen (läs mer i avsnitt M 15.5). Försäkringskassan kan också ingå överenskommelser om fördjupad samverkan med arbetsgivare och regioner utifrån behov.

En form av samverkan är den som sker inom ramen för lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Där anges att finansiell samordning får bedrivas mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommun och region för att uppnå en effektiv resursanvändning. Insatserna ska gälla personer som behöver samordnade rehabiliteringsinsatser och syfta till att de får tillbaka eller förbättrar sin arbetsförmåga.

Försäkringskassan ska även utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringen. Hur vi ska göra det framkommer dock inte på ett tydligt sätt av varken lagtext eller förarbeten. Vi har till exempel inga möjligheter att rikta sanktioner mot en arbetsgivare eller annan extern part som inte uppfyller sina skyldigheter avseende den försäkrades rehabilitering, och vi är inte heller tillsynsmyndighet. Tillsynsansvaret får snarare anses bestå av att se till att rehabiliteringsaktörerna fullgör sina skyldigheter. Vi ska även uppmärksamma avvikelser och anmäla systematiska brister om det finns sådana (prop.1990/91:141, s. 50–51). Läs mer i M 20.11.2 och i Rutin för rapportering om avvikelser i extern samverkan (sfa.se)

15.6.2 Försäkringskassan ska se till att den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs​

30 kap. 9 § SFB Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att

  • den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och
  • de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

Att utreda och klarlägga behovet av rehabilitering ingår i Försäkringskassans utredningsansvar (JO 2076–2019). Det ska göras i alla sjukpenningärenden (jfr.prop.1990/91:141, s. 89). Det innebär att vi behöver utreda tills vi har en tydlig bild av den försäkrades behov av rehabilitering för att kunna återgå i arbete. Vilka utredningsåtgärder som behövs och när de behövs varierar beroende på ärendets beskaffenhet. Försäkringskassan ska se till att den försäkrade får de åtgärder hen behöver för en effektiv rehabilitering

Försäkringskassan erbjuder inte själva några rehabiliteringsåtgärder. Att vi ska se till att den försäkrade får de åtgärder som hen behöver för en effektiv rehabilitering betyder i stället att vi ska verka för att dessa snarast genomförs snarast (prop. 1990/91:141 s. 90). Vi ska alltså försöka förmå dem som ansvarar för åtgärderna att snarast genomföra dem. Vi kan till exempel stödja den försäkrade i hens diskussion med arbetsgivaren om vilka åtgärder som kan genomföras inom ramen för arbetsgivarens verksamhet (jfr prop. 2006/07:59 s. 22), men vi kan inte kräva att arbetsgivaren genomför åtgärderna. Det är respektive aktör som inom sitt expertområde bäst avgör vilka enskilda insatser som är effektiva inom sin sfär, och vi ska inte överta andra aktörers roll eller uppdrag.

15.6.3 Försäkringskassan ska samverka med berörda aktörer​

Försäkringskassan ska samverka med aktörerna i rehabiliteringsprocessen, under förutsättning att den försäkrade medger att sådana kontakter tas.

30 kap. 10 § SFB Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med

  • den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation,
  • hälso- och sjukvården,
  • socialtjänsten,
  • Arbetsförmedlingen, och
  • andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som anges i första stycket, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

I förarbetena anges att man bör sträva efter att redan i ett tidigt skede få den försäkrades medgivande till att Försäkringskassan samverkar med andra myndigheter i rehabiliteringsärendet (prop. 1990/91:141 s. 91). I det sammanhanget bör dock noteras att de utredningsbefogenheter som Försäkringskassan har enligt bestämmelserna i 110 kap. SFB gäller oavsett den försäkrades samtycke. Försäkringskassan kan till exempel hämta in uppgifter från arbetsgivaren eller någon annan eller kalla till ett avstämningsmöte utan den försäkrades samtycke. Läs mer om Försäkringskassans utredningsbefogenheter i kap. 20.

Försäkringskassans skyldighet att verka för att effektiva åtgärder vidtas framgår också av 30 kap. 9 § SFB. För att se till att rehabiliteringsåtgärderna ska kunna genomföras på ett effektivt sätt behöver Försäkringskassan alltså samverka med andra aktörer.

15.6.4 Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt​

30 kap. 11 § SFB Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Enligt förarbetena innebär det att Försäkringskassan fortlöpande ska följa rehabiliteringsärendena, så att den försäkrade inte blir utan åtgärder och ingenting görs (prop. 1990/91:141 s. 91). Försäkringskassan måste alltså följa hur den försäkrades medicinska tillstånd utvecklas för att se till att de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärderna påbörjas vid rätt tidpunkt.

15.7 Åtgärder för att förkorta sjukdomstiden för en studerande som har beviljats studiemedel​

När en sjukperiod har pågått i 90 dagar, ska Försäkringskassan undersöka om något kan göras för att förkorta sjukdomstiden eller på annat sätt öka eller återställa studieförmågan. När en sådan åtgärd behövs ska Försäkringskassan meddela den studerande och säkerställa att åtgärden genomförs.

3 kap. 32 § första stycket studiestödsförordningen (2000:655) Om sjukperioden för en studerande som har beviljats studiemedel enligt 28 § uppgår till 90 dagar, eller om det finns något annat särskilt skäl, ska Försäkringskassan undersöka om det finns skäl att vidta någon åtgärd för att förkorta sjukdomstiden eller på något annat sätt helt eller delvis återställa studieförmågan.

15.8 Rehabiliteringsplan​

Det finns beskrivet när Försäkringskassan ska upprätta en rehabiliteringsplan:

30 kap. 12 § SFB Om den försäkrade behöver en rehabiliteringsåtgärd, för vilken rehabiliteringsersättning kan lämnas, ska Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Planen ska i den utsträckning det är möjligt upprättas i samråd med den försäkrade.

Kravet på att upprätta en rehabiliteringsplan infördes i lagen om allmän försäkring i januari 1992. Det skedde i samband med att rehabiliteringsersättning tillkom som ny förmån. Enligt förarbetena har planen dubbla syften. Den ska dels säkerställa att de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som är nödvändiga genomförs i enskilda ärenden, dels ligga till grund för beslut om rehabiliteringsersättning. (Prop. 1990/91:141 s. 52)

Rehabiliteringsplanen ska upprättas när den försäkrade behöver en åtgärd som kan ge rätt till rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringsersättning kan betalas ut i form av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag (31 kap. 2 § SFB). Det räcker med att den försäkrade kan ha rätt till en av ersättningsformerna för att en plan ska upprättas.

Rehabiliteringsplanen ska så långt som möjligt upprättas i samråd med den försäkrade. I förarbetena betonas att en framgångsrik rehabilitering förutsätter ett samarbete med den försäkrade (prop. 1990/91:141 s. 52).

För att kunna upprätta rehabiliteringsplanen kan det även behövas medverkan från arbetsgivare, företagshälsovård, hälso- och sjukvården i övrigt, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och andra berörda. Var och en av dessa har inom ramen för respektive regelverk ett rehabiliteringsansvar och kan behöva bidra inom sitt ansvarsområde för att en rehabilitering ska lyckas. (Prop. 1990/91:141 s. 52 och 91)

15.8.1 Rehabiliteringsplanens innehåll​

30 kap. 13 § SFB En rehabiliteringsplan ska ange

  1. de rehabiliteringsåtgärder som ska komma i fråga,
  2. vem som har ansvaret för rehabiliteringsåtgärderna,
  3. en tidsplan för rehabiliteringen, och
  4. de uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen.

Som utgångspunkt ska rehabiliteringsplanen vara så detaljerad som möjligt. Eftersom planen ska upprättas när den försäkrade behöver en rehabiliteringsinsats som kan berättiga till rehabiliteringsersättning bör den upprättas tidigt, i regel innan insatsen påbörjats. Den information som framgår av punkterna i bestämmelsen måste alltid framgå, men i början räcker det att informationen är övergripande. När Försäkringskassan sedan följer upp planerna enligt 30 kap. 14 § SFB ska vi revidera planeringen och upprätta en ny rehabiliteringsplan.

15.8.2 Försäkringskassan ska följa upp rehabiliteringsplanen​

Försäkringskassan ansvarar för att följa upp rehabiliteringsplanen.

30 kap. 14 § SFB Försäkringskassan ska fortlöpande se till att en rehabiliteringsplan följs och att det vid behov görs ändringar i den.

Läs om handläggning i kapitel 20 och om beslut i kapitel 21.

15.9 Rehabilitering av personer som är bosatta och arbetar i olika länder​

Försäkringskassan har ingått bilaterala överenskommelser med Finland, Island, Danmark och Norge om hur man ska hantera rehabiliteringsärenden i gränsöverskridande situationer, det vill säga för personer som bor i ett nordiskt land och arbetar i ett annat. Överenskommelserna trädde i kraft den 1 januari 2015 och grundas på Nordiska konventionen om social trygghet, som är ett komplement till EU-förordningarna 883/2004 (EG) och 987/2009(EG). Den 1 maj 2015 utökades konventionens tillämpningsområde till att även gälla Färöarna och Grönland.

Överenskommelserna finns publicerade på Försäkringskassans intranät och webbplats.

Läs om handläggningen i metodstödet i avsnitt M 15.4.2.

15.10 Arbetshjälpmedel​

I förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel står det att bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade efter ansökan. Bidraget kan beviljas för kostnader upp till ett visst belopp för att köpa, hyra eller reparera ett arbetshjälpmedel.

Ansvaret för att erbjuda hjälpmedel och anpassningsåtgärder delas mellan regionerna, Arbetsförmedlingen, arbetsgivarna och Försäkringskassan.

Regionerna är skyldiga att erbjuda hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning. Detta ansvar innebär dock inte någon inskränkning av de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag. (8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen [2017:30])

Arbetsförmedlingen ansvarar för bidrag till arbetshjälpmedel och liknande som behövs för att en person med funktionsnedsättning ska kunna få och utföra ett arbete (förordningen [2000:630] om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga).

Arbetsgivarna ansvarar för sina anställda, och ska se till att arbetsplatsen, maskiner och annan utrustning är ergonomiskt lämpligt utformade (3 kap. arbetsmiljölagen [1977:1160]).

Försäkringskassan ansvarar för att betala ut bidrag till anställda med behov av särskilda individuellt anpassade hjälpmedel som inte omfattas av vanlig arbetsmiljöhänsyn enligt arbetsmiljölagen (2 och 3 §§ förordningen [1991:1046] om bidrag till arbetshjälpmedel).

Det anges i förarbetena att arbetshjälpmedel kan vara viktiga för att förebygga sjukskrivning och göra det möjligt för personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd att fortsätta arbeta. Försäkringskassan ska därför betala ut bidrag till arbetshjälpmedel om sådana behövs som en del i en rehabilitering. (Prop. 1990/91:141 s. 69 f.)

Läs mer

Läs mer om bidrag till arbetshjälpmedel i vägledning (2009:1) Bidrag till arbetshjälpmedel.

15.11 Ansökan om samordnad rehabilitering​

Rehabilitering är en förmån enligt SFB (23 kap. 2 § SFB). Det innebär att en försäkrad som inte har rätt till sjukpenning ändå kan ha rätt till samordnad rehabilitering.

Man kan vara försäkrad för förmånen rehabilitering dels genom bosättning i Sverige, dels genom arbete i Sverige (5 kap. 9 § och 6 kap. 6 § SFB). Försäkrade som har en arbetsförmåga som är nedsatt i någon omfattning har rätt till rehabiliteringsåtgärder enligt bestämmelserna i kapitel 30 i SFB.

Bestämmelserna om ansökan, handläggning, beslut m.m. som finns i SFB gäller även för förmånen rehabilitering (23 kap. 2 och 4 §§ SFB). Det betyder till exempel att det krävs en skriftlig ansökan (110 kap. 4 § SFB) i dessa typer av ärenden:

  • när den försäkrade inte har någon sjukpenninggrundande inkomst
  • när arbetsförmågan är nedsatt med mindre än en fjärdedel på grund av sjukdom.

Eftersom rehabilitering enligt EU-rättsliga regler klassificeras som en vårdförmån kan den som är bosatt i Sverige beviljas rehabilitering även om hen omfattas av ett annat medlemslands socialförsäkring (artiklarna 17 och 18 i EG-förordning 883/04, AK-beslut H1 och AK-beslut 115). Det gäller även rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag, eftersom den ersättningen syftar till att ersätta kostnader som uppstår på grund av rehabiliteringen. Det innebär att det kan bli aktuellt för Försäkringskassan att samordna rehabilitering och betala ut särskilt bidrag till en person som är bosatt i Sverige, samtidigt som hen får rehabiliteringspenning eller motsvarande ersättning från ett annat EU/EES-land. Läs om handläggning i kapitel 20 och om beslut i kapitel 21.

15.12 Skada i samband med rehabilitering​

15.12.1 Skador orsakade av den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering​

En arbetsgivare eller annan anordnare av rehabilitering kan få ersättning för skador på sak eller person som orsakas av den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering eller aktiviteter som förbereder för sådan rehabilitering. Det regleras i förordningen (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetslivsinriktad rehabilitering m.m.

Ersättning kan betalas ut om skadan har uppkommit under ett sådant besök som avses i 1 § första stycket 5 i förordningen eller i en verksamhet som helt eller delvis förlagts till en icke-statlig arbetsplats eller hos en annan anordnare av arbetsmarknadsutbildning eller annan utbildning än det reguljära skolväsendet.

Ersättning kan bara betalas ut om den försäkrade under rehabiliteringen får

  • rehabiliteringsersättning, sjukersättning, aktivitetsersättning, ersättning från arbetsskadeförsäkringen eller sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall enligt socialförsäkringsbalken, eller
  • motsvarande ersättning från annat EU/EES-land.

Enligt förordningen är det Försäkringskassan som beslutar om ersättningen. Försäkringskassans avdelning för Gemensamma försäkringsfrågor; enhet Processjuridik, handlägger och beslutar om dessa anspråk. Försäkringskassan har en verksamhetsförsäkring hos Kammarkollegiet som gäller för skador som omfattas av förordningen. Överskrider skadebeloppet ett basbelopp finns en särskild försäkring hos Kammarkollegiet.

Läs mer

Läs mer om försäkringsskyddet enligt förordningen i vägledning (2024:1) Skadestånd och ersättning av allmänna medel.

15.12.2 Skador som drabbar den som deltar i rehabilitering​

Om en person är fast anställd under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är hen normalt sett försäkrad genom arbetsgivaren – antingen genom kollektivavtal eller genom att arbetsgivaren har tecknat en privat försäkring. När en anställd genomför arbetslivsinriktad rehabilitering hos en annan arbetsgivare så är det ändå i första hand arbetsgivaren för den fasta anställningen som ansvarar för personskadeskyddet.

Den som är arbetslös och drabbas av personskada genom olycksfall under arbetslivsinriktad rehabilitering kan vända sig till Kammarkollegiet för att få sin rätt till ersättning prövad.

Kammarkollegiets försäkring gäller den som har beviljats rehabiliteringsersättning, sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta. Den gäller också den som har beviljats sjukpenning och som deltar i en arbetsförberedande insats. Försäkringen täcker även skador vid rehabilitering utomlands för den som har beviljats rehabiliteringsersättning, sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta.

Försäkringen gäller dessutom i samband med utredningar som Försäkringskassan har beslutat om, oavsett om de genomförs i Sverige eller utomlands. Förutsättningen är att den försäkrade har beviljats sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta.

Även om Försäkringskassan inte har beviljat någon förmån kan skadan i vissa fall täckas av personskadeförsäkringen. Det gäller när den försäkrade får ersättning från ett annat land men genomgår en rehabilitering eller utredning som Försäkringskassan har beslutat om, till exempel vid nordiskt samarbete om gränsöverskridande rehabilitering.

Om en anställd inte omfattas av personskadeskydd varken genom kollektivavtalet eller privat försäkring hos arbetsgivaren så finns i sista hand möjligheten att få prövat om försäkringen hos Kammarkollegiet gäller.

Den som har en fast anställning och rehabiliteras måste i dessa situationer alltid i första hand ansöka om ersättning för personskada hos försäkringsbolaget AFA. Om AFA kommer fram till att försäkringen inte gäller får en ny ansökan lämnas in till Kammarkollegiet. Om ansökan lämnas in till Kammarkollegiet utan att AFA prövat, så kommer Kammarkollegiet att hänvisa den drabbade att vända sig till AFA.

Kammarkollegiets försäkring gäller aldrig i den försäkrades hem för någon av grupperna i försäkringsavtalet.

Observera också att personskadeskyddet har vissa begränsningar i förhållande till lag, kollektivavtal och försäkring samt att rätten till ersättning upphör tre år efter skadedagen om anmälan dessförinnan inte kommit till Kammarkollegiet.

För att få en fullständig bild av försäkringsvillkoren bör den försäkrade hänvisas till Kammarkollegiets hemsida.

Blankett för skadeanmälan vid personskada finns att ladda ner från Kammarkollegiets hemsida.

Det finns mer information om personskadeförsäkringen på Försäkringskassans intranät och på Kammarkollegiets webbplats.

15.12.3 Personer med SGI noll​

Försäkringsskyddet, både utifrån förordningen och Kammarkollegiets avtal, utgår från den ersättning från Försäkringskassan som den försäkrade har. Det innebär att en person som har rätt till sjukpenning eller rehabiliteringsersättning men inte får den utbetald på grund av att hen har SGI noll, hen omfattas inte av försäkringsskyddet. Om personen har försörjning från något annat trygghetssystem kan det finnas försäkring som täcker därifrån.